Ännu en vardaglig händelse
Ja, hur börjar jag det här då? Egentligen är det ingen speciellt stor sak, det hela, och jag tog det med förvånansvärt lugn med tanke på hur emotionell jag blivit på senare tid. Idag fick jag alltså... Äsch, jag börjar om.
Det är friluftsdag med skolan imorgon och jag har in i det sista haft beslutsångest för aktivitetsvalen. Så, till slut valde jag en sak som flera andra i min klass, sådana som man kan prata och skratta med, hade valt. Idag frågade jag en av dem hur man tog sig dit (hon bor i området) och hon förklarade lite om bussar och busstider. Jaha, tänkte jag, det låter bra det. Ingen av oss nämnde något mer om det hela. Senare, vid skåpen, ser jag hur busstjejen omedvetet, för ett par sekunder, vänder sin mobilskärm åt mitt håll. Hon höll på att skriva ett sms och där stod: "Ska [mitt namn] till [aktiviteten]" och sedan hade hon inte skrivit något mer.
Vad är så hemligt att hon inte kan berätta det muntligt för den hon nu skrev till? Vi har inga gemensamma bekanta utanför klassen och ingen av dem var sjuk eller frånvarande.
Jag skulle gärna vilja tro att hon fortsatte smset något i den här stilen: "så kan hon väl vara med oss?" eller "så kommer jag att slicka hennes skor och bjuda henne på middag!!!!!!!!!!!!1111!!!!" Men jag tror inte att det var så. Ingen av nämnda prat- och skrattpersoner frågade nämligen om jag eventuellt skulle vara med någon. Jag kan självklart inte veta något och som jag sade i början av inlägget är det en väldigt liten bagatell. Men hursomhelst är jag glad att busstjejen ifråga inte är någon jag är väldigt angelägen att bli omtyckt av.
Och imorgon kommer jag stanna hemma, glädjas att smset blev skickat helt i onödan, och om läraren ställer några frågor säger jag att jag hade personliga skäl för min frånvaro, jag inte vill gå in på. För jag är tyvärr en sådan människa som kan springa tio mil i skogen för att undvika konflikter, konfrontationer och pinsamma situationer.
Det är friluftsdag med skolan imorgon och jag har in i det sista haft beslutsångest för aktivitetsvalen. Så, till slut valde jag en sak som flera andra i min klass, sådana som man kan prata och skratta med, hade valt. Idag frågade jag en av dem hur man tog sig dit (hon bor i området) och hon förklarade lite om bussar och busstider. Jaha, tänkte jag, det låter bra det. Ingen av oss nämnde något mer om det hela. Senare, vid skåpen, ser jag hur busstjejen omedvetet, för ett par sekunder, vänder sin mobilskärm åt mitt håll. Hon höll på att skriva ett sms och där stod: "Ska [mitt namn] till [aktiviteten]" och sedan hade hon inte skrivit något mer.
Vad är så hemligt att hon inte kan berätta det muntligt för den hon nu skrev till? Vi har inga gemensamma bekanta utanför klassen och ingen av dem var sjuk eller frånvarande.
Jag skulle gärna vilja tro att hon fortsatte smset något i den här stilen: "så kan hon väl vara med oss?" eller "så kommer jag att slicka hennes skor och bjuda henne på middag!!!!!!!!!!!!1111!!!!" Men jag tror inte att det var så. Ingen av nämnda prat- och skrattpersoner frågade nämligen om jag eventuellt skulle vara med någon. Jag kan självklart inte veta något och som jag sade i början av inlägget är det en väldigt liten bagatell. Men hursomhelst är jag glad att busstjejen ifråga inte är någon jag är väldigt angelägen att bli omtyckt av.
Och imorgon kommer jag stanna hemma, glädjas att smset blev skickat helt i onödan, och om läraren ställer några frågor säger jag att jag hade personliga skäl för min frånvaro, jag inte vill gå in på. För jag är tyvärr en sådan människa som kan springa tio mil i skogen för att undvika konflikter, konfrontationer och pinsamma situationer.
Fly, håret nalkas!
Alldeles nyss har jag tvättat håret. Det var helst fantastiskt. Smärtgränsen överskreds igår och idag har håret varit mer skräckinjagande än en hord militanta djurrättsaktivister. Det är verkligen jättetrevligt att åka upp till stugan över helgen, men det har sina nackdelar i form av bristande faciliteter.
Sagan om Sidofacken spinns vidare
Nu när jag är hemma igen kan jag förtälja den episka Sagan om Sidofacken, del fem.
