Nu mår jag riktigt illa. Dock är det inte av den till synes självklara anledningen med tanke på dag, tid och allmän sedvänja, utan på grund av alldeles för mycket kladdkaka. Min far lade för mig dubbelt så mycket mot för vad jag kallar en stor bit, och det har även slunkit ned andra kakor och lite glass. Jaja, det är bara nyår en gång om året. I år firar jag med familjen (som nästan alla andra år) och några vänner, och det medför oundvikligen att man får sig en hel del goda skratt. Min tvååriga lillebror, som skulle ha sovit en halvtimme mer idag, vrålade i raseri: Vill inte busa! Vill ha NAPP! Sedan vände han sig till en av gästerna och undrade om han skulle åka hem. Min femåriga lillebror berättade för den jämnåriga besökande flickan att de inte skulle leka under mammas säng, för där var det dammigt. Till saken hör att det är nystädat där, men mamma sade en gång att han inte fick leka där eftersom det då var dammigt och det har suttit i ända sen dess. 

Just nu leker min äldsta lillebror Hulken och betonar att han "måste döda han". Det är oklart vem han menar. Min mamma berättar för sin väninna att jag brukar beklaga mig, men jag hör inte över vad. Däremot hör jag att det är tjuvar lillebror måste döda. Han ådrar sig en tillsägelse av mamma, som uppenbarligen hellre vill fylla rabatterna med perenner än med döda tjuvar.

Nä, slut på nyårsfirandesreferatet (hänga gubbe-ord). Gott nytt år på er alla! Jag kommer eventuellt att avge ett nyårslöfte och det eventuella löftet kommer eventuellt att lyda så här: Jag lovar dyrt och heligt, på min heder och ära, att klaga mindre. Eventuellt.

Det fina med just detta löfte är att jag aldrig fört bok över alla klagomål i år, så det finns inget sätt att veta om jag hållit mitt löfte eller inte. Sensmoralen i detta är att man alltid ska se över löftets ordalydelse. 

Gott nytt och löfteskryphålsfyllt år önskar jag Eder.

Alla barnen lekte i regnet
utom Sixten, 
han träffades av blixten.

Alla barnen hoppade ut från stupet
utom Eva
för hon ville leva.

Alla barnen kom hem från skogen
utom Jan, 
han fastnade i en gran.

Alla barnen bodde fint
utom Mia,
hon bodde i en stia.

Alla barnen fick apelsiner
utom Jon, 
han fick en citron.

Alla historier är av mig, 
utom den första
för den är av Gösta.

Haha, vilket nödrim. Det var inte ens ett rim! Evad. Jag tror inte ens att någon Gösta varit inblandad i hittapåandet av den första alla barnen-historien, men det kan man aldrig vara säker på. 

Angående ordet "evad", (jag måste förmodligen ta upp det här eftersom det är ett sällan använt och rätt så utdöende ord) så är det den bokstavliga svenska motsvarigheten till engelskans "whatever". Jag måste medge att det engelska utrycket ligger bättre i munnen, men icke desto mindre (nevertheless) använder jag för mitt samvetes skull det svenska. Inte vill jag medverka till utarmning av det svenska språket. Nu ska jag fika, apropå ingenting.

Nej tack Aftonbladet, jag är inte speciellt intresserad av att veta namn, jobb och ålder på kvinnorna under 35 som tjänar mest. 

Tyvärr Aftonbladet, jag tänker inte köpa en tidning för att få reda på vilka flintskalliga glasögonbärande män som tjänat mer än tre miljoner och vilka som tjänade mest. 

Men snälla Expressen, vilka vänsterhänta brunetter som tjänade bäst under 2010 ingår inte i min intressesfär. 

Jag kan inte se något tydligare sätt att skrika "VI HAR INGA CHOCKERANDE NYHETER!!!!" på, än att ha en löpsedel med listor över vad personer inom vissa premisser tjänar. Om de någon gång hade inkluderat en lönelista hade jag inte klagat, men på senare tid händer det allt oftare. En blank löpsedel skulle vara intressantare och inte ens fjärdedelen så löjeväckande. Finns det verkligen ett så stort intresse för medmänniskornas ekonomiska status? Själv har jag svårt att tro det, men eftersom kvällstidningarnas lösnummer uppenbarligen säljer vill folk troligen veta. 

