Det sägs att ett dåligt  inlägg är bättre än inget inlägg alls, men i en barnbok jag en gång läste var den en hund (tror jag) som åt en bladlus och den var nästan sämre än ingenting.

För övrigt har jag avslutat Glennkill. Den var läsbar. Jag vill inte säga läsvärd. Det var lite för många karaktärer som man lärde känna lite för ytligt. Själva historien var det dock inte fel på och fåren var helt underbara. Nu har jag påbörjat På lägereldarna. Eller var det Från lägereldarna? Något med lägereldar iallafall, det är en fantasy som är rätt underhållande även om världen det hela utspelas i känns en aning ogenomtänkt och hoprafsad, som att den är byggd för berättelsen och inte berättelsen för världen. Dessutom lider huvudpersonen och hans vänner av Kalle Anka-syndrom typ 1. Ni vet ju hur alla i Kalle Anka är, trots att de är i livshotande situationer kläcker de ändå ur sig vitsiga repliker på löpande band. Såhär mitt i natten kommer jag bara på ett exempel, när Kalle håller på att bli uppäten av en haj och säger något i stil med "Bort med dig, din jättetorsk". Det är roligt ett tag, men i en bok på uppskattningsvis 400-500 sidor blir det förmodligen tröttsamt i längden. Jag menar, när man konfronteras med en ond trollkarl som antingen kommer skicka dig till en annan värld eller mörda dig långsamt, har man då tid för sarkasmer och kvickheter? En gång kanske, men inte tre-fyra gånger per sida.

Kalle Anka-syndrom typ 2 är för övrigt att avsluta varje mening med utropstecken.

Jag har blivit så blasé  när det gäller böcker. Ingenting tycks falla mig i smaken längre, bara samma böcker jag läst och älskat länge.

P.S. I vanliga fall är jag en hårdnackad motståndare till att skriva låga siffror som siffror, i en vanlig text. Men när det gäller syndromen, som är medicinska termer, tyckte jag att siffrorna gjorde sig bättre som siffror.