Rena Klagomuren det här

Jag tänkte bara titta in en snabbis och säga att jag inte tycker om att skriva artiklar. Det absolut värsta med det är att det faktiskt är riktigt roligt på slutet. Låt mig förklara.
 
I början är det hemskt. Då måste jag kontakta en massa människor och fråga dem saker (helst relevanta saker) och försöka täcka in alla tänkbara vinklar jag kan tänkas vilja skriva ur. I mitten är det hemskt. Då måste jag försöka få ner allt i ett dokument, sortera upp det och försöka få fram en röd tråd, och texten, den ser ut som om en treåring kräkts köttfärssås på ett odammsuget köksgolv.
 
I slutet däremot är det faktiskt roligt. Meningarna flätas samman som fingrarna hos ett par som håller hand, temaprogressionen flyter lätt som en fjällbäck och har jag riktig tur kommer rubriken lika träffsäkert som ett skott mitt mellan ögonen på en hungrig räv i hönsgården.
 
Och så glömmer jag allt slit innan. Nästan som att föda barn, fast mindre smärtsamt. Men lika bedrägligt. Så nu skriver jag det här för att påminna mig själv. En förlossningsberättelse, kryddad med mer eller mindre långsökta liknelser (helt orelaterat, men nu får jag sådan lust att skriva estradpoesi, förkyld och nyspydd som jag är) bara för att jag vill.
 
Fast egentligen är det fantastiskt att skriva. Eller i alla fall att ha skrivit.
 
Hej då.


Apropå förra inlägget

När jag gick i gymnasiet träffade jag och några klasskompisar en städtant i en korridor. "Hej hej," sa hon. "Varje steg ni tar är ett steg närmare döden!" 

Jag tror att jag nu förstår vad hon gjorde. 


Trött. Less. Stressad. Sliten.

Det här inlägget är till mig själv och jag ska läsa det noggrant i december när jag börjar fundera på nästa års sommarjobb. 

Det jag avskyr mest med detta jobb är att jag är totalt maktlös. Jag är helt utlämnad åt kundernas infall och hela min arbetsdag rutas in av andras val: när de väljer att komma hit, hur lång tid de tar på sig att bestämma sig för vad de ska handla, vilket betalningssätt de väljer, och så vidare. För mig finns inte något utrymme alls. Visst, jag kan småprata mer med kunderna och på så sätt få en relation till dem som gör jobbet mer meningsfullt, så jag är inte helt oskyldig till att jobbet har blivit vad det blivit. Men faktum kvarstår att jag är helt utan självbestämmande och jag tror inte att jag klarar det en sommar till. I sommar är jag ungefär dubbelt så less som förra sommaren, och då var jag mer less än första sommaren. 

Snart kommer jag att spåra ur totalt och börja dra dåliga skämt för kunderna och själv skratta hysteriskt åt dem. Jag kommer att sätta upp affischer i taket och byta bakgrundsbild på datorn till något bisarrt. Sedan kommer jag byta plats på varorna och lägga handskrivna nonsenslappar i tidningarna. Tyck att jag är galen, men jag vill karva ur ett utrymme där jag får vara jag och inte bara ett talande bihang till kassaapparaten. Annars kommer jag att bli galen på riktigt. 


Är det ens på riktigt?

Sommaren 2014. Gammal man kommer in på macken för att betala. Följande konversation utspelar sig. 

Man: "Vems jänta är du då?"
Jag: "Jag är Efternamn, från By."
Man: "Jaha! Ja fint utseende har du."
Jag: "Eeh, tack."
Man: "Och trevligt sätt!"
Jag: "Tack(kan vi bara sluta prata nu?)."

Sommaren 2015. Samma man kommer in på macken. Följande konversation utspelar sig. 

Man: "Jaha, och vilken jänta är du då?"
Jag: "Efternamn, från By."
Man: "Jaha, ja er känner jag ju. Ja, du ser ju bra ut, så det passar ju bra att du jobbar här."
Jag: "Man kan jobba överallt oavsett hur man ser ut, men tack!"
Man: "Och trevligt sätt har du också!"
Jag: "Tack(alltså det här är inte sant!)."
Sedan måste jag vända mig om eftersom jag håller på att brista ut i gapskratt. Haha som om jag blev anställd på grund av något utseendemässigt skäl. Det hade inte direkt varit en fantastisk affär för min arbetsgivare. Och jag är inte uppseendeväckande trevlig heller, men om han vill tycka det tänker jag inte protestera. Dock undrar jag hur det är att känna sig berättigad att delge främmande människor ens åsikter om dem. Sen funderar jag också på om jag har fått skinn på näsan eller om jag bara har blivit dryg. Det tror jag inte att jag själv kan avgöra, så om jag fortsätter fundera på det får jag fråga någon i min närhet. 