Det finns andra, mer intressanta listor Aftonbladet och Expressen skulle kunna luska fram om de någon gång får slut på avlönade personer att dra fram i rampljuset. 

-Antalet vandrande pinnar i Sverige och deras ägares samhällsklass. Gärna med någon över resultatet snusförnuftigt reflekterande ledarkrönika.

-Hur många kändisar som föredrar vita bokhyllor och hur många som föredrar svarta. De som inte läser böcker alls får gärna hängas ut i ett mittuppslagsreportage (hänga gubbe-ord).

-Spargrisars utseende genom åren. Ulf Nilson kan analysera spargrisens roll i ett alltmer kontantlöst samhälle. 

Se där, se där. Egentligen borde jag maila till ovan nämnda blaskor och dela med mig av dessa briljanta idéer.  De kommer att skicka ett översvallande tackbrev och be om mitt kontonummer för att sedan sätta in en likaledes översvallande summa på mitt konto. Sedan kommer jag för all framtid vara den som räddade Sveriges mest framstående kvällstidningar. 

Vi har ett speciellt förhållande. Jag har förut berättat om datorladdarsladden och nu har historien i det stora hela upprepat sig. När vi hade skolbio köpte jag en liten kaka Marabou Polka som jag inte åt upp. Den stoppade jag ner i kappfickan efteråt, men sedan stod den inte att finna varken i väskan, kappfickorna eller skåpet. Jaha, tänkte jag lite ledset, nu har jag tappat den på gatan. Det vore just likt mig. Det här var för cirka tre veckor sedan och nu när jag skulle ta upp en bok ur ett av väskans sidofack var chokladkakan helt plötsligt där! Ett litet glädjetjut undslapp mina läppar och alldeles av sig själva dansade fötterna en liten svängom. Jeg begriper inte hur jag har kunnat missa att den var där! Förmodligen har det varit papper i vägen så jag inte sett den. Evad, nu är den återfunnen och trots den något pinsamma situationen är jag ändå glad. En chokladkaka är alltid en chokladkaka och det känns en liten aning bättre att ha haft den i ett sidofack hela tiden än att ha tappat den på gatan. Det enda ledsamma med historien är att kakan troligtvis snart kommer att vara försvunnen på riktigt, om jag inte ser till att tappa bort den igen. Jag ska titta om det finns några fler sidofack.

Tsk tsk. Det här är inte en mysko rubrik på engelska om ni nu skulle ha fått för er något så tokigt. Smhi har faktiskt varnat för stormbyar uppemot 25 m/s inatt. Nåväl. Julen har kommit och gått och jag är lugn och fridfull. Julklappar har kommit i min ägo men jag orkar inte berätta vad de var. Nu ska jag ut i mörkret och kylan för att ge djuren mat. 

Vilket fruktansvärt meningslöst inlägg! Jaja, evad.

Men de retfulla ordens hånskratt klingade allt svagare och jag kunde inte längre se dem. Jag visste att de var utom räckhåll och jag hade inte styrkan att kalla dem tillbaka. Om jag hade det, om jag bände dem efter min vilja och tvingade in dem i meningar där de inte ville vara, skulle jag då skriva något vackert? Eller skulle det bli plastigt och hårt som mina okänsliga händer? Jag sänkte blicken från de ouppnåeliga stålgrå bergen där jag visste att orden bidade sin tid. En dag skulle de komma tillbaka och rinna från mina lyckliga fingrar igen. En dag skulle de förstå att utan mig skulle de för alltid tumla runt i ett meningslöst och ensamt universum. För ensamma är orden svaga. Ihoptvingade är de själlösa. Men kärleksfullt sammanfogade på sina personliga platser är de perfekta.

...sitter jag på golvet i mitt rum och börjar bli lite less på Cecilia Bartolis vintervägsguppiga och väldigt imponerande arior. Har ni tänkt på att det finns två sorters musik? En sort imponerar med sin egen skönhet, den andra sorten gör att vi imponeras av den som framför musiken. Det här är den senare sorten. Egentligen är jag inte så förtjust i musik som bara tycks syfta till att framhäva musikerns/sångarens duktighet, men någon gång kan det vara trevligt som omväxling.

http://youtu.be/_WvYa1rH2ns

Det känns inte så kreativt att slå in julklappar som kommer öppnas i övermorgon. Nästa år ska jag slå in dem i oktober. Då kommer jag ha glömt vad som var i dem lagom till jul, och det kommer att bli en trevlig överraskning för alla.

