Jag.

Okej, dikt, dikt, dikt! Förresten, visst säger de i vissa gamla böcker: "dikt styrbord/babord" när de ska svänga med ett skepp? Eller är jag helt ute och cyklar? Hur som helst, nu gäller det. Där jag bor! Imorgon ska den vara färdig. 

Alltså, eventuella läsare (det är du) måste tro att jag inte har något liv över huvud taget. Allt jag bloggar om är skolan. Sanningen är att jag inte tänker på så mycket annat för närvarande eftersom vi har massor att göra. Just nu känner jag mig som en koffeinfylld ekorre och jag måste skriva dikten innan jag tappar allt! EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE nu kör vi!

Äntligen är jag hemma efter två dagar med tjejgruppen. Jag säger inte äntligen för att det var tråkigt, utan för att hemma är bäst och för att jag nu slipper höra första versen och refrängen på What are words med fel melodi och fel text. Visserligen bara på ett ställe var, men efter sisådär tvåhundra upprepningar blir det en aning tjatigt och man kniper ihop ögonen inombords när den felaktiga tonföljden eller de felaktiga orden närmar sig.

Hej hopp, i helgen åker jag bort igen. Jag ska vara ledare på en hajk för en barngrupp i kyrkan. Det ska bli riktigt roligt! Ha det så trevligt ni med!

Just nu skriver jag en krönika om min barndom, lyssnar på det här musikstycket och känner mig vemodig. Var tog tiden vägen? Var det verkligen så länge sedan jag byggde kojor i skogen och myntade det ännu inte bevingade ordet: "Om du har tråkigt inne, gå ut! Det är alltid mycket roligare att ha tråkigt ute än att ha tråkigt inne"? Vad har det blivit av mig egentligen?

Det blev ingen dikt skriven. Idag har jag fått lyssna på alla talangfulla klasskompisar som läste upp sina och det var jätteroligt! Fantastiskt att många av dem var lika bra eller bättre än dem som läser på poetry slam och annat sådant. Det var ett privilegium att få lyssna, och jag menar det. Det är ingenting jag säger för att låta trevlig.Faktiskt ser jag nu med ljusare blick på min egen dikt och jag tror att jag vet vad den ska handla om.

Oj, fick precis en viktig insikt samtidigt som solen kom fram bakom molnen. På riktigt. Nåväl, åter till ämnet, här kommer min inspirationsbild för dikten!

Nä, nu har jag bestämt mig. Jag ska bryta mina bojor. Den här veckan är det min tur att skriva en minikrönika i tidningen jag jobbar på, och jag har fastslagit i sten att den krönikan ska börja med orden "där jag bor". Känn på den! Ha!

Jag håller tiden i min hand, den är sand som rinner och försvinner mellan mina orörliga fingrar. Jag betraktar den bara, ser hur ytan obevekligt sjunker. 

Dikteländet. Där jag bor. Om jag på något enda sätt skulle kunna fånga och beskriva tiondelen av den vanmakt jag känner inför min oförmåga att producera en vettig text skulle jag vara nöjd för alltid. Jag hoppas att jag lyckades dölja min förtvivlan när läraren undrade hur det gick för mig. Där jag bor. Där jag bor. Där jag bor. Jag kommer att behöva flytta långt bort när den här dikten pressats ut ur mitt motvilliga sinne, som var som pressas ur en finne tills blodet tränger fram. Jag kommer aldrig mer att kunna se på min älskade hembygd med samma ögon igen. Där jag bor. Inte blir det bättre av att den duktiga människan bakom mig i klassrummet satt och diskuterade sina ofelbara strofer med sin kamrat. Även om jag mot förmodan, vett och sans skulle hinna färdigt ikväll vill jag ändå inte läsa upp dikten, ty den kommer att vara mot de andra som ett dagisbarns teckning mot Mona Lisa och resten av klabbet på Louvren. Där jag bor. 

Barn, bli inte som jag. Gör Edra läxor i tid även om det tar emot. Jag menar det.