Under många dagar hade hon känt en tilltagande obehaglig stank i sitt sovrum. Det var en sådan stank som inte trängde sig på, utan bara försynt gjorde sig bemärkt vid inträdande av sagda rum. Egentligen var hon inte fientligt inställd till luktens varande, då hon med rätta ansåg att alla ting hade rätt att existera, i synnerhet sådana ting som ej erfordrade att hon lyfte sin lättjefulla bak ur soffan för att göra något åt dem. Ja, det innefattade i stort sett alla saker utom jordbävningar, eldsvådor och ond bråd död.
Icke desto mindre började stanken så sakteliga att besvära henne och en vacker dag gjorde hon ett drastiskt dåd: hon tömde papperskorgen. Nöjd med sin prisvärda gärning ansåg hon saken utagerad och det var den också, ända till hon med irritation insåg att stanken stannade i sovrummet. Nu var hon uppretad till svindlande höjder hon aldrig förut uppnått. Denna retfulla, gäckande lukt måste bringas över ända! Hon måste hitta dess källa!
Hon vände ögonen åt vänster. Hon vände ögonen åt höger. Hon lyfte på en bunt papper. När ingen av dessa ansträngande sökanden bar frukt resignerade hon inför det oövervinnerliga. Så förflöt några sysslolösa dagar och fredagen kom. Fredagen var idrottsdag och följaktligen packade hon, som den plikttrogna elev hon var, sin stora idrottsväska och bar den nerför trappen. När hon omsider hade slutat intaga sitt morgonmål och skulle ta upp väskan för att gå ut, stannade hon till med alla sinnen på helspänn. Något var fel. Något fanns där som inte skulle finnas. Det var Stanken. Sakta gled ett ljus upp ur hennes oanvända hjärnas tröga dimmor. Kanske kunde lukten komma från väskan?
Eftersom vår hjältinna är ytterst försiktig och aldrig gör något överilat resonerade hon i långeliga tider med sig själv innan hon bestämde vad som var att göra med den tickande bomb väskan var. Slutligen kom hon fram till att hon skulle vänta med att söka igenom den tills hon satt på bussen, emedan tiden var knapp och en upptäckt av luktkällan skulle erfordra vidare åtgärder i form av deponerande i närmsta papperskorg eller något annat liknande.
Väl på bussen började hon metodiskt söka i väskan. Vis av skadan började hon med sidofacket där datorladdarsladden så länge gömt sig och där hon hittat sin lypsyl som hon trott tagit evig semester. Och där, där i sidofacket, under paraplyet som hon inte begrep varför hon hade i väskan i februari, där låg en plastpåse. En våg av Stank strömmade upp mot henne och hon var tvingad att vända bort huvudet. Inuti påsen fanns de sorgliga resterna av det som en gång varit ett mandarinskal men nu liknade pälsen på en trollhund. På samma gång lättad och äcklad lyfte hon påsen i ena hörnet och lutade sig ner till den lilla papperskorgen vid sidan av bussätet, troligtvis avsedd för mindre provokativa sopor än det hon nu ämnade slänga dit.
"Sådärja," tänkte hon, inte utan ett visst mått av självgodhet, "nu är det bussen som får lukta möglig apelsin."
Så slutar denna del av Sagan om Sidofacken, men er luttrade berättare betvivlar att vi sett Sagans slut än.
Håll till godo!
Under många dagar hade hon känt en tilltagande obehaglig stank i sitt sovrum. Det var en sådan stank som inte trängde sig på, utan bara försynt gjorde sig bemärkt vid inträdande av sagda rum. Egentligen var hon inte fientligt inställd till luktens varande, då hon med rätta ansåg att alla ting hade rätt att existera, i synnerhet sådana ting som ej erfordrade att hon lyfte sin lättjefulla bak ur soffan för att göra något åt dem. Ja, det innefattade i stort sett alla saker utom jordbävningar, eldsvådor och ond bråd död.
Icke desto mindre började stanken så sakteliga att besvära henne och en vacker dag gjorde hon ett drastiskt dåd: hon tömde papperskorgen. Nöjd med sin prisvärda gärning ansåg hon saken utagerad och det var den också, ända till hon med irritation insåg att stanken stannade i sovrummet. Nu var hon uppretad till svindlande höjder hon aldrig förut uppnått. Denna retfulla, gäckande lukt måste bringas över ända! Hon måste hitta dess källa!
Hon vände ögonen åt vänster. Hon vände ögonen åt höger. Hon lyfte på en bunt papper. När ingen av dessa ansträngande sökanden bar frukt resignerade hon inför det oövervinnerliga. Så förflöt några sysslolösa dagar och fredagen kom. Fredagen var idrottsdag och följaktligen packade hon, som den plikttrogna elev hon var, sin stora idrottsväska och bar den nerför trappen. När hon omsider hade slutat intaga sitt morgonmål och skulle ta upp väskan för att gå ut, stannade hon till med alla sinnen på helspänn. Något var fel. Något fanns där som inte skulle finnas. Det var Stanken. Sakta gled ett ljus upp ur hennes oanvända hjärnas tröga dimmor. Kanske kunde lukten komma från väskan?
