Stadsångest
Sitter här med en puttrande köttgryta och inverterad lappsjuka. Just nu skulle jag ge rätt mycket för en knäpptyst skog, med bara vinden i träden och någon enstaka fågel på avstånd. Jag funderar på rent allvar att ställa väckarklockan på tre inatt och gå ut när det inte är någon annan vaken. Mycket märkligt att jag skulle känna såhär nu, när jag inte alls har haft problem med detta tidigare. (För att klargöra: "Jag är så irriterad på alla människor varför måste du köra bil precis på gatan där jag går titta på den där med den fåniga hunden kunde hon inte ha gått ut två minuter senare jag klarar inte att se mer folk nu jag vill pulvrisera allt"-ilska räknas inte som problem eftersom den går över när jag är själv. Bortlängtan räknas som problem.)
Egentligen är det kanske inte konstigt. Pappa berättade att han vantrivdes enormt när han pluggade i en stad och att han då gick ut och gick på nätterna. Jag har bara inte trott att det skulle bli på det sättet för mig, eftersom jag ser mig som en anpassningsbar människa och har trivts ganska bra här hittills. Tydligen är jag inte lika adaptiv som jag trodde. Men jag ser det som en acceptabel lösning med nattliga promenader, bara de fungerar. Jag tror att jag ska ta och testa inatt, om jag inte har löst det på något annat sätt tills ikväll.
Annars är det bara fint med mig! (Måste sluta inlägget på ett positivt sätt).
Sent omsider
Hej bloggen.
*trycker sakta ned dörrhandtaget, grimaserar åt gångjärnsgnisslet och kikar försiktigt fram i den långsamt vidgande sprickan*
Länge sedan sist, skulle jag vilja påstå, och det med rätta. En liten livsuppdatering kanske skulle vara rolig och allmänt småtrevlig sådär.
-En halv hemtenta och en hel restuppgift kvar, sedan kan jag sätta en prydlig bock vid "Litteraturvetenskap A" på min hinklista. Ifall den kursen hade stått med. Ifall jag hade haft någon hinklista.
-Ett helt NaNoWriMo vunnet ifjol! Trots att det inte var något jag behövde göra till skolan eller på grund av någon utomstående. Denna gång skrev jag en dystopisk low fantasy som inte ens blev halvfärdig. Det återstår att se vad som händer med mitt drygt 50 000 ord långa halvsammanhängande textsjok.
-En hel ung kvinna som trivs med sitt boende, sin utbildning och sitt liv i allmänhet. Och som är mycket tacksam för det. Det kan jag säga med ett helt gott samvete.
-En alldeles komplett ny kusin har jag fått såhär på gamla dar. Riktigt roligt!
Annars då? Jag har egentligen inte något klurigt eller vackert formulerat att säga. Det här med bloggandet har fått vila, egentligen inte av någon speciell orsak, utan bara därför att det har hamnat i skymundan. Jag borde verkligen återuppta det, om inte annat därför att jag så sällan uttrycker mig i skrift på svenska nu för tiden, förutom i skolrelaterade texter förstås. Det är inte samma sak som att fritt skriva vadhelst jag så känner för. Men dessa skolrelaterade texter är något jag verkligen, verkligen borde ta itu med, så jag säger hejdå så länge.
Bahnhof
Robotröst: "Du befinner dig på köplats femtiosex."
Jag: "Och du befinner dig farligt nära att tappa mig som kund."
Jag lade på. Aldrig att jag tänker sitta i den där telefonkön igen. Fick nyss telefonräkningen och en chock när den låg på närmare en hundring mer än vanligt. Boven? Kö till supporten. Visst är månadskostnaden lägst av alla internetleverantörer, men marginalen äts snabbt upp för flera år framåt om det ska fortsätta så här.
Dagens förkylningsproblem
Inatt vaknade jag av att något började forsa ur näsan. NEEEJ INTE NÄSBLOD tänkte jag yrvaket, kastade upp armen till ansiktet, tryckte den mot näsan och sprang in på toan, beredd att stoppa förblödningen. Men ja, plötslig rinnsnuva är ju rätt spännande det med. Blir inte lika artistiska fläckar på kudden dock.
