Jag skulle söka på Youtube efter "Cry me a river", men istället råkade jag skriva "Dry me a river". Vilket är egentligen den svåraste utmaningen av de två? 

Ja, jag skulle säga att det beror på förutsättningarna. Äger man Vale är det nog lättare att torka ut en flod än att gråta en, men har man tillgång till sisådär tiotusen nordkoreaner kan man berätta för dem att Kim Jong-un har dött, och på så vis klara den första utmaningen. Frågan är bara om det gills att ha hjälp. Gör det inte det skulle jag inte ens vilja försöka mig på originallåttiteln. 


Och ja, om Fredrik Reinfeldt dog skulle jag gråta om alternativet var att bli kastad i fängelse. Inget ont mot nordkoreaner.

Jag skulle ringa min kusin M och berätta för henne vilka fröer min mamma ville beställa från henne. Alldeles nyss hölls denna konversation mellan mamma och mig:

Mamma: "Har du ringt M?"
Jag: "Nej oj, förlåt, det har jag glömt!"
Mamma: "Men jag sade ju det till dig! Nu har hon fått ringa oss istället, det är ju pinsamt!"
Jag: "Jaa... Men du får väl skylla på mig, att jag glömde."
Mamma: "Nej, jag ska inte skylla på någon annan."

30 sekunder senare...

Jag: "Jomen vänta! Jag ringde ju faktiskt henne! Men hon var på simningen då, så jag bad att hon skulle ringa upp!"
Ljudligt skratt från pappa.
Mamma: "Haha, tänk om jag hade skyllt på dig!"

Varför ligger en pannlampa i badrummet? 

Det kan vara farligt att lyssna på för bra musik när man försöker koncentrera sig och skriva. Det slutar lätt med att man sitter och fuldansar istället och det är inte särskilt produktivt. Nu måste jag verkligen ta tag i lillkrönikan. Det är bara 430 tecken kvar.

Nu är det bevisat, det som jag förstås vetat sedan länge. Jag är ett geni som är långt före min tid. I den här DN-artikeln finns beskrivet vad jag vetat i flera veckor och skrivit om i ett inlägg för ett tag sedan. Artikeln är ganska lång, men det här är det som jag visste innan DN: "Hjärnans delar somnar vid olika tidpunkter och i olika steg. Medvetandet sträcker sig på en kontinuerlig skala från vakenhet till dröm över vakendrömmar, klardrömmar och just slummerbilder." 

Se där, se där. Jag tror inte att det krävs speciellt mycket för att föreställa sig med vilket självbelåtet småleende jag skriver detta. Det absolut roligaste av allt är, som jag hastigt berörde i det länkade inlägget, att jag befann mig i precis det tillstånd som beskrivs i DNs artikel när jag gjorde min häpnadsväckande upptäckt.

Bildtätheten här har varit relativt låg, så för att kompensera upp det hela blir det här ett inlägg fyllt av bilder av varierande kvalité.












Fyllt och fyllt, det var kanske en överdrift. Men jämfört med vad det har varit tidigare när det varit som mest med bilder är det här i alla fall en 500%-ig ökning. Snart kanske redigerade bilder hamnar här också, norrlänning goes haj-tek!

För er information: Jag har skrivit sagan klar. För länge sedan. Kanske någon undrar eftersom jag tjatade så mycket om den innan jul. Nu är det novellen, bokuppgiften och krönikan som spökar! Jaja, jag får skriva på bussen hem, men jag får inte glömma att hoppa av en hållplats tidigare eftersom jag ska äta middag med arbetskamraterna. Sedan ska jag läsa Hungerspelen igen så att jag är redo inför filmen. Den kommer ut den tjugotredje mars i USA och jag hoppas att den kommer ut samtidigt i Sverige. Boken rekommenderas starkt till alla! 

Jag vet att jag är tom i huvudet när det enda jag kan hitta på att skriva om är mitt liv.

"Tack, Sauron för att jag nu mår så bra"

Så löd en rubrik i ett nyutgivet nummer av tidningen Land. Som gammalt Ringarnas Herre-fan var det klart att jag hajade till lite, men Sauron visade sig (lyckligtvis) vara en hund. Resten av artikeln var faktiskt ganska påfrestande att läsa, då jag hela tiden störde mig på hundens namn. (För er som inte känner till Ringarnas Herre, så är Sauron ärkeskurken i trilogin. Han är mäktig, ond och vill ha världsherravälde (som de flesta andra bovar och banditer (jag gillar att göra parenteser i parenteser, det påminner mig om Matte C (det där lät fel, jag gillar det inte därför att det påminner om matten utan därför att det är roligt.))))

