Nu är jag så fruktansvärt, vanvettigt, idiotiskt, gigantiskt, vansinnigt, otroligt, kopiöst less så att jag inte vet vad jag ska ta mig till! Idag har jag hållit på att hjälpa en kompis med en skoluppgift. Tror ni inte att datorn kraschar när jag skrivit en hel sida med plågsamt uppletade fakta? Tror ni inte att jag glömt att spara? Tror ni inte att korkade, dumma, fula, hemska, äckliga, maliciösa, onda Word inte har autosparat?

Det är nu man tröstäter choklad och skrivet ett inlägg ilsket som en getingsvärm. Det är nu man skyller allt på Illuminati. Det är nu man måste bryta ihop och gå vidare. Jag vill inte.

Det sägs att ett dåligt  inlägg är bättre än inget inlägg alls, men i en barnbok jag en gång läste var den en hund (tror jag) som åt en bladlus och den var nästan sämre än ingenting.

För övrigt har jag avslutat Glennkill. Den var läsbar. Jag vill inte säga läsvärd. Det var lite för många karaktärer som man lärde känna lite för ytligt. Själva historien var det dock inte fel på och fåren var helt underbara. Nu har jag påbörjat På lägereldarna. Eller var det Från lägereldarna? Något med lägereldar iallafall, det är en fantasy som är rätt underhållande även om världen det hela utspelas i känns en aning ogenomtänkt och hoprafsad, som att den är byggd för berättelsen och inte berättelsen för världen. Dessutom lider huvudpersonen och hans vänner av Kalle Anka-syndrom typ 1. Ni vet ju hur alla i Kalle Anka är, trots att de är i livshotande situationer kläcker de ändå ur sig vitsiga repliker på löpande band. Såhär mitt i natten kommer jag bara på ett exempel, när Kalle håller på att bli uppäten av en haj och säger något i stil med "Bort med dig, din jättetorsk". Det är roligt ett tag, men i en bok på uppskattningsvis 400-500 sidor blir det förmodligen tröttsamt i längden. Jag menar, när man konfronteras med en ond trollkarl som antingen kommer skicka dig till en annan värld eller mörda dig långsamt, har man då tid för sarkasmer och kvickheter? En gång kanske, men inte tre-fyra gånger per sida.

Kalle Anka-syndrom typ 2 är för övrigt att avsluta varje mening med utropstecken.

Jag har blivit så blasé  när det gäller böcker. Ingenting tycks falla mig i smaken längre, bara samma böcker jag läst och älskat länge.

P.S. I vanliga fall är jag en hårdnackad motståndare till att skriva låga siffror som siffror, i en vanlig text. Men när det gäller syndromen, som är medicinska termer, tyckte jag att siffrorna gjorde sig bättre som siffror.

Jag borde...

Jag måste...

Jag ska bara...

Och vips är klockan alldeles för mycket.

Nyligen läste jag ut Lördagens Stora Bröllopsfest. Den var precis som alla andra böcker i Damernas Detektivbyrå-serien, det vill säga mysig, tänkvärd och alldeles underbar. Sättet på vilket personerna talar är verkligen annorlunda jämfört med hur jag och min omgivning till vardags pratar och det gör boken ännu mer intressant. Jag tror att jag börjar utveckla en svag punkt för traditionell botswansk kultur såsom den beskrivs i dessa böcker. 

Nu ska jag börja på Glennkill, som jag läste om i ett bokklubbsutskick(hänga gubbe-ord) för flera år sedan men inte förrän nu letat upp. Den handlar om en flock får som löser, eller iallafall försöker lösa, mordet på sin herde. Med den originella handlingen ska det mycket till innan boken blir ointressant!

Nu tror jag att jag blivit av med text-enhance. Tack Håkan för tipset! Dock hade jag inte något sådant program, så jag gick in på text-enhances hemsida och anmälde att jag inte längre ville utsättas för deras irriterande reklam. Det återstår att se om jag får något ännu värre nu när jag är på en lista hos dem, men än så länge verkar det lugnt.

Föreställ dig att du är hemma. Doften av nybakat sveper sig som en varm filt omkring dig och du pratar med din mamma om något ni båda tycker är roligt. Hon tar fram en kaka till er var, en sådan kaka som hon tycker är för misslyckad för att bjuda gäster på men som du tycker är god ändå. Du sätter tänderna i kakan, en chocolate chip cookie som är perfekt krispig och en aning seg. Den söta smaken fyller din mun. 