Sen kan man ha den motsatta situationen också, nämligen att snor torkar fast inne i näsan. Extra mysigt blir det när det sitter så hårt att en motsträvig buske näshår långsamt följer med när man ska ta bort eländet. Men jag behöver iallafall inte investera i en nästrimmer på ett tag.
Njals saga del två
Nu har jag ändrat åsikt om Njals saga. Frånsett alla namn och som jag har ytterst svårt att hålla isär, tycker jag att boken är helt underbar. Allt det jag håller kärt hos de isländska sagorna finns där i överflöd och det enda som skämmer läsupplevelsen är att jag delvis vet hur det kommer att sluta. Tidigare har vi plöjt Odysséen och Njals saga känns som en frisk fläkt i jämförelse. Inte bara för att den är skriven på prosa, utan för att den är rakt på sak och för att kvinnosynen är, som jag ser det, betydligt trevligare. I Odysséen kallas Penelope "klok", men ofta när hon säger något blir hon tillrättavisad av sin son och sänd upp på sitt rum. I Njals saga skiljer sig visserligen en man från sin fru på grund av hennes vassa tunga, men kvinnor får ärva, resa omkring, och de får mycket större utrymme i berättelsen än i Odysséen. För tillfället håller, till exempel, Hallgerd och Bergtora på med att få varandras tjänare mördade (eller dräpta, som det heter). Jag har tappat räkningen på hur många de indirekt har haft ihjäl, och allt detta medan deras män Gunnar och Njal bara skickar samma mansbot mellan varandra och i övrigt inte bryr sig särskilt mycket om vad fruarna håller på med. Kanske inte ett föredömligt beteende, men kvinnorna tar likväl aktiv del i att föra berättelsen framåt. Och sedan är den mycket torra och sakliga humorn fantastisk.
Här var det en man, Torgrim, som sänts att ta reda på om Gunnar var hemma så att de kunde anfalla honom. Gunnar såg Torgrim och stack spjutet i honom, varvid Torgrim lyckades ta sig tillbaka till sina kumpaner.
"-Nå var Gunnar hemma?
Här var det en man, Torgrim, som sänts att ta reda på om Gunnar var hemma så att de kunde anfalla honom. Gunnar såg Torgrim och stack spjutet i honom, varvid Torgrim lyckades ta sig tillbaka till sina kumpaner.
"-Nå var Gunnar hemma?
-Ta reda på det ni, svarade Torgrim, jag fick veta att huggspjutet var hemma.
Så föll han ner död."
Här kan man snacka om sista ord.
Njals saga
Den boken ska vi ha läst om några veckor och jag smygbörjade på den, för att jag tidigare har varit förtjust i gamla isländska sagor. Men jag måste säga att här går ordknappheten och torrheten till överdrift. Det hela påminner lite om "legolas by laura" (googla snarast ifall ni inte har läst den. Det är fanfiction som är så fruktansvärd att den blivit kultförklarad.) Jag menar, jämför följande:
"Så gick han. Dagen därpå sa Hrut:
-Idag går vi till kungen.
-Ja det passar bra, sa Össur."
med:
"and then Legolas looked up and said 'I think we should go back to the castle' and then Laura said 'I can feel it too'."
Det finns en viss likhet. Jag säger inte att Njals saga är dåligt skriven, jag säger att legolas by laura hade fått betydligt större anseende om den hade publicerats för cirka tusen år sedan.
Blandat om livet i största allmänhet
Björkarna har så smått börjat gulna nu och även om dagarna är varma är kvällarna svala. Kartonger hopar sig så smått i mitt rum (jo, jag har fått tag på en lägenhet! Tjoho!) och jag kan på dagarna helt oannonserat säga åt första bästa mamma som råkar vara närvarande att "Alltså, jag ska flytta. Det börjar sjunka in nu." med ungefär tjugo blandade känslor i maggropen. Spänning. Glädje. Pirr. Förväntan. En nypa rädsla och en redig dos vemod.
Annars i sommar har jag gjort och råkat ut för en del nämnvärda saker.