Glass i stora lass

Det verkar som om jag bloggar flitigast när jag är på jobbet. Vet inte om det säger mer om mig än om jobbet. Men nåväl, jag ska berätta att jag minsann får gratis glass på mitt jobb! Så för att något produktivt ska komma av mitt snaskande tänker jag här på min ytterst välbesökta blogg recensera mina kulinariska upplevelser. Den minnesgoda läsaren kanske tänker: "Meh, vad blev det av bandrecensionerna från i fjol?" Det kan jag inte svara på, så därför går vi raskt vidare till glassen. 

Daim Chocolate: 8/10. Choklad blir sällan fel, helt enkelt. Att denna glass inte får en tia beror på att den saknar pricken över iet, det där sista lyftet som tar den från "mycket god" till "jag vill aldrig sluta äta den här så nu ska jag köpa en till". 

Magnum Black: 4/10. Jag hade väntat mig en fyllig, välrundad kaffesmak, men den avslöjade sig bara i snåla, smala strimlor. Den här glassen var helt enkelt tråkig och en besvikelse.

Magnum Yoghurt Fresh: 8/10. Den här glassen håller vad namnet lovar. Yoghurtsmaken är fräsh och välbalanserad, och gör att jag varken tröttnar på glassen eller känner att något saknas. Smakupplevelsen är konstant genom hela ätandet. 

Magnum Pink: 3/10. Till att börja med tyckte jag om hallonsmaken, men efter några tuggor kändes den äckligt artificiell och stack nästan i munnen. Detta är inte en glass jag kommer att äta igen. 

Faktiskt har jag inte hunnit äta fler glassar än så här. Kanske kommer jag att skriva ytterligare recensioner om jag får lust. Annars inte. Hej så länge!


Mockingjay

När jag letade i arkivet insåg jag att jag inte gjorde någon recension av Catching Fire. Men sak samma. Igår såg jag Mockingjay och jag är fortfarande ett känslomässigt vrak. Filmen var fruktansvärd på samma sätt som boken. Jag fasar inför den sista. Nu är det länge sedan jag läste boken, men så vitt jag minns den höll sig filmen relativt nära. Men allt jag kunde tänka var "han kommer dö, och hon kommer dö, och han, och hon, och...". Det är tur att jag ska träffa klassen i kväll. Kanske kan de muntra upp mig lite. Just nu har jag ett svart hål inombords. Filmen får 4,5/5.


Ambivalens

Det finns en speciell känsla som jag har funderat kring på sistone. Den är när man balanserar på ett smalt räcke mellan "det här är fruktansvärt" eller rent av "det här är jätteäckligt" och "det här är fantastiskt och underbart". Blanda in lite invärtes höjdrädsla så får du en hyfsad bild av hur det känns. Jag håller på att sammanställa en lista över de saker som får mig att känna så här, men ännu är den inte så lång.
 
  • Att äta keso
  • Att borsta tänderna
  • Sias röst
  • Det faktum att jag precis konstaterade att den här listan blir grammatiskt symmetrisk eftersom de två översta punkterna är nominala verbfraser som inte hamnar i diskrepans med substantiv.
Angående den sista punkten: jag har hört folk säga om feminism att så snart du ser hur det hänger ihop, kommer du aldrig att sluta kunna se det. Så är det med grammatik också. Denna månad i syntaxens och morfologins sällskap har förändrat det sätt på vilket jag ser världen. Penseln har doppats djupt i frasernas, satsernas och ordklassernas färgburk och dragits tvärs över mina glasögon. Det är som att ha navigerat en välkänd webbsida och plötsligt få se koden bakom den - och förstå vad man ser. Eller som att länge ha kört en bil med van hand och nu få lära sig allt om motorn. Vore det inte för att jag har tenta på detta på måndag skulle min glädjebägare vara utan smolk. 
 
Angående hela listan: den kommer att bli längre. Och nu har jag inte något mer att säga för tillfället. Hej. Då. 
 
 
 
 
 
 


Visste du att...



...Tidsams framtvingade entusiasm överstiger rimlighetens gräns med 759 miljoner ENHETER! 


Det är frågan

Ytterdörren är låst, jag är ensam i hela huset, och ändå låser jag badrumsdörren. Tvångstanke eller gammal vana? 


Theocracy

Ifall jag var tvungen att under resten av mitt liv begränsa mitt musiklyssnande till en enda artist eller ett band skulle valet inte vara särskilt svårt. Theocracy har precis allt jag kan önska mig. Bra ljudkvalitet, fin balans mellan sången och de olika instrumenten, vassa och vackra texter, mästerlig gitarrhantering och melodier som hela tiden skiftar mellan tungt driv och högt flygande glädje. Dessutom har Matt Smith en av de bästa röster jag hört inom genren med ett fantastiskt omfång. Men det som fascinerar mig mest med Theocracy är den otroligt jämna kvaliteten på låtarna. Både text och musik är ständigt på topp och det har gjort att detta band är det enda som har en egen spellista på min Spotify med alla sina låtar i. Den enda nackdelen med dem är att det, på grund av att vers och refräng ofta överlappar, ibland blir svårt att sjunga med. Men det kan jag ta. 

