Kom på att jag borde fixa headern. Det ser ut som att tjejen har skägg. Men jag tar det sedan. Gott nytt år igen!

Julhelgen är så gott som över och jag har börjat ta mig ur den obligatoriska matkoman. Nu håller jag på att packa inför Livskraft, vilket är ett sisyfosarbete om man som jag bemöter minsta svårighet med att sätta sig framför datorn och än en gång konstatera att det inte finns något oläst på bloglovin' och facebook. Skärpning tack!

 

Innan jul offentliggjordes temat för detta års novelltävling på skolan: "spår". Nu ska jag inte säga för mycket, men det verkar vara ett lättare tema än fjolårets, som var "online". Då skrev jag ju novellen sista kvällen innan deadline, ett koncept som visade sig fungera oväntat bra. Men jag vågar inte pröva lyckan en gång till... Egentligen borde jag sätta igång med den på en gång. Just write it! Problemet är bara att jag också borde skriva projektarbetesboken. Och så vill en av mina lärare att jag ska läsa estradpoesi på en ungdomskväll här framöver. Men jag har bara en dikt. Inte så bra. Det borde jag ändra på. Jag hoppas att läraren får tag på fler som vill framträda!

 

Men det som verkligen, verkligen räddar min första halva av 2013 är att Matte D, Fysik B, Biologi B och Religion A slutar. De är de absolut värsta kurserna jag har. Matten är jag riktigt less på, eftersom vi har haft 300 poäng av den på bara två och ett halvt år. Fysiken är nästan likadan, mest bara räkning. Och biologi. Vad ska man säga? Egentligen är det ett ämne jag verkligen tycker om, men läraren förstör det med sin sammanhangslösa undervisning. Jag skulle kunna skriva en uppsats om denna lärare, men avstår av hänsyn till eventuella bloggläsare. Religionen är egentligen också rolig, men vi får så långa och komplicerade inlämningsuppgifter hela tiden att ämnet blir riktigt jobbigt.

 

Men slut på jeremiaden. Eftersom jag nog inte tittar in något mer här förrän nästa år vill jag tillönska alla ett Gott Nytt År! Sköt om er!

Städar mitt rum. Städprocessen består av olika faser har jag märkt. Först är "hjälp, var ska jag börja"-fasen. Sedan är "riv ut allt på golvet"-fasen. Efter den är "lägg tillbaka allt på sin plats"-fasen. Och nu är jag i "trö undan allt som blev över någonstans där det inte syns"-fasen. Sedan är det bara dammsugning kvar innan julen är välkommen!

 

Å skrivsidan har jag lagt boken på is för tillfället (ett mycket kort tillfälle). I dess ställe har jag hållit på med en hel del annat skolarbete, som en novell jag har skrivit för Svenska C. Den kändes riktigt bra när jag hade skrivit den färdig, men trots att jag nu har redigerat en hel del verkar den inte alls lika ypperlig som den först gjorde. Men jag antar att den har förlorat nyhetens behag och det är bara att skicka in den ändå. Jag kommer ändå inte att kunna göra något bättre tills imorgon. 

 

Helt orelaterat, men jag har idag märkt hur otroligt mycket bättre jag är på att skriva på datorn sedan NaNoWriMo. Nu är det möjligt för mig att skriva långa stycken utan att behöva titta på tangenterna, något som jag tidigare alltid gjorde. 

Jag håller på att läsa Novellpriset i litteratur, som är en samlingsvolym med noveller skrivna av elever i årskurs fem, sex, och sju, till Funtasie-bokklubbens novelltävling. Många av dem är imponerande om man betänker hur unga författarna är och jag kunde verkligen känna igen mig i flera. Men något som är ofta förekommande i dessa noveller är att de har abrupta slut som inger en känsla av ofullständighet. Början kan vara fantastisk, mitten spännande, men så kommer slutet och det känns som att allt rinner ut i sanden eller klipps tvärt av.

 

Det kan naturligtvis vara så att novellerna hade en bestämd maximilängd och att författarna märkte att oj, nu måste jag avsluta det här på tre meningar, hur gör jag det? 
Eller är det en erfarenhetsfråga. När jag gick i sjuan skulle vi skriva en berättelse (jag minns inte vad temat var, men jag skrev om ett ridläger) och jag visste inte alls hur jag skulle avsluta det hela så jag lät ett flygplan kapat av terrorister krascha in i sjukhuset där alla befann sig, så att de dog. Då kände jag inte till något om dramaturgi och trodde att det bara var att skriva om något som hände en vanlig tjej (jag skrev uteslutande om tjejer). Haha, nu kommer jag ihåg en annan berättelse, jag tror att jag skrev också den i sjuan, om en ung kvinna som skulle tälta under vintern uppe på ett fjäll. Hon blev uppäten av vargar när jag blev less på henne. Det var förresten samma huvudperson som bytte namn från Inga till Irma mitt i berättelsen, något jag inte märkte förrän jag hade lämnat in den och fått tillbaka den. Läraren hade inte kommenterat det. 