Föreställ dig nu att du öppnar ögon du inte visste att du stängt. Plötsligt skumpar du fram i en buss nästan framme vid skolan och din nacke värker efter att du har sovit obekvämt mot den kalla glasrutan. Känn känslan när du inser att köket, mamma och kakan bara var en dröm. Visst är det inte någon vidare start på en tisdag?

Igår var jag med familjen på femtioårskalas. Min pappa är något av en skämtare (grov underdrift) och presenterna vi gav blev naturligtvis inte direkt seriösa. Till exempel ställde pappa ett paket toalettpapper på ett bord och ovanpå det en förpackning laxermedel...

Iallafall, efter ett tag kom pappa till mig och undrade om jag kunde skriva rim på presenterna. Visst, svarade jag. Sedan kom jag på en lite rolig sak. Kunde jag inte skriva rim utan att veta vad som var i paketen? Pappa tyckte att det lät riktigt bra och jag skred till verket. Det blev helt galet. Ett av de första rimmen lät så här:

Du behöver nog den här
när du i garaget är.
En hjälp när allting sitter fast
den tål både stöt och kast!

I paketet visade det sig vara popcorn.
Ett annat rim föreslog att födelsedagsbarnet skulle pimpa sin traktor med en Axe schampoflaska.

Den här tekniken skulle man kunna finslipa och använda på andra intet ont anande födelsedagsbarn. Eller ännu bättre, skriva lappar med rim och klistra på paket från andra personer. Kan man göra det osedd blir det garanterat stor succé! Jag rekommenderar dock att man gör det i ett relativt avslappnat och välkänt sällskap. Åtminstone jag vill då inte konfronteras med uppretade presentgivare och -mottagare som undrar vem som skrivit det hemska rimmet.

Okej. Jag har sett Hungerspelen-filmen. Här kommer en recension. Den är uppdelad i två så att ni som vill undvika spoilers kan göra det. 

Ja, hur ska jag börja? Min första reaktion (som min stackars vän fick höra ett flertal gånger) var att filmen var alldeles för kort. Två timmar och tjugo minuter kändes som en halvtimme. Min andra reaktion var löd ungefär så här: "Ja, de hade kunnat gjort den bättre, men de hade kunnat gjort den FEMHUNDRA GÅNGER SÄMRE!!" Massor av händelser var bortklippta. Jättemycket av det jag velat se hade de valt att inte fokusera på. Men filmen låg fantastiskt nära boken och nästan alla tillägg och förändringar var förnuftiga och i vissa fall välkomna (mer om det i spoilers-avdelningen). Nu, ett dygn senare, sitter jag och vill se filmen igen. En gång räcker verkligen inte! Boken ligger en meter ifrån mig men jag velar om jag ska läsa om den eller inte. Jag tror att jag tillbringa ett par bussturer nästa vecka med det faktiskt, även om det riskerar att dra ner filmens betyg en liten aning, men bara en liten aning, ty det var en fantastiskt bra film. Min vän som jag gick med har inte läst boken och det resulterade i att hon resten av kvällen fick höra "I boken sade de/gjorde de/ var det/..." ungefär femtio gånger. Ack, om filmen hade varit fem timmar lång! Men jag är riktigt, riktigt glad. Alla som arbetat med filmen har uppenbarligen respekterat boken och sådan respekt är guld värd i mina ögon. 

SPOILERS KOMMER HÄR!

Detaljerna nu då. Jag tyckte inte om att Katniss svor, men det var bara ett par gånger, så det går att tolerera. Jag saknade ungefär ett ton scener, särskilt från tåget och efter spelens slut, men det fungerade ändå. Det som verkligen hade kunnat förbättras var Katniss anledning att låtsas vara förälskad i Peeta, hela den delen av handlingen var oklar. Men vad i hela friden gjorde de när de var ute och gick i mörkret på slutet? Det kändes en aning för korkat för Katniss. Sedan hade jag gärna sett mer av Prim, men jag hoppas att vi får göra det i Fatta Eld. Hon är ju otroligt viktig!
Slutet var minst sagt öppet och jag har ännu inte bestämt mig för vad jag tycker om det. 
En del recensenter har klagat på den skakiga kameran, men jag gillade det. Det var antagligen så för att fånga den där närvarokänslan man får när man läser boken och det blev rätt bra. 