Själv skulle jag vilja att det hette: "Julestök, väldigt mycket bök". Jag gillar julen, men jag tycks inte ha det där älskvärda förhållandet till den som många andra har. Visst är julen mysig och det där med att ge och få presenter är riktigt roligt, men det är ändå inte riktigt höjdpunkten på året. Hittills har det bästa med julen varit att köpa julklappar och att skråla julsånger när man är lagar mat ensam hemma. Visserligen är det inte ovanligt att tycka om att köpa julklappar, men jag är förmodligen en aning vrickad eftersom jag får cravings av det. Jag fick lägga band på mig själv på stan för att inte köpa varje liten pryl! Men titta där, tänkte jag den där skulle passa perfekt till mamma! Men jag fick lov att nöja mig med en trånande blick. Hemma i garderoben låg nämligen redan flera julklappas till mamma (ja, jag gömmer mina julklappar i garderoben. Inga lik dock. Sådana ting förvarar jag i jordkällaren, för då håller de sig bättre). 

Som sagt, jag har ingenting emot julen. Jag har däremot ganska mycket emot kommersialiseringen av den och därför växer (logiskt?) min antipati mot högtiden varje gång jag får uppkört i ansiktet att it's the moooooooooost wonderful tiiiiiiime of the yeeeeeeeeaaaaaaaaaaaar. Usch, sliskigare en en femlitersbunke smörkräm. Men, hör och häpna, här kommer en bekännelse! Varför jag närapå äcklas av att höra om the most wonderful time of the year är därför att en pyttepytteliten del av mig faktiskt tycker om det. Den delen måste dö, och därför försöker den andra förargade delen att kväva den. Se, vilken psykologisk insikt jag har. 

Faktum kvarstår att julen enligt min åsikt är överarbetad. Allt ska vara så fantastiskt perfekt och inte en julgranskula får hänga snett när moster Anna kommer för tänk om hon berättar för sin granne om det och tänk om julskinkan skulle vara mer grå än rosa och om ett enda litet dammkorn skulle oberättigat existera i ett hörn så därför måste vi städa och baka och laga mat och sedan vara glada för det måste vi vara för det är jul och den handlar om godhet och lycka och om vi inte sover innan spelar ingen roll för det är viktigare att julklapparna färgmatchar och...

Tänk om allt det där fruktansvärda skulle hända. Då är julen förstörd. Då kommer den hemlöse luffaren som traskar förbi på gatan se in genom fönstret och tänka: "Fy, vilken kass jul de har!" 

Låt oss inte glömma att julen egentligen inte handlar om något av det där. Den handlar om ett nyfött barn för länge sedan och han bryr sig inte om ifall moster Anna tycker att rödbetssalladen är för syrlig. 

Ibland, nej, ofta, får jag otroliga snilleblixtar. De kan dyka upp precis överallt: på lektioner, på bussen, i sängen och på andra vardagliga platser. Just igår kom jag till en fantastisk insikt i passagerarsätet i vår bil. Det är förvånande att jag aldrig kommit att tänka på det tidigare, då själva frågan jag så underbart hittade svaret på är en existensiell fråga som berör oss alla.
Nåväl, jag satt i bilen och funderade under tystnad. Hur somnar egentligen hjärnan? Somnar den från centrum och ut eller från de yttre delarna och in? Utan förvarning bara visste jag svaret. Det var som om det alltid funnits där, tålmodigt väntande på att jag skulle upptäcka det. 

Ingetdera var rätt! Hjärnan somnar både utifrån och inifrån på samma gång! Smaka på den! Först somnar centrum. De yttre symptomen på detta fenomen är allmän trötthetskänsla och svårighet att hålla ögonen öppna. Sedan somnar det yttre "skalet", det är då man befinner sig i det svårdefinierbara gränslandet mellan sömn och vakenhet, när man är vagt medveten om omgivningen men lika mycket om sina drömmar. Då är fortfarande mellanskiktet vaket, men när det också glidit in i drömmens rike sover man helt. Min teori stämmer bra in på verkligheten och är mer logisk än relativitetsteorin. Jag ska publicera min upptäckt i en vetenskaplig tidning. 