"Sauron älskar att springa efter bollar. Ju större, desto bättre."

"Sauron står för 90 procent av mitt tillfrisknande"

Reportaget står för 100 procent av min förvirring. 

När Hungerspelen-filmen kommit ut ska jag namnge två lamm Cato och Clove. (Egentligen hade jag två andra figurer i åtanke, men om jag skriver de namnen avslöjar jag en hel del handling i Revolt, den sista delen i trilogin.)

Så var det goda humöret tillbaka igen. Nåväl, imorgon är det ånyo skola för mig och jag borde krypa till kojs. 

För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras.

Igår tog jag ned övre halvan av spegeln i mitt rum och hängde ett par långkalsonger över den nedre. Jag tror att det är den där "årets deppigaste måndag" som inte hittat hit till obygden förrän nu.

Skjut mig. Allvarligt, skjut mig. Jag vet inte hur länge jag suttit och försökt skriva något vettigt på novellen, men jag vet att det är alldeles för länge och det enda det lett till är att min frustration stigit till Kebnekajsenivå. Jag vill inte skriva, men jag måste.

Fyra idéer har jag, men ingen av dem vill jag skriva vidare på. Jag skulle kunna krysta fram en femte och en sjätte och en sjunde och en n-te utan att det skulle hjälpa mig. Det skulle vara lika fruktbart som att skjuta med luftgevär på en elefant på 250 meters avstånd. En novellidé kändes jättespännande igår kväll klockan halv elva på kvällen och jag skrev ett utkast på två a4 (för hand) men nu känns den som en övervintrad stinkande hundbajshög.

Egentligen vill jag bara strunta i alltihop, men det kan jag inte för jag vill ju ändå skriva något bra men jag vet att jag inte kan och mitt mindre duktiga jag säger att inte vill skriva men jag måste skriva ändå . Jag avskyr deadlines. Jag avskyr skrivande. Jag avskyr noveller och allt som har med dem att göra. Jag ska bli analfabet och bo alldeles ensam i en grotta till dess att jag fryser ihjäl och vargar kommer och äter mitt lik. Jag hoppas att de blir förgiftade allesammans.

Ignorera de fula orden på bilden. Jag lider i tysthet.

http://www.dn.se/ledare/signerat/bryt-tystnaden-om-vald-mot-kristna

Nu väntar jag bara på att de ska bryta tystnaden om alla Hamasraketer som strömmar in över Israel. Sedan kan vi börja prata om objektiv journalistik. 

På tal om objektiv journalistik: vi såg på skolan en dokumentär om alla skador USAs kärnvapenbomber (kallas det så? Jag är inte så hemma i krigsvokabuläret) orsakat i Vietnam. Det var fruktansvärt. Inte bara att naturen blev förstörd, men barnen till soldaterna föddes med ofattbara missbildningar och hjärnskador. De fick hemska helkroppseksem, förkrympta ben och armar, blindhet och ett barn som visades hade fötts utan ögon. Sådant tas aldrig upp. Det har förmodligen inget nyhetsvärde. Läs "nyhetsvärde" med sarkastisk betoning.

Glitter har börjat sin vårkampanj. När jag klev in i butiken möttes jag av käckt knallgröna skyltar som triumferande förkunnade "LET SPRING BEGIN". När jag sedan skulle betala mitt egentligen alldeles onödiga men ack så bedådande hårspänne informerades jag om att "WINTER ENDS HERE". 

Så, för att följa med i den allmänna tidsandan tar jag på mig jacka, mössa, vantar, plumsar ut i den snöiga kylan och passar på att önska alla mina kära läsare en glad midsommar.

Överraskning: Att en person jag känner hittat mitt övergivna twitterkonto. Hur? 

Förväntning: Att jag ska få en god natts sömn alldeles strax.

Bästa: Många saker. Det allra mest fantastiska är kanske att jag eventuellt kommer att kunna vara hemma på fredag. I såfall: Ajöss väckarklocka som ringer 05:30! Ajöss två timmars bussresa! Hej tredagarshelg! Möjligtvis.

Sämsta: Det är måndag. Behöver jag säga mer?

Skratt: En hotande tweet om vad som skulle hända folk som vill se Sean Banan-filmen. 

Klädsel: Avslappnat vardagselegant alt. sportig. Ett vackrare uttryck för ole dole doff i klädhyllan.

Person: Min mamma, som bakat kakberg. Min pappa, som stigit upp i arla morgonstund med den ädla föresatsen att taga av daga utvalda varelser. 