-Jag har lärt mig att dricka kaffe. It's terrible and wonderful at the same time! It's like freedom in a cup!*
-För tredje året i rad åkte en kompis och jag på TEJP, EFS ungdomsläger. För tredje året i rad var det en av sommarens höjdpunkter med utmanande och givande undervisning, härlig stämning och massor av trevliga människor. I år var alla ovanligt sociala, och sista kvällen var vi ett helt gäng som vid midnatt bestämde oss för att gå in till Piteå, en knapp mil bort. Vi sjöng hela vägen, invaderade Max, hade improviserad gudstjänst i en park, gick på sightseeing och kom tillbaka till lägergården vid fyra på morgonen. Passande nog var det de första timmarna på mitt tjugonde levnadsår och det var verkligen ett minnesvärt sätt att spendera dem på!
-För elfte (tror jag) året i rad packade familjen in sig i en Citröen kombi och bilade över till vårt lilla fiskeparadis i Norge. Vi hade tur med vädret och fisket i år också. Yours truly halade upp den största torsken. Mamma fick den största sjögurkan. Pappa fångade den enda uren och lillebror (han som är sju) fick sina första fiskar i havet (som han envisades att kalla för "gäddor"). Lillebror som snart är fyra yttrade mest bevingade ord, som "Den där stora stenen bara följer efter oss hela tiden" (om en avlägsen ö) och "Man lägger inte saker snett. Man lägger dem rakt." (När han minutiöst lade tillbaka en liten slangbit han hittade på bryggan) och "Ta reda på Pelle!" (I myndig ton till Pelles mamma, när Pelle två år gick iväg en bra bit på stranden. Tilläggas bör att lillebror sju år oroligt sprang efter Pelle för att stoppa honom.) Lillebror snart fyra år är rätt så bossig.
-Idag, under det som mig veterligt var sista dagen på jobbet, blev jag utskälld av en kund, en äldre karl från en grannby som är allmänt känd som tokig. Brukar polisanmäla folk hit och dit, bland annat. Den vetskapen var mig lite till hjälp när jag misslyckades flertalet gånger med att specialförlänga hans Keno, och därvid fick höra vilken skam det var att jag inte kunde klara av något sådant, att jag väl kunde sagt till innan att jag inte kunde så att han hade kunnat farit någon annan stans och sluppit det här, att det minsann vore tragiskt om han skulle tvingas fara till något annat ställe för att spela, och nu blev det ju fel igen! Ser du inte att det ska vara så här!
Så kan man ju också bete sig. Lyckades dock till slut efter ett samtal till ordinarie personal. Men det är enda riktiga surkarten jag har råkat ut för under mina fyra år som butikssommarjobbare, så jag kan skatta mig lycklig.
Kort och gott har min sommar varit fin. Lagom. Mysig. Och jag ser verkligen fram emot hösten. Universitet, eget boende, efterlängtade bok- och filmsläpp, teveseriepremiärer och NaNoWriMo. Och det jag allra mest av allt hoppas på och längtar till: en församlingsgemenskap. Det är något jag verkligen, verkligen saknar med platsen där jag bor. Det finns helt enkelt inte särskilt många kristna. Och det, att hitta likasinnade, är min allra högsta önskan inför denna nystart i livet.
*Från filmen "Boog och Elliot: Vilda vänner" som mina bröder nördade i Norge.
En helt vanlig dag
På jobbet igen. Det skulle verkligen bli intressanta blogginlägg om jag ska skriva ner min dag: hej, det blir trettioåtta kronor tack för det hejdå, till lagret och hämta mer, sätta sig och vila. Ibland ganska länge. Jag har ett riktigt bra jobb på det sättet, att det finns en del fritid. Det dåliga med det är att det är lätt att bli sötsugen när man inte har något att göra... Men jag får lov att vända blicken från godiset och tänka på någonting annat. Tur att jag oftast är för lat för att gå och hämta godis (då är det faktiskt riktigt illa!). Annars då? Jotack, bara fint här. Håller på att jaga lägenhet för fulla muggar eftersom jag har blivit antagen till universitet (yay!) så om någon läsare har en etta eller liknande som står och skräpar i Ume får ni mer än gärna slänga iväg en kommentar!
Dagens...
låt: Shinedown - The Crow & The Butterfly
väder: molnigt och motvind
humör: jämnt, tidvis något uttråkat
Tredje gången gillt?