 

Men åter till ämnet. Det jag egentligen ville säga är att det är viktigt att slutet på berättelser är tillfredsställande. Det är bra om deus ex machina inte används i någon större utsträckning, inga terrorplan eller vargar med andra ord (om de inte har förebådats, det vill säga. Inga/Irma kan ha farit till fjällen för att övervinna sin rädsla för vildmarken, blivit varnad för vargar, hört ylande men trott att det var vinden, etc. Eller något.). Och det här behöver jag verkligen, verkligen tänka på. 

Så var jag anmäld till Livskraft, för första gången i mitt liv. De senaste två Tejp-lägren har jag varit på, men aldrig på Livskraft. Egentligen skulle en vän ha följt med mig, men hon ville hellre fira nyår med familjen. Men icke desto mindre kommer det att bli roligt! Det verkar som om alla jag lärt känna under Tejp kommer att vara där och det känns jättekul, särskilt som jag inte har så mycket gemenskap med andra kristna ungdomar där jag bor. Det är något jag saknar mer och mer ju äldre jag blir. Men, om allt går som det är tänkt kommer jag att flytta till någon studentstad till hösten och då får jag hitta en bra församling att gå till. 

Jo. Nu är det så här att jag tyckte mig riktigt duktig när jag beställde studentmössa i oktober. Jag kände mig som att jag hade koll, som att jag hade god framförhållning, och framför allt kände jag mig ekonomisk eftersom jag beställde med mecenatrabatt. Kort och gott: jag var Duktig. Mogen. Ansvarsfull. 

 

Idag kom mösseländet med posten. Redan innan jag öppnade paketet borde jag ha förstått att något var fel. Kartongen var trasig och det var mystiska svarta strimmor på den, som om den tryckt igenom ett alldeles för litet oljigt hål. Men naiv som jag är trodde jag att allt var okej. Fin mössa, noggrannt insvept i plast. Lite för stor, men bättre än för liten. Sedan vände jag på den. Och läste i nacken. Där årtalet står. 

 

2012.

 

Jag läser inte ett förkortat gymnasieprogram på två och ett halvt år. 

 

Kan man ta ut skilsmässa från sig själv?

Nu har jag läst den. För mig som är trogen Fredrik Backman-läsare hade jag skyhöga förväntningar på boken och jag blev inte besviken. Fast om jag ska vara ärlig trodde jag i början av boken att jag skulle bli det. Jag störde mig lite på det väldigt pratiga sättet att skriva och personernas väldigt pratiga sätt att prata. Trots att metaforerna i de allra flesta fall var lysande tyckte jag att det faktiskt finns en maxgräns för hur mycket av texten som får upptas av sådana och jag ansåg att den gränsen passerats. Med råge. Men det var i inledningen.

 

Sedan kom första kapitlet, när Ove ska skruva upp en krok. Och jag var fast. Totalfast. Det gick helt enkelt inte att sluta läsa. Vem trodde att jag skulle bli så förtjust i den bittra surgubben Ove? Inte trodde jag det i alla fall. Men att långsamt få se hans liv vecklas ut, att få uppleva vad som gjorde honom till den han var, var helt fantastiskt och sorgligt och hjärtskärande. När jag trodde att jag hade förstått allt, att jag nu visste varför han hade blivit så bitter, kom nästa knytnävsslag i magen och allt blev ännu hemskare. Men samtidigt var det så fruktansvärt roligt. Inte de sorgliga bitarna då, men de andra. Beskrivningarna, personernas interagerande med varandra, ja, allt. 

 

Jag vet inte hur han gör det, den där Fredrik Backman. Jag har inte en aning hur han lyckas få mig att känna så mycket som jag gjorde när jag läste En man som heter Ove. Men jag tror att det inte bara ligger i den mästerliga och originella språkbehandlingen. Eller i Oves sorgliga liv. Eller i det träffande användandet av återkommande fraser. Jag tror att det har att göra med respekten, mänskligheten och värmen som genomsyrar hela boken från pärm till pärm. Visst, jag säger inte att det är en perfekt bok. Den har sina svagare partier och kanske inte helt klockrena ordvändningar. Men det är en vacker bok. En opretentiös och varm bok. En helt fantastisk bok.

 

Ett par dagar efter att jag hade läst ut boken stod jag på Clas Ohlson och skulle handla en farsdagspresent. På verktygsavdelningen såg jag på en prislapp något som inte stämde. Jag kom inte ihåg vad det var, om det var en felstavning eller något annat, men jag kom ihåg att jag undrade vad Ove skulle ha sagt om det och jag tror att jag log lite. Inte ens mina egna NaNoWriMo-karaktärer har någonsin poppat upp så där. Det kanske säger något om Ove och hans bok.