Förändringarna jag gillade då?
Härmskrikebroschens historia köper jag, det gav den mer symbolik än om de behållit Madge. Spelledarrummet var riktigt bra! Och Rue. Lilla, fina Rue. Jag tycker faktiskt om att de gjorde henne mer spjuveraktig. Det förstärkte hennes barnsliga sida och därmed hennes död. Att Amandla Stenberg är jordens sötaste varelse gjorde döden ännu värre. 
Jag känner mig som en riktigt pervers Huvudstadsinvånare när jag skriver det här, men det kan inte hjälpas. Åh, vad genialisk Seneca Cranes avrättning var. Den formligen skrek "President Snow har tänkt ut det här!" och var allmänt ruskig. Sjukt bra. 
Elizabeth Banks som Effie var minst sagt på pricken. 

SPOILERS SLUTAR HÄR!

Jag kommer inte undan med att skriva en recension utan att ge en gigantisk eloge till Jennifer Lawrence. Hon ÄR Katniss. Jag längtar efter att se henne i Revolt.

Betyg till Hungerspelen: 4/5

Idag tittade jag in en sväng på Specsavers för att be dem fixa ett fel på min pappas glasögon. Jag fick felet fixat och ett trevligt bemötande på köpet (nej, det här inlägget är inte sponsrat av dem) och utöver de två sakerna fick jag även en fundering med mig hem i bagaget. I butiken jobbade, såvitt jag kunde se, tre kvinnor och en man i varierande åldrar (jag hoppas pluralformen på "åldrar" motverkar det eventuella syftningsfel jag gjorde) och alla var de glasögonbärare. Varför?
Är det ett lustigt sammanträffande?
Bär även de med korrekt syn glasögon, för att göra reklam för dem?
Upptäcker man som optiker små synfel hos sig själv och hos kolleger, som andra aldrig skulle ha sett? 
Eller får bara personer med glasögon ansöka om jobb på den butiken?

Jag har ingen aning.

Har ni tänkt på att man alltid kommer fram till ett övergångsställe precis när ljuset slår om till rött? Det spelar ingen roll om man bestämmer sig för att gå fort eller sakta fram dit, ljuset är ändå alltid precis omslaget när man kommer fram. Sedan får man stå och betrakta bilarna som susar förbi och försöka låta bli att tänka på hur lätt man skulle krossas om de vek av en och en halv meter från sin kurs. 

Men iallafall, idag blev det precis grönt när jag skulle gå över gatan. Jag tänkte att det var bäst att dokumentera den unika händelsen så att jag kan hämta tröst från den om jag någon gång skulle behöva. Jag har nämligen ytterst svårt att tänka mig att det någonsin skulle hända igen.

Mitt bestämda nä-nu-måste-jag-ta-mig-i-kragen-inlägg har gett hälften av resultatet jag hoppades på. Böckerna är ihopplockade i högar och secondhand-böckerna är i sin kasse. Nu ska jag ta itu med den byråkratiska sidan av min studiecirkel om italiensk matlagning. Jag är osäker på om min farmor vet om att hon ska vara med i den, men hon kommer nog att tycka att det blir roligt! Hej och hå. Jag ska lyssna på O sole mio för att komma i rätt stämning.

Egentligen borde jag skämmas. Det var länge sedan jag städade min bokhylla och den är fortfarande det enda prydliga i hela mitt rum. Ikväll måste jag verkligen sortera bokhögarna på golvet och bära bort dem! Har jag väl gjort det kommer allt att se mycket trevligare ut och jag kommer att känna mig duktig för att jag har gjort något som de flesta skulle ha gjort för minst en vecka sedan. Det är tur att jag har ett frikostigt belöningssystem, annars skulle jag vara en deprimerad människa. Eller sporras till att göra bättre ifrån mig, jag vet faktiskt inte vilket (och jag tänker inte ta reda på det heller).

Idag kommer att  bli en vanlig dag. Jag är i min vanliga skola, har på mig vanliga kläder och skriver ett inlägg till min vanliga blogg. Jag använder till och med mina vanliga fingrar. Det är jättespännande. 

För övrigt befinner jag mig i väntan på min mobilbiljett till tåget. Eftersom jag har fått mailbekräftelse borde ingenting ha gått snett, men man kan aldrig veta och jag är inte lugn förrän jag fått biljettsmset.

Ingalunda faller löven sakta från trädens missbelåtna grenar. Det förlorade hopp som höll dem kvar har brustit och därför är löven fria och villiga att lämna sina sjungande platser högt i det blå och lägga sig till ro på marken. 

Rävens Natt får respass. Det var en trevlig bok att underhålla sig med, men den var inte tillräckligt intagande för att jag ska komma att läsa den en andra gång och därför tänker jag returnera den till Second Hand. Jag har tillräckligt med böcker ändå.

