Sitter på historian. Känner ett stort behov av rita skägg på Jeanne d'Arc.

Varför rekommenderas YOHIOs kanal för mig på youtube? Är säker på att jag max har tittat på tre-fyra videoklipp med honom. 

 

Skrivs youtube med litet eller stort y? Båda ser fel ut. Det borde vara med stort Y, men det ser mer fel ut än med litet y. 

 

Är det tårta på tårta att skriva "litet y" och "stort Y"? Egentligen borde jag bara kunna skriva y och Y. 

 

Hur kommer det sig att det är så svårt att låta bli att skjuta upp saker som måste göras?*

 

Borde jag städa mitt skrivbord? (Har påven en lustig hatt?)

 

Vad är anledningen till att jag biter på fingrarna när jag är nervös?

 

Är det verkligen nödvändigt med snöoväder i april?

 

 *Obs, existensiell fråga

 

 

 

 

Idag är en fantastiskt bra dag. Idag skiner solen, idag har jag träningsvärk (som bevisar att jag faktiskt rört på mig) och idag upptäckte jag att jag har dubbelt så många följare på bloglovin' jämfört med när jag såg efter sist. Hela två stycken! Otroligt. Och nej, tvärt emot vad några kanske tror är jag inte sarkastisk. Jag tycker att det är otroligt att någon skulle vilja följa en sådan sporadiskt uppdaterad och bildlös blogg som min, som inte innehåller något vettigare än mina tankar. Och oj då, nu fick jag precis dåligt samvete för att jag slutade följa en blogg igår. Tänk om blogginnehavaren blir illa berörd? Jag tror att jag måste realisera idén jag fick för ett tag sedan, att inte sluta följa bloggar, men skapa en kategori för bloggar jag har slutat läsa, sedan placera bloggarna i den och bara markera hela kategorin som läst. Kanske bläddra genom den lite nu och då för att se om något intressant dyker upp. För det är oftast inte bloggens fel om jag tröttnar på den utan mitt eget. Jag brukar intressera mig för saker i väldigt intensiva perioder, men lågan falnar efter ett tag och jag inser att nä, det här var inte så roligt ändå. Till exempel (gigantisk tolvårsvarning på den här) howrse, som jag totalnördade ett tag. Nu loggar jag bara in såpass ofta att mitt konto inte stängs, ifall jag mot förmodan skulle vilja återuppta min tidigare högt älskade enhörningsavel. 

 

Annars då? Jo, livet rullar på och jag håller på som bäst med att försöka bestämma mig för vad jag ska läsa till hösten. Det kommer att bli fristående universitetskurser, eftersom språkkonsultprogrammet som jag har bestämt mig för att gå inte kommer att starta förrän nästa höst på det universitet jag vill gå på. För tillfället är jag inne på att läsa Skapande Svenska A eftersom det verkar vara en rolig, intressant och givande kurs, men den går på distans och halvfart så jag måste leta rätt på något annat också. 

 

 

Avdelning i-landsproblem: Mitt SD-kort till mobilen har slutat fungera. Bara sådär. Telefonen låg på bordet bredvid mig, skärmen lyste upp och hela aktivitetsraden (eller vad man kallar det) längst upp på skärmen försvann. När det kom tillbaka stod det att det inte fanns något minneskort i telefonen. Det var ungefär tre dagar sedan. Jag vågar inte tänka på hur mycket min Quizkampen-rating har sjunkit. Och min ständige antagonist som jag visserligen inte känner, men har spelat säkert femtio matcher mot, måste tro att jag har dött. Och jag börjar snart få abstinensproblem av att inte få visa att jag vet vad som ingår i en klassisk bouillabaisse.Som sagt, avdelning i-landsproblem. 

En rask fundering: ger det någon positiv effekt totalt sett att träna om man får sådan värk efteråt att man inte kan gå ordentligt på två dagar? 

 

Det kan eventuellt ha att göra med det faktum att jag inte ens tänkt på styrketräning på flera månader. Eller det faktum att jag inte orkade värma upp. Och glömde att stretcha.

 

Men nu har jag i alla fall med gott samvete använt åtminstone en bråkdel av sportlovet till dess bokstavliga syfte och fått lyssna på min träningsspellista när jag faktiskt rör på mig. Bästa låt: Beat it-Michael Jackson. Är i en MJ-period just nu och kommer att lyssna sönder ovan nämnda låt och några andra inom ett par veckor. 