Har ju ett sommarjobb jag. Ett som bara ligger drygt sju kilometer bort, så jag kan cykla. Och det gör jag. Igår var det medvind på väg till jobbet, vilket resulterade i diverse Runkeeperrekord och motvind på hemvägen. Men det sistnämnda kunde jag klara, för det var ju alldeles logiskt. Kunde ju inte förvänta mig att vinden skulle vända tvärs över dan. Sen vaknade jag imorse. Vinden hade gjort en prydlig 180-graderssväng. Tråkigt. Men det kunde jag klara med lite klagande, för vinden brukar ju kunna vända över natten. Det är inte ovanligt.
Fast nu. Nu har det gått alldeles åt skogen för långt. När jag blickar ut genom kontorsfönstret ser jag björkarna böja sig, vackert och graciöst, men i motsatt riktning jämfört med imorse. Jag börjar undra vad det egentligen är som pågår.
Jag svär på att det är en konspiration
Musik är verkligen en fantastisk företeelse. När den är som bäst sveper den in själen i ett svårgripbart rus och lockar fram känslor och stämningar som jag knappt visste fanns där inne. Den skänker vila, inspiration, ny kraft och manar fram halvglömda minnen från huvudets mest undangömda garderober. Men det finns en baksida
av det skinande guldmyntet.
Hela dagen har jag tvingats lyssna på refrängen av "What if". Alltså, Rysslands Eurovision-bidrag från i år. Max två gånger har jag hört den, men av någon outgrundlig anledning bestämde sig min hjärna för att sätta den på repeat. Bara refrängen. Nonstop. Till slut bleknade den bort. Självklart märkte jag det inte och kunde således inte uppskatta tystnaden, men jag tror ändå att det blev lugnt ett litet tag.
Sedan skulle jag leta instruktioner för hur man lägger till nya penslar i gimp, så jag hamnade på youtube. Kollade på en tutorial. Kastade en slö blick på sidovideorna. Och vad ser jag? "What if"-videon ligger där och ler ett sånt där leende som man får när man precis ska försätta sin schackmotståndare i matt. "Dina rekommendationer" står det så prudentligt under videon. Rekommendationer mitt arsle. Har jag ens sett den på youtube har jag förträngt det för länge sedan. Och så började tortyren igen.
Bevis. Vad i hela Greklands budgetunderskott gör videon där?
Den enda gången hon inte andas ljudligt
är när hon, iförd full rustning, nyss sprungit uppför en flervåningstrappa.
Men jag tar tillbaka det där med Mörka Skogen. Tydligen var det bara hallucinationer.
Filmen får 2/5.
Okej del två
Sett lite till. Mörkhårig kvinna på skimmel jagas genom sparsamt trädbeklädd (mestadels av tallar) mark av ett gäng svartklädda ryttare på svarta hästar. Känns... bekant?
Och ja, jag är på klagohumör.
Men hittills har filmen iallafall varit en intressant studie i Kristen Stewarts andning. Den borde allvarligt ha en egen plats i rollistan.
Okej igen. Hon hamnar i Mörka Skogen, där det vimlar av otäcka kreatur. Men bara för att hon svimmar så lämnar de henne ifred. Oo-kej.
Okej, vad händer här?
Har kollat en halvtimme på Snow White and the Huntsman.
-Kungen gifter sig en dag efter att ett stort slag har utkämpats. En dag. 24 timmar. Hur i hela friden ordnar man ett kungligt bröllop på den tiden?
-Snövit sitter inlåst i i en liten cell i kanske sex-sju år, varvid hon plötsligt springer genom hela slottet, simmar i kraftiga bränningar längs kusten för att slutligen galoppera iväg barbacka på en häst. Seriöst. Ska jag tro att den heroiska prestationen beror på godheten i hennes hjärta, eller vad?
-Kungen gifter sig en dag efter att ett stort slag har utkämpats. En dag. 24 timmar. Hur i hela friden ordnar man ett kungligt bröllop på den tiden?
-Snövit sitter inlåst i i en liten cell i kanske sex-sju år, varvid hon plötsligt springer genom hela slottet, simmar i kraftiga bränningar längs kusten för att slutligen galoppera iväg barbacka på en häst. Seriöst. Ska jag tro att den heroiska prestationen beror på godheten i hennes hjärta, eller vad?
Valborg
Så var det maj. Min nittonde. Kul, eller nåt. Jaja, hoppas att ni tar det lugnt och sköter om er och allt sånt där. Själv har jag firat klart för kvällen
och inviger månaden med lite existentiell ångest och djupdykning i själen, vilket alltid är trevligt.