Nyligen har jag börjat på Jane Eyre. Ännu kan jag inte säga så mycket om den, men hittills har den varit intressant. När jag läst den tänkte jag läsa Var är Jane Eyre?, en bok som tydligen (nu halvgissar jag) handlar om en slags tids- och världsresande poliser som håller koll på de olika litterära världarna. Den boken har jag haft på lut något år, men det har känts dumt att läsa den när jag inte läst Jane Eyre, som ju förekommer i den andra bokens titel. 

Nämnde jag att jag har läst Herkules Storverk av Agatha Christie? Det är en samling löst hopbundna deckarnoveller i vilka Hercule Poirot, huvudpersonen, tar sig an tolv fall i syfte att göra sin egen variant av Herkules tolv storverk. Den boken rekommenderas starkt till alla som gillar deckare och vill ha underhållande, intelligent men inte särskilt tidskrävande läsning. 

För första gången i mitt liv har jag lyckats solbränna mig i ansiktet. I april. Skickligt av mig! Det skulle inte göra så mycket om det inte vore för att nedre halvan av min panna är röd och övre halvan blek. Troligtvis har det bättrat sig till imorgon så att jag slipper se allmänt konstig ut på skolan. Men jag fick iallafall ligga och sova i solen, på ett liggunderlag på isen. Det var faktiskt värt det att bränna sig. 

Annars har jag haft det bra och varit glad. Dessutom räddade farfar och jag ett liv idag, helt oförhappandes. När vi gick mot ladugården kom en höna nedspringande från skogen med ett moln av fjädrar efter sig och försvann bland några tunnor. Jag såg ingenting mer än hönan, men bestämde mig för att leka spårare och hittade massor av lösryckta fjädrar och rävspår i skogsbrynet. Den stackars hönan hade krupit in under en skottkärra där farfar en stund senare hittade henne. Stackarn hade blivit biten, men det var bara några hudsår så hon kommer nog att klara sig. Vi har satt henne enskilt, ty höns har en otrevlig vana att hacka på varandras sår så att de aldrig läker. 

Hönors hud är intressant. Den är verkligen inte alls likadan som människors utan sitter nästan inte fast vid köttet, utan den kan glida lite fram och tillbaka över det, något jag upptäckte när jag undersökte hönans sår. Visserligen har jag varit med vid slakt och vet att skinnet är jättelätt att dra av, men jag har aldrig riktigt reflekterat över det (jag ber om ursäkt om någon är äckelmagad). På tal om äckelmagad, jag läste de första sidorna av Här ligger jag och blöder här på Internet innan jag åkte. Jag är inte alls pevlig när det gäller blod, men beskrivningen av huvudpersonens avsågade tumspets fick mina ryggmuskler att  krulla ihop sig. Hu, när doktorn filar på benet som sticker fram... Icke desto mindre är jag fast besluten att läsa boken eftersom jag har hört från flera håll att den både språkligt och innehållsmässigt ska vara bra (och det jag läste verkar lovande, även om ryggmusklerna inte håller med mig, men de är så obefintliga att deras röst inte räknas). Sedan var det något om något pris den fått, men jag kommer inte riktigt ihåg vad det var. 

Nämen oj, vad jag har skrivit på. Tänk så det kan gå när fingrarna får rå'. AAAAAARRRRRRRRGGGGGGGGGGGHHHHHHHHH estraddikten! Där jag bor... äter vi snor. Räcker det så? Jag drar en djup suck, fylld av sorg och förtvivlan. Jag har inte skrivit ett enda dugg på den eländiga dikten. Jaja, nu ska jag inte hetsa upp mig över det. Den ska ju inte läsas upp förrän på torsdag. 

Den som kan gissa vad jag gör på onsdagkväll får en virtuell peng.