Som titeln säger har jag råkat ut för vinterkräksjuka idag. Jag borde ha förstått det igår kväll, när tanken på en viss yoghurtsås nästan fick mig att kväljas (det gör den fortfarande). Den typen av reaktion vid tanken på mat brukar alltid vara ett säkert kännetecken på att jag kommer att vara däckad inom några timmar. Men jag ska inte klaga, mår förhållandevis bra, särskilt till skillnad från stackars mamma som har värk i hela kroppen.

 

Glad är jag iallafall att jag skickade in novellen till tävlingen igår, eftersom sista inlämningsdatum är imorgon och jag inte har en enda tanke på att pallra mitt sjuka lekamen till skolan då. Sedan sista inlägget om novellen har jag genomarbetat den tills jag kände den där svaga rörelsen i magen som signalerar att det eventuellt kan vara något bra på gång (och nej, det var inte vinterkräksjuka, jag var frisk då). Jag vet inte om det är ett gott eller dåligt tecken, men jag försöker släppa mina höga förväntningar. Texten är inte direkt en sådan som träffar som en tegelsten rakt i magen på läsaren. Rent tekniskt är den rätt bra, det ska jag inte hymla om, men jag tycker att den saknar den där levande känslan, det där lilla extra. Jaja, vi får se. Nu ska jag varken prata eller tänka mer på det.

 

Med tanke på mitt förra ganska deppiga inlägg vill jag bara säga att jag inte är så ledsen hela tiden. Det går i perioder och beror lite på vad som händer. Tack till Lovisa som tog sig tid att skriva en klok och uppmuntrande kommentar! 

 

Nä, nu ska jag ta och dricka upp min halva mugg blåbärssaft och hoppas på att jag får behålla den. Ha en trevlig dag!

 

 

Kom på att jag borde fixa headern. Det ser ut som att tjejen har skägg. Men jag tar det sedan. Gott nytt år igen!

Julhelgen är så gott som över och jag har börjat ta mig ur den obligatoriska matkoman. Nu håller jag på att packa inför Livskraft, vilket är ett sisyfosarbete om man som jag bemöter minsta svårighet med att sätta sig framför datorn och än en gång konstatera att det inte finns något oläst på bloglovin' och facebook. Skärpning tack!

 

Innan jul offentliggjordes temat för detta års novelltävling på skolan: "spår". Nu ska jag inte säga för mycket, men det verkar vara ett lättare tema än fjolårets, som var "online". Då skrev jag ju novellen sista kvällen innan deadline, ett koncept som visade sig fungera oväntat bra. Men jag vågar inte pröva lyckan en gång till... Egentligen borde jag sätta igång med den på en gång. Just write it! Problemet är bara att jag också borde skriva projektarbetesboken. Och så vill en av mina lärare att jag ska läsa estradpoesi på en ungdomskväll här framöver. Men jag har bara en dikt. Inte så bra. Det borde jag ändra på. Jag hoppas att läraren får tag på fler som vill framträda!

 

Men det som verkligen, verkligen räddar min första halva av 2013 är att Matte D, Fysik B, Biologi B och Religion A slutar. De är de absolut värsta kurserna jag har. Matten är jag riktigt less på, eftersom vi har haft 300 poäng av den på bara två och ett halvt år. Fysiken är nästan likadan, mest bara räkning. Och biologi. Vad ska man säga? Egentligen är det ett ämne jag verkligen tycker om, men läraren förstör det med sin sammanhangslösa undervisning. Jag skulle kunna skriva en uppsats om denna lärare, men avstår av hänsyn till eventuella bloggläsare. Religionen är egentligen också rolig, men vi får så långa och komplicerade inlämningsuppgifter hela tiden att ämnet blir riktigt jobbigt.

 

Men slut på jeremiaden. Eftersom jag nog inte tittar in något mer här förrän nästa år vill jag tillönska alla ett Gott Nytt År! Sköt om er!

Städar mitt rum. Städprocessen består av olika faser har jag märkt. Först är "hjälp, var ska jag börja"-fasen. Sedan är "riv ut allt på golvet"-fasen. Efter den är "lägg tillbaka allt på sin plats"-fasen. Och nu är jag i "trö undan allt som blev över någonstans där det inte syns"-fasen. Sedan är det bara dammsugning kvar innan julen är välkommen!