Ja, som ni kanske förstår sov jag i stort sett när jag gjorde den där fantastiska upptäckten. Då tyckte jag att jag var otroligt smart, men i det grådassiga ljuset från den krassa verkligheten inser jag att jag lika gärna hade kunnat upptäckt enhörningar under sängen. Men det var roligt så länge det varade! 

Men ändå... Dammhörningar kanske också räknas? Snälla?

...och i brist på bättre kan man berätta anekdoter. I alla fall en. 

En vacker dag för många år sedan hade jag hämtat en Piggelin. Ni vet, en sådan där grön, billig och underbart god pinnglass. När jag just öppnat det lite sega plasthöljet ringde telefonen. Jag lade ifrån mig glassen, svarade och pratade glatt på ett bra tag. Kan det ha varit morfar som ringde? Jag tror det. Nåväl, några timmar senare öppnade jag den översta kökslådan och stelnade till. Varför i all världens dagar var den en grön, klibbig pöl i lådan? Långsamt ramlade polleten ned och jag kände mig ganska dum. Den glassen hade helt enkelt försvunnit ur mitt minne som kaniner försvinner i en trollkarlshatt.

Ett bättre namn på bloggen kanske vore Tankspriddheten. Men som de säger; döm inte kunden efter låren och ju fler sockar, desto sämre loppa. 

Julle kurrar, men hamstern är röd! Godnatt.

Här i Norrland är 60 cm snö lika med noll. Går knappt till stövelskafta. Schuuuuuuuu. 

Ja, där i två siffror, fem bokstäver och två mellanslag hittar ni orsaken(tja, iallafall en av dem) till min långa frånvaro härifrån. Det ser verkligen lite ut när det är nätt och prydligt nerskrivet. 
Men
i
Verkligheten...
Där betyder 60 cm snö många timmars ström- mobiltäcknings- telefon- och internetavbrott. En grannby hade alla uppräknade I-landsnödvändigheter borta hela helgen och hemma hos mig hade halva byn ström medan andra halvan var utan. I morse, klockan sex, när jag vaknade och skulle tända sänglampan var strömmen borta och den kom tydligen inte tillbaka förrän vid fyra på eftermiddagen. Vi lider inte speciellt mycket av strömavbrott eftersom vi har en vedspis i köket, massor av stearinljus och självtryck på vattnet, men det är värre för dem som är beroende av el för att hålla huset varmt. Vissa familjer med barn i gymnasiet flydde till deras lägenheter i stan när temperaturen i huset började krypa ner mot 9-10 grader. En facebookvän skrev att hon hade fått koka vatten på en utomhuseld för att kunna tvätta håret. Sedan har vi alla de ensamma gamla som inte kan använda sina larm när telefonnätet ligger nere. En tant i min by bor så pass avlägset att hemtjänsten inte kunde komma fram till henne innan någon skottat. 

Nog klagat! Ingen dog och det var otroligt vackert när gatlysena var släckta och den näst intill fulla månen sken sitt ljus över de snötäckta lägdorna och bergen. Jag tror inte jag hade blivit förvånad om älvor kom dansande mellan träden. Det är bara vid strömavbrott man till fullo kan njuta av en sådan syn och sist jag såg något liknande var för två år sedan, så strömmen var borta ett och ett halvt dygn alldeles innan jul. Dessutom, med alla norrländska förmåner vi har får man ta de dåliga sidorna också.

Man kan ha lektion och man kan ha lektion. Idag var ett av de sistnämnda fallen, då vår litterär gestaltningslärare inte var närvarande och därför gav oss en minst sagt ovanlig uppgift. Vi skulle, som ett led i att lära oss personbeskrivningar, ge oss ut på stan, förfölja en människa och anteckna vad personen ifråga gjorde. Denna information skulle sedan användas för att skriva en kort fiktiv berättelse om personen. Jag anser att min förföljelse var lyckad och således är jag kvalificerad att ge er några tips som kan vara bra om ni någon gång hamnar i samma situation.

-Välj en gammal tant. Hon kommer förmodligen inte att märka dig.