De här senaste dagarna har inte direkt varit de bästa av dagar. Då får man faktiskt unna sig en mysko rubrik på engelska (som egentligen inte alls är mysko utan mer relevant än de flesta av mina rubriker). "Identitetskris" och "depression" är ord med en kraftfull betydelse och jag är personligen osäker på om de verkligen går att applicera på min nuvarande situation, (oj, vad jag absolut inte försöker gömma mig bakom ett högtravande och opersonligt språk) men faktum är att jag är nästan konstant nedstämd och håglös. Jag vet vem jag borde och vill vara som, och jag vet med plågsam visshet vad jag är just nu, något som absolut inte är jag. Inte kan vara jag. Inte får vara jag. 

Nog om det där. Det kommer att gå bra till slut. Imorgon åker vi till stugan och blir borta några dagar. Jag har inte dött om jag inte uppdaterar innan söndag. Eller ja, det kan man ju aldrig veta. Vi säger så här, om allt går som det normalt brukar göra har jag inte dött. Eller något. 

Fy, så mycket dödssnack det blev. Påsken är ju Livets högtid! 

Jag tror att jag sätter punkt här innan inlägget spårar ur mer än det redan har gjort.
Sköt om er.

Det snöar. Igen. Och jag vill gå ut men ändå inte och jag vet inte om jag borde eftersom jag börjar att få ont i halsen men egentligen vet jag att det inte spelar någon roll om jag går ut bara jag inte blir kall men jag tror inte att jag orkar ändå, fast jag borde verkligen inte sitta inne och dega hela dagen för då kommer jag att ångra mig sedan men det känns så jobbigt just nu och stackars er om ni läst ända hit. Det blir nämligen inte bättre än så här.

Tiden tickar hur den vill och aldrig nån'sin står den still. 

Här har ni gnälltjat och skitprat om en konstart som fördömer mig och glömmer mig och försvinner från fingrarna när jag bäst behöver den. Hur kan det ha sig att du kan va' bra på att skriva så vingarna lyfter och seglar på vindar av rim och toner? Jag behöver inte miljoner av präktiga poem. Låna mig ett enda och ack, jag ska va' tacksam och aktsam med anaforer och allitterationer. Låna mig ett enda, låt mig få känna en stund av triumf. 

Jag kommer aldrig att kunna skriva en spoken word-dikt om "Där jag bor". Snälla någon, det ämnet kräver ett innehåll! Jag kan inte göra som jag gjorde ovan och haspla ur mig lite ordbajs. Eller så kan jag börja: "Där jag bor skrivs inga ämnesdikter..." och sedan dra iväg med något som inte handlar om någonting. Det känns dock lite fel och fegt. Jaja, we'll see, preciouss. Allt brukar ordna sig i slutändan. 

Igårkväll, halv elva, kom jag ihåg att jag hade tänkt renbädda. Jag satte igång och tog bort alla gamla sängkläder, men stöp på ett väldigt viktigt beslut. Sommartäcke eller vintertäcke? Det är visserligen varmt nog nu för sommartäcket, men vintertäcket är oändligt mycket mysigare. Jag kunde inte bestämma mig, så inatt har jag sovit på soffan. 

Nädå, jag bara skojar. Det blev vintertäcket och fönstret på glänt. Men när jag beslutat mig, hämtat lakan och lagt ut det i sängen upptäckte jag att lakanet var alldeles för litet (eller sängen för stor). Efter att ha letat genom hela garderobshyllan där jag har sängkläderna kunde jag ledsamt nog konstatera att jag inte hade något annat lakan. Resten av familjen har sina lakan i mammas och pappas sovrum och det kändes inte så snällt att väcka dem för en sådan sak. Vad gör man? Sover på soffan?

Om någon ur svenska rullstolscurlingslandslaget läser det här - hör av er till mig så kan vi diskutera tider och priser. Jag lovar att jag är betydligt billigare än de konventionella ishallarna! 

Glad Påsk till er alla! Nu ska jag (väldigt välförtjänt) gå ut i solskenet, vårvinden och fågelsången.

