Hon är trevlig hon. Vi brukar måla tavlor på tisdagkvällarna. När Mona-Lisa målar en tavla blir jag ledsen. Hon målar så rörande. Först rör hon ihop blått och gult. Då får jag en klump i halsen. Sedan rör hon ihop grönt med rött. Då tåras min ögon. När hon slutligen rör brunt med vitt brister jag ut i hejdlös gråt. Mona-Lisa tycker inte om att jag gråter. Hon vill att jag ska le. Som henne. Hon har alltid ett leende på läpparna. Jag tror att hon skulle le under ett mord. Oavsett vem som mördade vem. När den tanken fått fäste brukar jag gå hem. Det sker vanligtvis runt klockan sju.