Eftersom vår hjältinna är ytterst försiktig och aldrig gör något överilat resonerade hon i långeliga tider med sig själv innan hon bestämde vad som var att göra med den tickande bomb väskan var. Slutligen kom hon fram till att hon skulle vänta med att söka igenom den tills hon satt på bussen, emedan tiden var knapp och en upptäckt av luktkällan skulle erfordra vidare åtgärder i form av deponerande i närmsta papperskorg eller något annat liknande.
Väl på bussen började hon metodiskt söka i väskan. Vis av skadan började hon med sidofacket där datorladdarsladden så länge gömt sig och där hon hittat sin lypsyl som hon trott tagit evig semester. Och där, där i sidofacket, under paraplyet som hon inte begrep varför hon hade i väskan i februari, där låg en plastpåse. En våg av Stank strömmade upp mot henne och hon var tvingad att vända bort huvudet. Inuti påsen fanns de sorgliga resterna av det som en gång varit ett mandarinskal men nu liknade pälsen på en trollhund. På samma gång lättad och äcklad lyfte hon påsen i ena hörnet och lutade sig ner till den lilla papperskorgen vid sidan av bussätet, troligtvis avsedd för mindre provokativa sopor än det hon nu ämnade slänga dit.
"Sådärja," tänkte hon, inte utan ett visst mått av självgodhet, "nu är det bussen som får lukta möglig apelsin."
Så slutar denna del av Sagan om Sidofacken, men er luttrade berättare betvivlar att vi sett Sagans slut än.
Hej så länge
Hej på er alla, nu åker jag till stugan i helgen. Jag hade tänkt berätta ytterligare en sidofacksincident, men det hinner jag tyvärr inte. Någon annan gång ska ni få höra, när jag har tid att berätta den på ett passande dramatiskt sätt.
Ge mig ett walk in library
Idag har jag städat min bokhylla till hälften. Det innebär att jag har plockat ut alla böcker jag inte längre vill ha, och lagt dem på golvet. Längre än så har jag inte kommit. Om alla urplockade böcker legat snyggt staplade skulle bokhögen på golvet ha varit ca 1,5 meter hög och ändå är bokhyllan proppfull med böcker jag sparat. Björn Ranelid skulle ha sagt att det är kärlekens mirakel att min bokhylla inte rasat ihop för länge sedan.
Men. Nu är det så här att jag har upptäckt väääääääldigt många böcker som faller inom kategorin "jag-måste-läsa-den-här-nån-gång-men-inte-nu". Vad gör man? Hur gör djur? Getter skulle troligtvis äta böckerna, men de känns lite väl torra för min smak. Hurnågonsin, så är jag i valet och kvalet om jag ska bära upp böckerna på vinden i vårt förrådshus eller inte. Mitt huvud säger mig att jag aldrig kommer att läsa dem, men mitt hjärta frågar förebrående vad jag har för anledning till att rata en fullt läsbar bok.
Evad. Vi får se hur jag gör. I-landsproblem. Någon som har ett tomt bibliotek över och som känner för att frakta hit det, ganska nu? Hör av Eder i så fall.
Men. Nu är det så här att jag har upptäckt väääääääldigt många böcker som faller inom kategorin "jag-måste-läsa-den-här-nån-gång-men-inte-nu". Vad gör man? Hur gör djur? Getter skulle troligtvis äta böckerna, men de känns lite väl torra för min smak. Hurnågonsin, så är jag i valet och kvalet om jag ska bära upp böckerna på vinden i vårt förrådshus eller inte. Mitt huvud säger mig att jag aldrig kommer att läsa dem, men mitt hjärta frågar förebrående vad jag har för anledning till att rata en fullt läsbar bok.
Evad. Vi får se hur jag gör. I-landsproblem. Någon som har ett tomt bibliotek över och som känner för att frakta hit det, ganska nu? Hör av Eder i så fall.
Oj, oj, oj
Akta er, nu ska jag släppa ut min lilla inre fangirl. Det är nämligen så att jag, alldeles nyss på en eminent blogg, såg den här reklamen.
Vid närmare eftertanke ska jag nog inte utsätta bloggen för mitt fangirlande. Trots allt förväntas man uttrycka sig moget på ett ställe som det här.
Vid närmare eftertanke ska jag nog inte utsätta bloggen för mitt fangirlande. Trots allt förväntas man uttrycka sig moget på ett ställe som det här.
Stenar och glashus
Bilden blir tydligen inte större. Dock tror jag att de extremt intressanta texterna går att läsa ändå, om man har skarpa ögon och vinklar skärmen lite.
Är det en tröja eller en gammal albinoälg?