Alltså, att handla böcker på Second Hand kan vara det mest praktiska som finns. Jag betalar fem eller tio kronor för en bok, pengarna går till något bra och jag kan lämna tillbaka boken om den visar sig vara kass, utan att det svider i min snåltarm. 99,5 procent av mina böcker är köpta på Second Hand. Jag köper bara böcker på en "riktig" bokhandel om jag har läst dem förut och säkert vet att jag vill ha dem.

Alldeles strax åker vi och hälsar på mammas släkt. Det ska bli roligt, det var för länge sedan jag träffade dem! I bilen ska jag underhålla mig med Rävens Natt av Jack Higgins. Det ska bli intressant att se om den förtjänar en plats i min bokhylla.

Alldeles nyss såg jag att det är Hungerspelen-reklam på blogg.ses framsida! Nu är det bara åtta dagar kvar till premiären och jag hoppashoppashoppas att jag kan gå.

Enär det förra stycket kunde ha varit nedpräntat av en elvaåring likaväl som av mig, vill jag härmed framhäva att även intellektuella lingvistikfantaster har rättighet att någon gång, dock inte allför ofta, glänta på dörren till barnslighetens ljuva kamrar och sänka sin språkliga lägstanivå en minimal aning. 

Nu är jag i valet och kvalet om jag ska trotsa förkylningen som lurar i gränden bakom nästa gathörn, och ge mig ut på långpromenad ikväll. Jag behöver motion lika mycket som jag inte behöver förkylning och därför är jag i en knivig situation för närvarande. Det är huvudsaken att jag är frisk nästa fredag och det kommer jag förmodligen att vara i vilket fall som helst. 

Nu är det slut på filosofier. Stackars, stackars er. Stäm mig bara inte för era abstinensbesvär.

Det är svårt att översätta låttexter. När man väljer en låt man tycker om känns översättningen banal, intelligensbefriad och otillräcklig. Vad ska man göra i en sådan situation? Fortsätta arbeta på den, i ens eget tycke, dåliga översättningen eller ska man välja en låt man inte tycker om? Det är mer av en utmaning att fortsätta men det är större chans att bli nöjd om man väljer en låt som är banal från början. Till exempel Popular skulle jag förmodligen kunna översätta rakt av, här och nu, med hyfsat resultat. Jag tror att jag testar. Observera att det här är på riktigt, jag hade inte tänkt det här när jag började skriva inlägget. Nu kör vi.

Tyst, säg ej att det är omöjligt

Som ni måhända förstår är jag tillbaka i gamla gängor efter frånvaron. Om jag hade det bra? Jajamensan. Det har varit väldigt varierat, med allt från grannar som dansarutomhus till "Ockelbo 300" i matchande overaller (senare fick jag veta att det var ett 60-årsfirande, vilket förklarar saken) till en tyst soluppgång på en fjällsjö när himlen spände från blekgult i öster till mörkt duvgråblått i väster. Konstigt nog tog jag inga bilder på fisken vi fick, men det blev iallafall några rödingar. 

För övrigt är det tio dagar kvar till premiären av Hungerspelen. Det är så gott som bestämt att jag ska åka till en vän och se den med henne och jag ska inte förneka att jag ser fram emot det! Ni kan förvänta Eder en recension efteråt. Om jag har ord. 

När jag ändå håller på att skriva ett innehållsfattigt inlägg kan jag passa på att nämna att jag håller på att drabbas av facebooktrötthet. Att hålla stenkoll på de 0,001 procent av sina liv som andra personer väljer att lägga ut känns inte så viktigt längre. Visst, det är roligt att se vad de håller på med, men att tillbringa flera timmar där som jag haft perioder då jag gjort är nog rätt överskattat enligt mig. Jag kan ju blogga eller skriva istället om jag bums får datorcravings. Eller... Min bloglovin'-ikon däruppe i hörnet visar att jag har mer än 99 olästa inlägg.
"Åh, typiskt," som Nalle Puh skulle ha sagt.

Idag åker familjen iväg till vår internetbefriade stuga. Jag har ingen smart telefon, så här får det bli lite torka.

Hittills har dagen bjudit på (varför säger man att dagen bjudit på något? Jag har ju betalat med min tid, något utav det värdefullaste jag har!) en utflykt till en getgård som både bröderna och jag uppskattade, flera måltider och toalettbesök, samtal med avlägsen och mindre avlägsen släkt och lite annat smått och gott. Dessutom har det avslöjats att Sverige tydligen samarbetat med Saudiarabien när det gäller militärteknik. Det är enligt mig hyckleri att skicka stridsflygplan att bekämpa en diktatur samtidigt som man hjälper en annan att tillverka vapen. Nu har jag inte hunnit bli speciellt insatt i det hela och jag antar att bilden av det som hände kommer förändras med tiden, men av det lilla jag hört har Sverige betett sig illa. Men ingenting är nytt under solen, och jag har för mig att vi var superneutrala under andra världskriget också.