Mest krystade: Detta inlägg. 

Asså nu ä jah så less på sko lan typ ! asså de ä bara duma prov typ ! men ajja ni få ju ett inlägg iaf :D

Tja (som ska uttalas tchjjaa-a, ungefär som "ja-a", eller "jo" eller något liknande utfyllnadsuttryck. Inte "tja" som i "hej").

God natt. Det var tänkt att särskrivas. 

En novell kan inte födas ur ingenting. Men när inspirationens (nu gjorde jag det igen, skäms) källor är torra som Sahara, varifrån hämtar man fröet till berättelsen? Var hittar man det lilla gnistrande kornet som man bara måste få tag på och plantera? Det är dagens fråga. Visst, det är nog en aning bortskämt att sitta och vänta på att novellen ska landa i ens knä, nyutskriven på blankt A4-papper, Times New Roman storlek 12 radavstånd 1,5, men varför ska det vara så svårt just nu? Jag har vetat att vi ska skriva en novell sedan början av december. 

Kanske är det för att min lärare så gärna vill att klassen ska delta i skolans novelltävling, men hon kommer inte att tvinga någon.
Icke desto mindre finner jag mig sittande med ett halvdussin vissna novellplantor som knappt hunnit veckla ut hjärtbladen och trettioen dagar kvar tills inlämningsdatumet. Hur ska ett frö jag ännu inte hittat, hinna gro, växa och blomma på den korta tiden? 

Omöjligt? Nej. Ingenting, eller i varje fall mycket lite, är omöjligt. 

Svårt? Ja. Jag misstänker att prestationsångestspöket är ute och rör på sig här i krokarna *tittar bakom ryggen* och jag borde verkligen inte låta det bekymra mig. Men det gör det. Smygande, utan att man ens märker det, kommer små ångeströkpuffar och smiter in i kläderna, håret, huden, hjärnan och hjärtat. Jag borde inte låta ångesten göra så med mig! Snälla någon, jag har deltagit i National Novel Writing Month! Det om något borde ha lärt mig att det första utkastet Inte. Ska. Vara. Perfekt. 

Tydligen har jag inte lärt mig så mycket som jag tror. Tydligen är det fortfarande lika svårt för mig att släppa kraven. Det enda som går att göra är att försöka iallafall.

Två timmar. Två timmar satt jag med det där matematikprovet. Två timmar satt också resten av klassen med provet. Utom en, som stannade ungefär en timme och tre kvart. Att hela klassen suttit så länge, det har aldrig hänt förr. Ingen jag pratat med kunde med säkerhet säga att de hade klarat de två sista frågorna. Annars brukar alltid någon säga:
-Jamen, det var ju bara att göra så här och sen så här och derivera det. 
Idag var det ingen. En trodde att hon kanske klarat den näst sista, men ju mer hon tänkte på det desto mer trodde hon att hon inte gjort det. 

Finns någon vänlig själ som skulle kunna förklara för mig hur man löser följande uppgift?

"Vad är det kortaste vertikala avståndet mellan kurvorna f(x)=e^x och f(x)=2x-1?"

Gärna en generell lösning, tack. Jag provade mig fram och hittade ett någorlunda rätt svar (hoppas jag), men den sortens lösning är bedrövlig. Jaja. Jag hoppas läraren inser att något är på tok om nästan inga klarar MVG-frågorna. 

Anyway, let's cheer up with a song!


Jag är så less
Dags att vi dör
Jag är så less
Brorsan vi kör
Jag är så less
Spela nån roll
Jag är så less
Finns ingen koll

Tar en kula tar en picka
och sen jag skjuter med en vän
men när de ser oss, ser oss ligga
då hämtar de ambulansen
men snälla folket, låt oss vara
vi har failat på ett prov
jag vet, jag vet
vi måste stanna här ändå

Jag är så less
Dags att vi dör
Jag är så less
Brorsan vi kör
Jag är så less
Spela nån roll
Jag är så less
Finns ingen koll

Så vi hamnade på sjukan
med skottsår överallt
plötsligt öppnades dörren
in stormade en tant
det var mattelärarn
kan ni gissa vad hon sa?
Jag vet, jag vet
det kommer verka riktigt knäppt.

"Men lilla vän
du hade fel
det gick ju bra
bara två fel
snälla du
dö inte nu
vem ska jag då ge
MVG?"

Jag var så less
men nu är det bra
jag ska bli frisk
ja, det ska jag
jag var så less
men nu kan jag se 
att skjuta sig
var ingen idé

Hoppas att ni blev uppmuntrade! 