Genre: epic progressive power metal
Bästa album: As The World Bleeds
Bästa låt: omöjligt att välja en enda
Betyg: 10/10. De är måttstocken för alla andra. 


Gitarrsolon och vrål

Så här på jobbet tillbringar jag en hel del av min dödtid med att jaga bra musik. Tyvärr är jag ganska kräsen(fast jag är ingen snobb, bara smal i min smak. Gillar en hel del som andra skulle tycka var undermåligt.) vilket leder till uppenbara svårigheter, men också till att jag får bättre kännedom om vad jag tycker om och varför. Eftersom skrivandet ligger på hyllan nu över sommaren tänkte jag dela med mig av de upptäckter jag gör inom musikvärlden. Just nu är jag inne i en metal(mycket power-, epic-, melodic- och en dutt av -core)period så fokus kommer att ligga där. 


Antingen ogenomtänkt eller genialiskt





Slösa inte tid på att läsa detta

Känns en aning vanvördigt att blogga på jobbet, men eftersom jag brukar hänge mig åt betydligt mindre produktiva sysslor(filmer) så kör jag en kniv i hjärtat på mitt dåliga samvete. Det har kommit in fina små metallaskar med minttabletter i som jag vill köpa. De är riktigt söta; lila med mönster på(jag kommer att behöva tvätta händerna efter att ha använt dem till att skriva något sånt här meningslöst och fånigt). Och det var dagens ointressanta delgivelse. Egentligen skriver jag bara för att jag väntar på att klockan ska bli tolv så jag får äta lunch. Inte för att jag har någon bestämd lunchrast, utan för att jag blir fruktansvärt hungrig på eftermiddagen om jag äter tidigare. Hejdå. Nu är jag less. 


Dagens...

väder: fantastiskt!
händelse: lagade mat två gånger för ovanlighetens skull. 
låt: White Washed - August Burns Red
humör: se ovanstående (eller snarare lyssna på ovanstående). 


Tiotusenkronorsfrågan: var är den röda tråden?

Vad utomordentligt trevligt det är att gå till sängs en timme innan man brukar och på en plats där det varken finns wi-fi eller 3G. Så många möjligheter lockar vid horisonten som skimrande hägringar, fast med det tillägget att de är alldeles verkliga. Sömnens palmer rasslar rogivande med sina gröna blad, läsningens svalkande källa glittrar i blåsvart och funderandet breder ut sin grönskande mark där inte en fot ännu trampat. Men jag ger mig av någon helt annanstans: bloggandets ljuvliga trädgård. Nåja, ljuvlig är kanske en överdrift. Fast det var så länge sedan jag använde det ordet, så det får stå kvar. Andra ord som jag inte gjort bruk av på länge: cement(OBS ordvits), tautologi, imbecill, annorstädes, ånyo, liberalism, skröna, flaggstångsknoppspolermaskin, bastant, ehuru, aftonrodnad, bilateral, jämvikt och absolutism. Jag hade en lärare som tyckte att "vindskupa" var ett av de vackraste orden som fanns. Själv är jag svag för "maliciös" och det har jag heller inte använt på en lång tid. På något sätt faller vissa ord sig inte naturligt i vardagligt talspråk om jag inte gör en ansträngning för att ta fram mitt avancerade vokabulär. En före detta klasskompis talade korrekt på gränsen till pretentiöst, vilket kunde vara imponerande eller irriterande, beroende på mitt eget humör. Icke desto mindre avundas jag denna persons förmåga att välja ord samtidigt som han talade, något jag själv bara stundom är kapabel till. Men övning ger färdighet och bara jag kommer ihåg att träna sitter nog ordförrådet där det ska. Jag finner viss tröst i att några ännu mer före detta klasskamrater vid ett flertal tillfällen delgav mig att de ofta inte förstod vad jag sade eftersom jag använde så invecklade ord, men att de inte låtsades om detta utan nickade och log ändå. Det slår mig nu att jag inte kan ha känt dem särskilt väl, eftersom det finns människor som bara av min röst när jag svarar dem kan avgöra om jag förstått vad de sagt eller inte. Eller så var klasskamraterna bättre på att låtsas än vad jag är. Mitt pokerface är obefintligt och detsamma verkar gälla för min röst. 

Så vad är då poängen med detta inlägg? Ingen alls. Jag ville fördriva tiden. Och se efter om emojis går att lägga till i sådan här text. 🐝🐅🍉👕 Ser ni något mellan förra meningen och denna fungerade det. Annars gjorde det det inte. God natt. 



Här kan ni tänkas hitta den Tankfullas tankar. Ibland finns här tankekullerbyttor, men sällan inlägg fulltankade med tänkvärda tankeställare.

RSS 2.0