Nä, nu tror jag att jag ska försöka ta mig upp en sväng i skogen. Det är såpass fint väder att det egentligen inte duger att sitta och uggla framför datorn.

Solen är på ett strålande humör idag och det är jag med. Sjukan verkar ha lagt sig, vrickningen läker finfint och jag har fortfarande sportlov. Idag är en sådan dag när jag sjunger för full hals trots att familjen är hemma och jag låter som en 95-årig kråka med lunginflammation. Idag är en sådan dag när jag vill ta itu med saker och vara kreativ (tänk bort det oundvikliga klyschiga slisk som följde med den där formuleringen). 

Ses i sprudlet!

Idag har text-enhance ploppat upp överallt på Internet. En snabb googling visade mig att det tydligen är något sorts virus eller liknande i Google Chrome som är boven, men ännu har jag inte fått kläm på hur man tar bort det. Det störde mig inte till en början, men när jag stötte på det på min blogg fick jag nog! My texts need no enhancement! Särskilt inte enhancement av något ointelligent dataprogram. Självklart tar jag emot tips, råd och kritik från bättre vetande. Men dit räknas inte något uppbyggt av koder och binära tal. Dessutom har jag alltid tyckt att det är irriterande med reklamlänkar i en text. Visst, det är helt okej att ha reklam mellan inlägg, men texter ska vara rena och fina. Inga länkar är existensberättigade utom sådana jag valt att infoga. Och hör sen!

Text-enhance. Jo, pyttsan heller! Gah. Jag är förolämpad.

Jag har varit vaken sedan klockan sju. Fortfarande befinner jag mig i sängen och det finns inte ett enda sätt att ligga på som förminskar olusten i magen. Solen kastar ljuskaskader in genom mitt östliga fönster. Det värmer, men lyser samtidigt upp alla dammkorn på datorskärmen så de ser ut som små stjärnor. Av någon anledning gillar jag inte att se flera galaxer på min skärm. Det blir så svårt att se det man vill se då. 

Idag måste jag, trots mitt allt annat än fullt fungerande tillstånd, skriva en artikel om en grej jag var på igår. (Jag arbetar åt en lokaltidning.) Deadline är imorgon klockan tolv men jag vågar inte lita på att jag mår bättre då, då är det trevligare att ha en chans att sova ut imorgon och skriva idag när jag ändå inte har något bättre för mig. Klarar jag ett blogginlägg borde jag klara en artikel! 

Förutom arbetet då? Tjaa, jag kanske ska läsa, eller se film, eller göra en ny header och ändra bloggdesignen. Sedan ska jag troligtvis kräkas, återgå till vad jag nu än håller på med, kanske gråta en skvätt över den sprängande huvudvärken eller kanske inte.  Vi får se. 

Världen har förändrats sedan sista inlägget. Jag anade det igår när vaga obehagskänslor gjorde sig märkbara i magtrakten, jag anade det när jag kände mig tvungen att andas djupt med munnen i ett försök att lindra dessa känslor och jag anade det när tanken på mat ökade illamåendet. Så, här är jag nu, kvart över ett på natten. Jag har sportlov, en lätt vrickad fotled samt vinterkräksjuka.

Nu har jag sportlov och en lätt vrickad fotled. Inte den bästa av kombinationer, men inte den sämsta heller.

Bah. Det där lät bara veligt.

Imorse hände en av de konstigaste saker som hänt mig. Ja, förvänta er inga älgar i balettklänningar eller något sådant, ty jag för ett stillsamt och vanligt liv. 

Jag låg i min säng och hörde väckarklockan ringa, men jag var inte jag, utan två personligheter. Den ena var jättepigg och tyckte: "Ja! Vi vaknar nu!" medan den andra gärna ville sova en stund till. Jag snoozade och samma sak hände igen. Det kändes precis som att den pigga personligheten var vaken hela tiden medan den andra sov. När slutligen väckarklockan ringde för tredje gången vaknade jag på riktigt, lika pigg som den pigga delen av mig. Då blev jag riktigt förvånad över att min pigga del inte hade tänt lampan och läst Bibel. Helknäppt. Jag tror att jag måste börja gå och lägga mig lite tidigare på kvällarna så att denna schizofreni inte blir något kroniskt.