 

Å skrivsidan har jag lagt boken på is för tillfället (ett mycket kort tillfälle). I dess ställe har jag hållit på med en hel del annat skolarbete, som en novell jag har skrivit för Svenska C. Den kändes riktigt bra när jag hade skrivit den färdig, men trots att jag nu har redigerat en hel del verkar den inte alls lika ypperlig som den först gjorde. Men jag antar att den har förlorat nyhetens behag och det är bara att skicka in den ändå. Jag kommer ändå inte att kunna göra något bättre tills imorgon. 

 

Helt orelaterat, men jag har idag märkt hur otroligt mycket bättre jag är på att skriva på datorn sedan NaNoWriMo. Nu är det möjligt för mig att skriva långa stycken utan att behöva titta på tangenterna, något som jag tidigare alltid gjorde. 

Så var jag anmäld till Livskraft, för första gången i mitt liv. De senaste två Tejp-lägren har jag varit på, men aldrig på Livskraft. Egentligen skulle en vän ha följt med mig, men hon ville hellre fira nyår med familjen. Men icke desto mindre kommer det att bli roligt! Det verkar som om alla jag lärt känna under Tejp kommer att vara där och det känns jättekul, särskilt som jag inte har så mycket gemenskap med andra kristna ungdomar där jag bor. Det är något jag saknar mer och mer ju äldre jag blir. Men, om allt går som det är tänkt kommer jag att flytta till någon studentstad till hösten och då får jag hitta en bra församling att gå till. 

Jo. Nu är det så här att jag tyckte mig riktigt duktig när jag beställde studentmössa i oktober. Jag kände mig som att jag hade koll, som att jag hade god framförhållning, och framför allt kände jag mig ekonomisk eftersom jag beställde med mecenatrabatt. Kort och gott: jag var Duktig. Mogen. Ansvarsfull. 

 

Idag kom mösseländet med posten. Redan innan jag öppnade paketet borde jag ha förstått att något var fel. Kartongen var trasig och det var mystiska svarta strimmor på den, som om den tryckt igenom ett alldeles för litet oljigt hål. Men naiv som jag är trodde jag att allt var okej. Fin mössa, noggrannt insvept i plast. Lite för stor, men bättre än för liten. Sedan vände jag på den. Och läste i nacken. Där årtalet står. 

 

2012.

 

Jag läser inte ett förkortat gymnasieprogram på två och ett halvt år. 

 

Kan man ta ut skilsmässa från sig själv?

Teoriprov och körprov imorgon. Det sistnämnda känns lite som att marschera till Svarta Porten och inte veta om man blir dödad innan Frodo hinner kasta Ringen i Orodruin. Klarar jag det är det ett rent och skärt mirakel och det kommer jag att hålla fast vid tills jag dör. Om jag klarar det. Det är högst otroligt och nu är jag allvarlig. Jag är inte ens nervös, utan bara liknöjd och uppgiven. Men jag har gjort allt min körskollärare har sagt åt mig att göra sedan hon bokade tid för mig och om inte det räcker, ja, då räcker det helt enkelt inte. Jag vill fortfarande hävda att jag inte kan köra bil. 

 

Låtom oss bedja. Tack.

Panik. Panik. Panik. Jag insåg att det är ynka tio dagar kvar till det fruktade körkortsprovet! Jag vill verkligen inte. Jag kan ju seriöst inte köra bil! Vad inbillar sig min trafikskollärare egentligen? Allvarligt, jag är livsfarlig och skulle inte vilja möta mig själv på vägen. 

 

Nåväl. Boken. Det går bra! Jag ligger i fas och löser de flesta problem jag stöter på längs vägen. Handlingen är betydligt bredare än jag trodde att den skulle bli och det känns som att det löser sig i slutändan. Dock vet jag inte varför en av sidopersonerna väljer att stötta huvudpersonen. Vad drivs han av? Varför väljer han inte att chilla med sina vänner istället för att hjälpa sin chef med hennes problem? (Det är absolut ingen romans på gång. Det skulle vara att våldföra sig på personerna ifråga.) Och precis nu insåg jag en viktig fråga. Varför har inga av mina namngivna personer en partner? Ajsing bajsing. Jag borde fixa några sådana innan det blir orealistiskt. Fatima skulle kunna få ha någon. Hon är så ovillig att berätta något om sig själv så hon skulle kunna ha en hemlig partner utan att jag eller någon i boken vet om det. 

