Jag håller tiden i min hand, den är sand som rinner och försvinner mellan mina orörliga fingrar. Jag betraktar den bara, ser hur ytan obevekligt sjunker. 

Dikteländet. Där jag bor. Om jag på något enda sätt skulle kunna fånga och beskriva tiondelen av den vanmakt jag känner inför min oförmåga att producera en vettig text skulle jag vara nöjd för alltid. Jag hoppas att jag lyckades dölja min förtvivlan när läraren undrade hur det gick för mig. Där jag bor. Där jag bor. Där jag bor. Jag kommer att behöva flytta långt bort när den här dikten pressats ut ur mitt motvilliga sinne, som var som pressas ur en finne tills blodet tränger fram. Jag kommer aldrig mer att kunna se på min älskade hembygd med samma ögon igen. Där jag bor. Inte blir det bättre av att den duktiga människan bakom mig i klassrummet satt och diskuterade sina ofelbara strofer med sin kamrat. Även om jag mot förmodan, vett och sans skulle hinna färdigt ikväll vill jag ändå inte läsa upp dikten, ty den kommer att vara mot de andra som ett dagisbarns teckning mot Mona Lisa och resten av klabbet på Louvren. Där jag bor. 

Barn, bli inte som jag. Gör Edra läxor i tid även om det tar emot. Jag menar det.