Vid min granskning av det nyss publicerade inlägget Skrattar ut högt upptäckte jag att fingrarna slant lite på tangenterna. Det ska inte stå innte, det ska stå inne. Ve mig.

Whoa man, I'm gonna write a whole blog post in English! So, whaddaya do? Are ya eatin' some junk food? Nah, just kiddin'. Actually, I am rather bored at the moment. My obnoxious and extremely slow bus is not going to arrive for another half an hour. This is a most unpleasing situation! As for my earlier jest, I do not believe that you are eating unwholesome food. Most unintelligent that would be.

Jag har tråkigt. Jag borde kanske läsa biologiläroboken(hänga gubbe-ord). Den boken, eller rättare sagt evolutionsavsnittet i den, är något av det roligaste jag läst på länge. Tror de på fullt allvar att elever accepterar det där? Nog för att jag är påläst om ämnet innan, men de argument som presenterades för evolutionen var bland det svagaste jag sett. Menar de verkligen att livet kan uppkoma av sig själv för att en forskare lyckades tillverka aminosyror i ett laboratorieexperiment(bättre hänga gubbe-ord)? Jaa, forskaren använde en miljö man tror påminner om "uratmosfären". Tyvärr gör inte de förhållandena aminosyror till liv. Aminosyror är inte liv. Punkt slut. Aminosyror används för att tillverka proteiner, varav vissa kanske räknas som liv. Där är forskarna oense. Dessutom är det fortfarande forskaren som styrde experimentet. Ingen sägs ha styrt evolutionen. Hade någon gjort det är vi innte på Intelligent Design och det är ajabaja att undervisa om.

Men kommer det att vara friska källvattensord eller kommer munnen att vara änden på ett avloppsrör? Däri ligger den stora utmaningen. För att citera favoritboken: "Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen." Eller Esaias Tegnér: "Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta". 

Varför delger jag mina funderingar kring detta ämne? Jo, imorgon ska det hållas tal i Svenska B. Vi ska berätta om oss själva utifrån tre saker vi tar med. Jag har valt en Bibel, en penna och en potatis.

Det är brukligt att vara nervös inför sådant här men konstigt nog är jag lugn som ett sovande spädbarn. Är det lugnet före stormen? Jag vet inte. Prov gör mig inte nervös längre. Om det är samma sak med tal återstår att se. 

Eventuell läsare får gärna önska mig lycka till.

Det är fredag, fredag,
jag måste åka buss på fredag,
alla ser fram emot helgen, helgen!

Iallafall. Nästa vecka är bara tre skoldagar lång. Det är vad jag ser fram emot.
.
På tal om Rebecca Black har jag en riktigt kuslig anekdot angående "Friday". En fredag i våras kommer min kusin in i bussen och frågar på skämt var hon ska sitta. Kusinen heter Rebecka. Hon var då tretton år. 

Ni säger sammanträffande, jag säger att Rebecka snarast bör släppa en singel med tillhörande musikvideo på Youtube. Man ska ej kasta bort så tydlig talang.

Som utlovat är denna rubrik på esperanto och den beskriver mitt tillstånd just nu. Jag hoppas att det är övergående eftersom jag inte har lust att vara så här länge till. 

De som gör blogg.ses startsida verkar ha en förkärlek för orden "inspirerande" och "inspiration". De dyker upp i var och varannan bloggpresentation. Är inspiration något som folk nuförtiden behöver extra mycket av? Visst, det är hur roligt som helst att vara inspirerad men att leva på dessa kickar kan vara svårt och leder ibland till en manisk jakt på mer inspiration. I själva verket hade man hunnit allt man skulle göra om man ägnat inspirationsletartiden till att göra vad det nu var man skulle göra.

Nu kastar jag sten i glashus. Jag har väntat väldigt länge på inspiration att städa.

...men livet fortsätter rakt fram. Vad är förresten grejen med att ha mysko rubriker på engelska? Är det coolt? Är det något man gör för att verka cool? Ser allt bättre ut för att det är på ett annat språk än mellanmjölkssvenska? I så fall kan jag lika gärna skriva rubriker på esperanto, som ingen kan. Då verkar jag dessutom smart. Jag måste titta om esperanto finns på Google Översätt. 

Inbillar jag mig eller är det här blogginlägget fullständigt meningslöst? Jag får väl lov att hitta på en sensmoral.

Sensmoral: Den gröna hunden heter Bengt.