 

We'll see, preciousss. Jag är i alla fall vid gott mod och har passerat ordantalet där jag gav upp i fjol. Hurra!

Nu närmar november sig och med den månaden följer NaNoWriMo. I år har jag, som jag redan har sagt, som projektarbete att skriva en bok. Den boken ska skrivas i november och i år ska jag faktiskt nå upp till de där hägrande 50 000 orden! Här kommer min strategi för att hinna både skrivande, skola, körkortsteori och liv:

 

-Inget bloglovin'. Ingenting alls. Vill jag läsa någon blogg, vilket ej rekommenderas, ska jag gå in på den och endast den. Det här kommer att gå bra, för jag har redan struntat i bloglovin' i två veckor. Men jag vågar inte ens tänka på hur många olästa inlägg jag kommer att ha när jag återvänder...

 

-Inget sovande på bussen. Istället ska jag skriva, vilket ger mig två timmar om dagen jag kan helhjärtat ägna åt boken. På bussen finns inte heller internet vilket är en fantastisk fördel.

-Jag ska lägga mig innan tio på kvällen så att jag klarar mig utan buss-sömn. 

 

-Hinner jag inte skriva klart allt på bussen får jag göra det på skoltid. 

 

-Tjugo minuter varje dag ska ägnas åt körkortsplugg. 

 

-Trettio minuter ska ägnas åt läxa.

 

-På helgen får jag ta två timmar varje dag och skriva mina 1667 ord om dagen. Vill jag vara ledig får jag ta in skrivandet innan, inte efter. 

 

Jovars, det här ska nog fungera tror jag. I år har jag en historia jag längtar efter att få skriva. I år ska jag vinna. I år är jag obeveklig. 

...har ju varit på tapeten ett tag nu.(Det skulle vara ganska roligt om någon tapetserade med sidor ur den. Tänk vilka intressanta situationer som skulle kunna uppstå när det kom folk och hälsade på! "Jo, vi har tapetserat om nu, vi kände att vi borde bejaka våra sanna personligheter, du vet.") 

 

Nä, tillbaks till ämnet. Jag har faktiskt inte läst den boken och kommer inte att göra det heller, både därför att den ligger utanför mitt intresseområde och därför att jag redan är Fröken Fifty Shades of Grey och älskar det och ingen bok kan överträffa min verklighet. Sakta men säkert kretsar mitt liv allt tätare kring detta gråa. Det är något med alla dessa nyanser som aldrig slutar locka och förtrolla mig och jag kan inte tänka mig annat än att jag är uppe i femtio nu. Kanske till och med sextio nyanser av grått?

Jag har faktiskt inte räknat antalet grå plagg i min garderob. Men en sak är säker: om även svart och vitt räknas till gråskalan är jag absolut uppe i femtio. Mina tröjor som inte är grå, svarta eller vita kan jag lätt räkna utan att behöva ta till tårna. Det är ett par blåa, några röda, en rosa jag aldrig använder och en brun kofta. Ungefär så. Jag måste, varje gång jag ska köpa kläder, aktivt styra mig själv till att leta kläder med färg. Annars (och det här är helt sant) finner jag mig själv ståendes fingrande på en grå stickad tröja. 

Eventuellt kan detta vara anledningen till att jag numera aldrig hör orden: "Har du en ny tröja?" Men det är smällar man får ta när man har en klädstil som ligger så rätt i tiden som min gör. 

Då och då ser man uttryck som "fuldansa", "fulgråta", och "fulgoogla". Själv brukar jag fulsova. På bussen. Ni vet, den där sortens sömn när man vaknar med värkande nacke, grusiga ögon, halvöppen mun och någon bredvid sig som man inte har en aning om hur den kom dit. Sedan när man kommer in på en toalett och ser sig i spegeln upptäcker man att håret ser ut som ett skatbo där det har varit upptryckt mot rutan. 

 

Men! För någon dag sedan snyggsov jag faktiskt på bussen. Det händer ytterst sällan och aldrig när man känner sig så där dyngtrött, men det är alltid lika roligt att obemärkt flyta in i sömnen och lika odramatiskt vakna med munnen stängd, nacken och axlarna avslappnade och ögonen fräscha. Det är det odiskutabelt bästa sättet att börja en skoldag på.