Jag har en målbild hägrande i mitt livliga sinne. Den målbilden är ett närapå kliniskt rent rum med ett golvutrymme där hela Sveriges rullstolscurlingslandslag (hänga gubbe-ord, om det heter så, vilket jag är osäker på) kan ha sina träningar. Jag tror ni fattar vad jag menar. Golvet har inte varit sig likt sedan jag städade min bokhylla. Dessutom tror jag att kläderna förökar sig i garderoben, inte för att det är smutsigt (det är faktiskt inte smutsigt) utan för att de väller ut över hyllkanterna. Jag ska skrida till verket nu. 

Att skrida till verket är förresten ett ståtligt uttryck.

Förresten för andra gången, min franskaredovisning gick alldeles utmärkt. Jag skulle troligtvis haft ett annat ljud i skällan om jag fått höra mig själv, men nu är jag lyckligt omedveten om alla mina uttalsmissar.

Nu har vi börjat med estradpoesi på Litterär Gestaltning. (förresten är jag osäker på om det verkligen ska vara stora bokstäver på det där...) Ännu är jag inte helt såld på det, men det är ett fantastiskt roligt uttryckssätt och jag beundrar verkligen personer som klarar av att göra det bra. Enligt tidsplanen ska vi ha en treminutersdikt eller någonting ditåt klar efter påsklovet. Det ska bli intressant att se slutresultatet! Förmodligen kommer jag att få förbittrad ångest på det hela innan det är färdigt, men det hör till poesiskrivande. Prosaskrivande är på ett sätt lättare, men då (nu syftar jag på romaner och noveller) krävs en enorm människokännedom om det ska bli bra. Poesi kan i mångt och mycket fungera om bara de rätta orden används. Det tycker då jag iallafall. 

Jag vill så mycket! Det finns så otroligt många meningar och ord som kittlar insidan av mina fingertoppar och försöker komma ut. Vad gör man? Vad ska jag göra först? Hur ska jag göra det? 

Hej, det här är glädjeseriemördaren som talar. Tillåt mig påminna dig att du har en franskaredovisning imorgon som du inte har förberett.

Ja, så var det med det. Skolan måste väl helt enkelt få komma först tills jag lärt mig studiedisciplin. Men jag vill fortfarande.

Boken hette Efter lägereldarna. Jag läste aldrig ut den. Förutom Kalle Anka-syndromet och den bristfälliga världsbyggnaden var den även seg som kall sirap. Det tog kanske 150 sidor innan huvudhandlingen kom igång, och sidorna dessförrinnan spenderades på någon (enligt vad jag hann läsa) fullständigt onödig resa av huvudpersonerna. 

Det är konstigt med böcker. Ofta kan man inte sätta fingret på vad som gör en bok bra, men man vet med bestämdhet om den är bra eller dålig, eller någonstans mittemellan.

Personligen tycker jag att en bok är bra om den får mig att tycka om karaktärerna. Eller ja, iallafall tycka något om karaktärerna. Till exempel är jag egentligen inte odelat förtjust i Katniss Everdeen i Hungerspelen, men hon är realistisk och engagerande. För övrigt ska handlingen vara spännande och boken får gärna vara välskriven. Är det en fantasy bör världen vara solid (ett utmärkt exempel här är Tolkiens Arda, vars historia är nästan väl så rik och komplex som något riktigt land) och inte alltför full av klyschor. En klyscha brukar kunna vara det underbara, ädla, moraliska och naturliga bergsfolket som blir invaderade av den Stora Elaka Imperiet och alla dör eller blir förslavade förutom en ung man som inser att hans öde är att bli tidsålderns hjälte som ska befria alla från det Stora Elaka Imperiet. Bah. Visst, det finns säkert bra böcker med det temat, men jag har aldrig läst någon. 

Haha, jag tror att jag bör sluta skriva om hur en bra bok ska vara. Det är mer ett ämne för en doktorsavhandling än ett blogginlägg och det är svårt att undvika en viss besserwisserton, vilket brukar kunna vara tröttsamt för läsaren i längden. 

Nu går snart min buss.
Ciee yao! (frengelska, en hybrid mellan Ciao och See ya)