Jag känner mig som vakthunden i "Gustaf 2", han som har en brontosaurusstor hjärna och bara kan säga ordet "byxor"(eller ja, han säger "böxer"). Idag har nämligen denna bloggs eminenta författare blivit med jeans för sisådär tjugonde gången. Sällsynt är det att finna bra och passande byxor som inte kostar skjortan. Man vill ju inte gå hem utan någon skjorta på sig. 

Kemi B. Den gymnasiekursen skulle platsa i Dantes Inferno, någonstans där i nionde kretsen. Jag tänker inte bli läkare, civilingenjör, forskare eller något annat yrke där man måste befatta sig med mol och molekyler. Därför finner jag att kemi är fullständigt onödigt. Kemi är abstrakt, ogripbart och innehåller mängder med begrepp utan någon som helst verklighetsanknytning. Dessutom ska dessa begrepp bankas in i elevernas huvuden genom att tvinga eleverna att göra femton-tjugo uppgifter i veckan. Hemma. Då snackar jag inte 1+1. Det hade faktiskt gått an, om vi bara hade haft kemi. Men grattis, kära kemilärare, vi har andra ämnen också! Surprise!

Mina läxor för närvarande: kemiuppgifter, biologiuppgifter, fysikuppgifter, franskaglosor, skriva tal till svenskan, skriva 50-ording till litterär gestaltning, teckna tre äpplen till bilden. Ypperliga framtidsutsikter. 

Ja, jag är bitter. Nej, jag har ingen anledning att klaga. Ja, jag gnäller som en treåring iallafall.

Prestationsångest och höga ambitioner är kanske inte den mest lyckade av kombinationer. Jag är en sådan person som gärna sitter och filar på texter in i det oändliga tills de blir så bra som det är möjligt. Visst, det är en jättebra inställning när man har obegränsat med tid, men en blogg kräver ständig uppdatering och att ligga flera inlägg i förväg känns lite väl avancerat när man skriver bara för att det är roligt. Kanske borde jag lära mig att släppa lite på kvalitén till förmån för kvantiteten? Det där var en retorisk fråga, inte avsedd att besvaras. 

För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras.

Såhär på sensommaren vimlar det av getingar överallt. Lyckligtvis är de rätt sömniga och harmlösa och väl är väl det med tanke på alla de vi dödat inomhus idag! Jag tycker att den här sången passar bra till säsongen. Allvarliga anleten för att påminna oss om den dystra höstens antågande, en fabrik i bakgrunden som symboliserar den allestädes närvarande eskalerande urbaniseringen och slutligen texten, som till 33,3% handlar om det nuvarande största plågoriset, getingarna.

Voilà, som de franska hönsen säger!

Alldeles nyss fick jag en vag minnesbild av en dröm jag hade inatt. Jag kom ihåg en scen: ett stort gammalt hus. Man gick uppför en trappa och på övervåningen fanns många stora rum. Fruktlöst försökte jag minnas restan av drömmen. Jag vet att det var mer, men att minnas det var bara att glömma(mycket dålig ordvits).

Dessa flyktiga bilder är precis som de små prickar och mönster som flyter på näthinnan; när man försöker fokusera på dem försvinner de, endast gäckande stannande kvar i utkanten av synfältet.

Min buss går om tjugosex minuter i skrivande stund. Om tjugoen minuter, fortfarande i skrivande stund, kommer jag att befinna mig utanför skolan under förhoppningsvis kontinenta moln. De har varit lite lynniga idag, bestämmande sig för att vi var alldeles för torra när vi spelade fotboll. Jag hoppas de är så skadeglada att de inte bryr sig om lilla mig vid busshållplatsen.

Nu sitter jag i en djup och livlig diskussion om det rätta sättet att flytta termer mellan de båda sidorna i en ekvation. Jag känner mig mycket naturvetenskaplig som bloggar istället för att hjälpa mina kamrater, men till mitt försvar kan sägas att jag redan givit mina åsikter i frågan. De blir ju inte bättre ju mer jag upprepar dem. Men nu har uppgiften tydligen lösts, vilket innebär att jag borde återgå till plikten och börja med nästa uppgift.

Efter mycket träget arbete har jag, som första människa i universum, lyckats med att lägga upp en header. Det skulle i och för sig vara trevligt med en annan bakgrund också, men nu tänker jag nöjd i hågen slå mig till ro. Imorgon är en ny dag, som det så vackert heter.

Således föll det sig att jag valde att börja blogga: En irritationsnivå nåddes som var oacceptabel och tanken på en internetdagbok, som under en lång tidsperiod växt i mitt sinne, blev förverkligad.