Jag älskar när fotobloggare redigerar sina bilder så ljusa och pastelliga att man måste vinkla om skärmen för att se vad de föreställer. Det är snyggt och det är konst. Däremot kanske det inte är det optimala när de ska visa sitt nyaste plagg.
"Den här blå tröjan införskaffade jag igår från Whyred. Den är jättesnygg och det kanske ni ser om ni har tur och skarpa ögon! Jag vet att den ser grå ut, men tro mig, den är blå!"
Nä, nu ska jag inte vara sådan. Inte när jag själv är för lat för att lägga upp bilder på mina kläder och särskilt inte när jag är för lat för att ens ta bilder.
"Den här blå tröjan införskaffade jag igår från Whyred. Den är jättesnygg och det kanske ni ser om ni har tur och skarpa ögon! Jag vet att den ser grå ut, men tro mig, den är blå!"
Man rita det orkar jag. Stäm mig om ögonen börjar blöda och jag tror bilden blir större om man klickar på den. Det här är alltså dagens outfit. Egentligen skulle jag ha åkt och ridit, men det blev inte av och det är därför jag har de här kläderna.
Hypotesen lyder som följer
Jag är en naturvetare och följaktligen en naturbegåvning när det gäller att ställa upp hypoteser. Så, experimentet som jag ska göra en hypotes till går till så här:
Ta ett fysikprov en fredag och ge en ledig dag dagen innan, d. v. s. torsdag. Lägg till tre skedar tankspriddhet och låt sjuda i några timmar.
Min hypotes är att den elev som reagerade med tankspriddheten kommer att glömma att ta hem fysikboken på onsdagen. Rent hypotetiskt, naturligtvis.
Ta ett fysikprov en fredag och ge en ledig dag dagen innan, d. v. s. torsdag. Lägg till tre skedar tankspriddhet och låt sjuda i några timmar.
Min hypotes är att den elev som reagerade med tankspriddheten kommer att glömma att ta hem fysikboken på onsdagen. Rent hypotetiskt, naturligtvis.
Eufori
Jag har skrivit novellen. Jag har skrivit novellen! Från förtvivlans dunkla raviner lyftes jag till gröna blomstrande höjder! Ur desperationens ekande labyrinter drogs jag ut, ut till den fantastiska lyckans vida fält där jag skrattande springer i solens sken!
Jag tror att ni förstår hur glad jag är just nu.
Jag tror att ni förstår hur glad jag är just nu.
Framförhållningens okrönta mästare
Imorgon är det den fjortonde i andra, tvåtusentolv. Tjugohundratolv för att låta mer mogen. Det är sista inlämningsdag för novellen. Någon som kan gissa hur mycket jag har skrivit?
Just det, 0 ord för att vara exakt. Önska mig lycka till.
Just det, 0 ord för att vara exakt. Önska mig lycka till.
Norrländskheten
Följande konversation utspann sig mellan en kompis lillasyster och jag.
Jag:"Hur kallt hade ni imorse?"
Hon:"34 minusgrader."
Jag:"Å huga! Vi hade bara 29 minusgrader."
Jag:"Hur kallt hade ni imorse?"
Hon:"34 minusgrader."
Jag:"Å huga! Vi hade bara 29 minusgrader."
Sidofacken och jag: del fyra
Det begav sig den tredje februari att jag inte hittade min skåpnyckel efter idrotten. Den stod varken att finna i jackfickorna eller i väskan. Med tungt hjärta bad jag mina vänner att gå före till lunchen medan jag smet in i skolsköterskans väntrum för att ostört söka. Vis av skadan började jag att leta i sidofacket. Och se! Där fanns ingen nyckel, men väl min lypsyl jag trott varit för evigt försvunnen.
Nyckeln då? Ja, den var i ett annat sidofack. Underst.
Nyckeln då? Ja, den var i ett annat sidofack. Underst.
Del ett av sidofacksföljetongen är här
Del två är här
Del tre är här There is something rotten in the state of Denmark
| Do not believe his vows; for they are brokers, Not of that dye which their investments show, |
||
| But mere implorators of unholy suits, | ||
| Breathing like sanctified and pious bawds, | 130 | |
| The better to beguile. |
Jag förstår inte mycket av denna text. Däremot förstår jag varför vi fick läsa en förenklad version av Hamlet på engelskan.
Min valda uppgift till Hamlet är att skriva ett kärleksbrev till Ofelia från Hamlet. Jag får erkänna att jag inte tror mig komma upp till Shakespeares språkliga nivå, oavsett hur många "thee" och "thou" jag använder. Men jag tror inte att läraren förväntar sig det heller, och det är onödigt att ställa alltför stora krav på sig själv. Om jag kan skriva hyfsat likt den förenklade text vi fick läsa får jag vara glad.