Egentligen är jag alldeles för trött för sådant här. Men det är fredagkväll och då gör man lite som man vill. 
Ha det bra och ta det varligt.

Inatt drömde jag att min mamma och mina två bröder dog. Det var fasansfullt och när jag vaknade rann tårarna. Sedan låg jag och försökte övertyga mig själv att det bara var en dröm, medan jag lekte med tanken att smyga in i deras sovrum och se så allt var bra. Mardrömmar är aldrig roliga, men senare på dagen slogs jag av att det ändå är vackert på något sätt. Inte själva drömmen, men att den berörde så djupt. Jag har aldrig vaknat och gråtit av någon dröm förut och det är rätt att det var just den här. Att gråta av kärlek till någon måste ändå vara en av de bättre sorters gråt och jag är glad att jag hade den inom mig, inte bara den sortens gråt man gråter till sorgliga filmer och böcker.

Nu är jag för tillfället ytterst dålig på att utrycka mig själv i ord. Ursäkta.

http://svt.se/2.33919/1.2671585/gps-forledd_ut_pa_skoterled

Den här repliken ska jag använda nästa kemilektion. Helt klart! Jag undrar om läraren kommer att höja på ögonbrynen. 

Jag vet inte vad jag gjorde mot Facebook för att få det att bli så här. Men roligt var det!

Idag har jag mestadels chillat (läs: inte orkat röra på döfläsket) men jag har även skottat snö. Åttio centimeter kräver verkligen sin man! Eller kvinna. Nu var det inte såpass djupt där jag skottade, men det är svårt att låta bli att skryta om snön när det är ont om den på andra ställen. Kom hit vetja! Här kan man uppleva äkta norrländsk vinter. Lite sol och tjugofem grader kallare på det här så blir det riktigt, riktigt bra! 

Nä. Jag ska inte be om kallare än så här. Det vill jag inte ha. Kalla mig vekling om ni vill, men över femton minusgrader är aningen för kallt. Men när kylan biter i kinderna när man står utanför utelampans ljuscirkel och ser den stora fullmånen stiga över horisonten, och när de skira frostblommorna har spridit sig över sovrumsfönstret och innetermometern visar på femton grader och man aldrig, aldrig vill lämna det varma och mjuka duntäckets skydd, då är det riktig vinter. 

Detta allt mitt tjat om snön kanske är provocerande för er som fortfarande klipper gräsmattorna, men jag känner mig ändå tvungen att påpeka att det nu kommit femton centimeter till. Vår ena bil är som en vit hög, med vindrutetorkarna stickande upp ur snötöcket som armarna på en drunknande. Snön på vårt tak hänger ner så långt att man inte kan se ut från mammas och pappas ena sovrumsfönster. När vi körde ner mot kusten idag färdades vi på ett ställe genom en tunnel av snötyngda ungbjörkar som  hängde över vägen. Men när vi var framme visade det sig, förvånansvärt nog, att det inte var någon snö alls där nere. Den föll från himlen, men på marken var det slasktäckt gräsmatta. Tänk att 6,4 mil kan göra en sådan stor skillnad.

People are crazy and times are strange
I'm locked in tight, I'm out of range
I used to care, but things have changed

Så är jag fast i snöträsket igen. Den här gången har det emellertid bara snöat ca 20 cm, vilket får räknas som ett lätt snöfall. Tittar jag ut genom fönstret ser jag snöflingeströmmar forsa förbi gatlyktans ljuscirkel, så mina 20 cm lär vara föråldrade inom ett litet tag. Men, tycktes ni uppfatta ett svagt klagomål i dessa rader har ni helt fel, ty jag är mycket tacksam för snön. Det återstår att se graden av tacksamhet när det (oundvikliga?) strömavbrottet knackar på dörren och presenterar sig med ett maliciöst flin.

Ända sedan i morse har jag tänkt plita ner ett inlägg. Inte för att jag har något speciellt att delge, utan mer för formens skull. Men ja, som det förmodligen märks har det inte blivit av. Punkt. Korta och torra meningar skall det vara. Punkt. Annars. Kan. Någon. Tro. Att. Jag. Är. Oseriös. Det är jag inte. Således vore det en världsomstörtande katastrof om någon trodde det. Punkt. Man får inte avsluta en mening med någonting annat än punkt. Då är man en fjortisbloggare. Nedan följer ett poem till punktens lov. 

O, vackra
o, ljuva
o stämningsfulla 
punkt. 

Du visa
och höga,
rena, klara 
punkt. 

Du giver
åt alla
en outgrundlig
frid

Ack, sköna,