Jahopp. Så var man här igen. 

 

Varför känner jag alltid ett inre tvång att annonsera min närvaro här på bloggen på något sätt? Det är ju min blogg, och jag är här och är inte här precis så mycket jag vill. Grejen är bara att jag inte verkar ha fattat det än. 

 

Skrivandet då? Det här verkar ha förvandlats till en renodlad skrivarblogg (med en hel del ogräs) till skillnad från den helmysko blogg den var i början. Jag får en fadd känsla när jag läser mina första inlägg, ungefär: "är det där verkligen jag?" 

 

Så ja, skrivandet. Bokprojektet ligger på hyllan för tillfället. Grejen är bara att det är en hylla som sakta håller på att tippa så boken snart börjar glida ner mot projektarbetesinlämningens rytande flammor. Den vetskapen ligger och gnager i min ryggrad men den tuggar inte tillräckligt hårt för att jag ska ta itu med boken för tillfället. Jag blev en aning desillusionerad när jag läste mittenpartiet som jag förut var osäker på och under genomläsningen insåg var bara skit. Helt och hållet. Om jag kapar den biten finns inte så mycket till bok kvar, men om jag behåller den har jag helt plötsligt en huvudperson som förutom att överanalysera och fördystra allting dessutom springer runt, runt, runt till ingen nytta. Det vill jag verkligen inte. Små droppar av ångest faller ner från taket och kyler min hårbotten vid tanken på det där partiet. 

 

Sedan är det novellen. Skolans årliga novelltävling lurar bakom knuten och jag håller på att fila på ett bidrag, men jag är rädd. Riktigt rädd. I fjol kom jag trea i tävligen med en novell om hur svårt det är att skriva en novell, vilken jag hög på energidryck och förtvivlan panikade fram kvällen innan inlämning. Det var helt klart en absurd skrivprocess. Jag är rädd att jag inte ska göra lika bra ifrån mig i år. Att jag ska göra folk som tror på mig besvikna, att jag ska göra mig själv besviken. För jag är dum nog att ha höga förväntningar på mig själv, något jag aldrig ska ha. Okej, det här kommer att låta som en självmotsägelse, men min rädsla grundar sig mycket i att jag vet att jag kan skriva bra. Det är något som jag faktiskt är duktig på! Och om jag placerade mig så pass högt med en novell som jag skrev rakt upp och ned, vad är det då som säger att jag inte kan nå ännu högre med en som jag har stött och blött och polerat? 

 

Jag vill inte tänka så, för jag vet att det finns många andra på min skola som är fantastiska skribenter. Egentligen är det långt ifrån en skam att inte placera sig i tävlingen.Jag är bara rädd, för om jag inte kommer lika högt som i fjol, betyder det då att jag inte har utvecklats i mitt skrivande i samma takt som de andra? Eller... Nej, nu slutar jag. Jag vill inte gräva djupare i det här, för jag vet hur det blir när jag funderar för mycket på något. 

 

Okej, vill ni veta varför jag skriver ett sådant här långt blogginlägg? Jo, för att jag bör läsa genom novellen nu. Jag skrev klart för ett par dagar sedan och beslöt att låta den vila ett tag, och nu är jag rädd (surprise?) för att läsa den och finna att den inte är så bra som jag minns den. Det är som om brunt segt görj slingrar sig upp från magsäcken, förgiftar hjärtat, tar sig vidare upp genom halsen till hjärnan och klibbar fast sig vid tankarna med förlamande styrka. Jag vill verkligen inte. 

 

Bara för att sluta med något roligt: Till Svenska C skrev jag en novell som jag tyckte var sådär "njaa", men som fick MVG. Läraren hade ingen kritik, bara lovord. Jag vet inte om novellen var bra eller läraren hade låga krav, men hoppas på det förra. Det betyder dock ingenting för novelltävligen, eftersom ett MVG får man oberoende av andra. Vilket kanske gör betyget mer åtråvärt än en vinst. 

 

Nåväl, jag återkommer kanske när jag vågat ta på mig kritikerglasögonen och läsa.