Håll till godo!

Under många dagar hade hon känt en tilltagande obehaglig stank i sitt sovrum. Det var en sådan stank som inte trängde sig på, utan bara försynt gjorde sig bemärkt vid inträdande av sagda rum. Egentligen var hon inte fientligt inställd till luktens varande, då hon med rätta ansåg att alla ting hade rätt att existera, i synnerhet sådana ting som ej erfordrade att hon lyfte sin lättjefulla bak ur soffan för att göra något åt dem. Ja, det innefattade i stort sett alla saker utom jordbävningar, eldsvådor och ond bråd död. 

Icke desto mindre började stanken så sakteliga att besvära henne och en vacker dag gjorde hon ett drastiskt dåd: hon tömde papperskorgen. Nöjd med sin prisvärda gärning ansåg hon saken utagerad och det var den också, ända till hon med irritation insåg att stanken stannade i sovrummet. Nu var hon uppretad till svindlande höjder hon aldrig förut uppnått. Denna retfulla, gäckande lukt måste bringas över ända! Hon måste hitta dess källa!

Hon vände ögonen åt vänster. Hon vände ögonen åt höger. Hon lyfte på en bunt papper. När ingen av dessa ansträngande sökanden bar frukt resignerade hon inför det oövervinnerliga. Så förflöt några sysslolösa dagar och fredagen kom. Fredagen var idrottsdag och följaktligen packade hon, som den plikttrogna elev hon var, sin stora idrottsväska och bar den nerför trappen. När hon omsider hade slutat intaga sitt morgonmål och skulle ta upp väskan för att gå ut, stannade hon till med alla sinnen på helspänn. Något var fel. Något fanns där som inte skulle finnas. Det var Stanken. Sakta gled ett ljus upp ur hennes oanvända hjärnas tröga dimmor. Kanske kunde lukten komma från väskan? 

Eftersom vår hjältinna är ytterst försiktig och aldrig gör något överilat resonerade hon i långeliga tider med sig själv innan hon bestämde vad som var att göra med den tickande bomb väskan var. Slutligen kom hon fram till att hon skulle vänta med att söka igenom den tills hon satt på bussen, emedan tiden var knapp och en upptäckt av luktkällan skulle erfordra vidare åtgärder i form av deponerande i närmsta papperskorg eller något annat liknande.

Väl på bussen började hon metodiskt söka i väskan. Vis av skadan började hon med sidofacket där datorladdarsladden så länge gömt sig och där hon hittat sin lypsyl som hon trott tagit evig semester. Och där, där i sidofacket, under paraplyet som hon inte begrep varför hon hade i väskan i februari, där låg en plastpåse. En våg av Stank strömmade upp mot henne och hon var tvingad att vända bort huvudet. Inuti påsen fanns de sorgliga resterna av det som en gång varit ett mandarinskal men nu liknade pälsen på en trollhund. På samma gång lättad och äcklad lyfte hon påsen i ena hörnet och lutade sig ner till den lilla papperskorgen vid sidan av bussätet, troligtvis avsedd för mindre provokativa sopor än det hon nu ämnade slänga dit. 

"Sådärja," tänkte hon, inte utan ett visst mått av självgodhet, "nu är det bussen som får lukta möglig apelsin."

Så slutar denna del av Sagan om Sidofacken, men er luttrade berättare betvivlar att vi sett Sagans slut än.