-Välj en gammal tant som är längre än klädställningarna i butikerna är höga, annars kan det bli svårt att ha koll på henne. Jag talar självklart inte utifrån egen erfarenhet. 

-Det kan vara bra att ta en person med hyfsat speciell färg på jackan, mössan eller annat framträdande klädesplagg.

-Ska du anteckna något om personen, skriv i mobilen eftersom ett anteckningsblock ser suspekt ut.

-Välj en tid då mycket folk är ute och rör på sig. Det är lättare att smälta in om man inte är ensam med den man observerar.

-Gå inte bara bakom personen utan öka ibland tempot och gå om den, för att sedan låtsas studera ett skyltfönster till dess att den gått förbi dig. Alternativt gå framför personen än längre tid och använd speglingen i skyltfönstren för att se så att den fortfarande går bakom dig.

-Om möjligt, förfölj personen i en galleria med så små butiker att du inte behöver gå in i samma butik som personen för att se vad den har för sig. 

-Försök se ut som att du tillhör en annan grupp personer. På det sättet väcker du mindre misstankar.

-Klä dig i någorlunda normala kläder. En svart jacka brukar vara relativt anonym.

Följ dessa tips så blir ni lika mästerliga stalkers som jag! Om ni någon gång har tråkigt, samla ett gäng vänner och tävla om vem som kan förfölja någon längst utan att bli upptäckt.

Idag har min klass haft ett rollspel på engelskalektionen. Det  var riktigt roligt och intressant! Självklart tyckte jag att min grupp skötte sig bäst, men håller de andra troligen inte med om.

idag ha min klass haft ett roll spel på engelska lektion. de va jätte kul och intresant! ja tyck att min grupp va bäst men de tyck nog inte dom andra :D

Under denna dags engelskalektion har min klass genomfört ett spelande av roller. Det var i mina ögon en trevlig och intresseväckande uppgift som jag självfallet anser att min grupp bemästrade mest förträffligt av alla, men givetvis inser jag att det i den frågan troligtvis förekommer en del delade meningar.

Ida ha klass'n hatt nå rollspel på engelskan. Hä va kul och lit' spännande sådär. Schuuuuu. Jo, ja tyck ju att min grupp va' bätter än annern, men annern tyck no' likt om dom. Schuuuu.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/carema-medger-brister-vid-svaltdod

Caremas regionchef anser alltså att en bättre dialog bör föras med de anhöriga. Inser hon hur tunt det låter?
Ett fulländat politikersvar. Hur känns det för de anhöriga? Visserligen medgav regionchefen att något kunde ha gjorts för att få i Anneli Möller näring, men varför gjordes det inte då? Hur är det möjligt att en människa stående under ständig tillsyn kan svälta ihjäl? Sist jag kollade var syftet med äldreboenden att vårda de gamla, inte att ignorera deras problem.

Jag hoppas att Sverige inser att vård av människor och vinstdrivna bolag inte hör ihop.

Fotnot: Rubrikcitatet är inte autentiskt utan en sarkastisk överdrift.

November har gett upp sitt sista andetag och därmed är det slut med det kollektiva romanskrivandet för i år. Själv kom jag inte ens i närheten av de hägrande 50 000 orden, men jag känner mig inte nedslagen. Tvärtom, jag är nöjd. 14 158 ord nåddes och det är lika mycket, så när som på ca 150 ord, som hela det dokument där alla mina andra påbörjade hobbyskrivprojekt finns. Det säger något om hur mycket jag faktiskt skrev i jämförelse med det jag gjort förr!

Nå, vad var det då som gick snett? En kvick analys säger mig att jag faktiskt hade kunnat skriva mer. Hade jag tagit mig i kragen och tagit på mig symboliska tumskruvar hade säkerligen många fler tusentals ord tvingats fram. Felet jag gjorde var att likställa inspirationsbrist med skrivoförmåga. Inspirationsbrist är inte en stängd dörr, den är mer som blytyngder i skorna. Man kan springa ändå, även om det går tyngre. Efter ett tag märker man inte längre att det går tungt eftersom man blivit starkare (haltar liknelsen? I så fall har den nog bara blytyngder i en sko.). 

Nä, nu ska jag gå och lägga mig och ladda för november 2012. God natt!

http://www.dn.se/webbtv/sport/har-slass-70-aringarna/