Men de retfulla ordens hånskratt klingade allt svagare och jag kunde inte längre se dem. Jag visste att de var utom räckhåll och jag hade inte styrkan att kalla dem tillbaka. Om jag hade det, om jag bände dem efter min vilja och tvingade in dem i meningar där de inte ville vara, skulle jag då skriva något vackert? Eller skulle det bli plastigt och hårt som mina okänsliga händer? Jag sänkte blicken från de ouppnåeliga stålgrå bergen där jag visste att orden bidade sin tid. En dag skulle de komma tillbaka och rinna från mina lyckliga fingrar igen. En dag skulle de förstå att utan mig skulle de för alltid tumla runt i ett meningslöst och ensamt universum. För ensamma är orden svaga. Ihoptvingade är de själlösa. Men kärleksfullt sammanfogade på sina personliga platser är de perfekta.