Jag tycker inte om människor. Tycker inte om att interagera med dem, för det är så mycket som kan gå fel. Det är för lätt att hemfalla åt överanalys med osäkerhet som följd och det är lika smickrande för mig som en kroppsstrumpa.
Det slår mig nu att jag faktiskt aldrig har bråkat med någon. Visst, nog har jag haft meningsskiljaktigheter, men aldrig något riktigt gräl. Kanske är det vad som saknas? Kanske skulle jag vara mindre konflikträdd om jag fick lära mig att hantera dem. Jag får helt enkelt öva. Öva på att bråka, på att säga nej, på att ställa krav och ta plats och faktiskt berätta när jag blir sårad istället för att förvänta mig att andra ska snäsa av mig om jag öppnar mig.
Hursomhelst, trevlig fortsatt Valborg. Ta det lugnt och sköt om er.
Bättre, men inte bra
Nu har artikeln förbättrats lite, men den är fortfarande oklar och jag väntar på ordboksdefinitionen av vad "bakterer" är för något.
Sovona Pop
I got this feeling on a Monday morning when I woke
I pulled my sheets over my head and hugged my pillow tight
Alarm kept bugging me but I ignored the nasty thing
I pulled my sheets over my head
I don't care I hate it
I don't care
Allvarligt?
För det första: Tarmbakterer? Okej, det går att slinta på tangenterna, men ändå.
För det andra: Var vill artikeln komma? Ja, forskarna sätter in gener från ett träd, men sen då? Hur kommer de till stadiet där "baktererna" gör bensin? Texten slutar liksom mitt i alltihop. För en så pass stor tidning som DN borde den här typen av artikel vara långt under lågvattenmärket.
Jaja, de hade iallafall en källa.
Jaja, de hade iallafall en källa.
Pryttel
Sedan sist har det varit prisutdelning i novelltävlingen och jag placerade mig inte i år. Helt ärligt vet jag inte varför jag hade sådan ångest för det här scenariot. Det är inte alls särskilt hemskt och jag ser verkligen fram emot att få läsa vinnarnovellerna!
Annars då? Jo, det är tal imorgon, nationella i Svenska B. De flesta säger att de är så nervösa, men jag känner inte ens en pytteliten ilning i magen. Det är en av mina konstigheter, att jag har slutat vara speciellt nervös inför sådana här saker. Jag är faktiskt riktigt taggad! Talet sitter (nästan) som en smäck, och det är hyfsat bra. Let's rock and roll!
Det här med tid
är konstigt. Nu när jag sett Hunger Games igen, kan jag inte låta bli att slås av de detaljer jag lade märke till förra gången som inte alls var lika tidskrävande som jag kom ihåg dem. Till exempel när Clove kastar kniv i en ödla. Ödlan är bara i bild knappt en sekund, märkte jag nu, och ändå är den scenen inetsad i minnet. Däremot kommer jag inte alls ihåg andra scener som varar mycket längre. Det kanske beror på att ödleplågningen inte fanns med i boken och därför kom som en överraskning.
Och på tal om tid och Hungerspelen: jag var vaken inatt för att se Catching Fire-trailern det ögonblick den kom ut. Men grejen var det att det dröjde två timmar från utsatt tid innan MTV behagade sända den. Så mellan tre och halv sex satt jag och uppdaterade #Catchingfire-twitterflödet för att se när den kom, eftersom jag inte kunde se MTV Movie Awards. Jag är inte ett fan, nejnejdå.
Och så kom den!! Riktigt, riktigt bra. Det var inte fullt samma upplevelse som att se Hunger Games-trailern för första gången, men jag låg med ett stort leende på läpparna och knöt nävarna hårdare och hårdare. Man kan ju inte skrika när resten av familjen ligger och sover. Åh, vad filmen kommer att bli bra. Jag hade gärna sett Finnick och Johanna, men man kan inte få allt här i världen.
Dagens fråga
Varför används ordet "ultimata" tre (3) gånger i baksidestexten på Hunger Games-filmen?
Och varför, i tidigare nämnda baksidestext, omnämns Hungerspelen (alltså, själva spelen, inte boken eller filmen) både som "Hungerspelen" och "The Hunger Games"?
Åtta bokstäver: S L A R V I G T
Men filmen är bra. Och nu tänker jag se den.
