Här är det första inlägget i min skinande nya kategori "Skrivtips". Jag har gått ett varv kring den alldeles nyss och speglat mig i lacken och känt en blandning av stolthet och ängslan slå sig till ro i magen. Stolthet, för att det är något visst med en helt ny kategori (för så fånig är jag) och ängslan, för att jag egentligen inte alls är särskilt duktig på att skriva och inte ska tro mig om att kunna ge några tips. Men nu är det så här att jag inte tipsar dig. Inte din kompis eller din mamma heller. Utan jag tipsar mig själv! För ibland får man en snilleblixt och man inser helt självklara sammanhang som restrerande världsbefolkning vetat sedan de var två år gamla. Känslan är fantastiskt, men dagen efter undrar jag vad jag egentligen upptäckte. Så därför behöver jag skriva ned alla dessa fantastiska insikter för min egen skull. 

 

"Han hade ett besynnerligt sätt att avsluta varje mening med ett andfått halsskratt och hon tyckte att det var sliskigt och närapå äckligt."

 

"Han hade ett besynnerligt sätt att avsluta varje mening med ett andfått halsskratt, som kom henne att förstå varför han fortfarande levde ensam."

 

Ignorera det eventuella syftningsfelet i mening två och ponera istället skillnaderna mellan dem (och låt helst bli att störa er på att jag talar till er istället för mig själv, som jag tidigare sagt att jag egentligen gör). Den första meningens bisats är vad jag kallar "Nivå Ett"-beskrivning. Adjektiv. Någon tycker något. Den andra meningens motsvarande del är en "Nivå Två"-beskrivning. Det sägs aldrig rent ut vad kvinnan tycker om mannens (o?)vana, men det kan utläsas ur sammanhanget. Beskrivningarna i huvudsatsen utgörs fortfarande av adjektiv, men de kan man, om man vill, ändra till Nivå Två-beskrivningar. Risken finns att det eventuellt blir för mycket, men det avgör man själv. 

 

I min ännu inte riktigt färdigskrivna bok ligger beskrivningarna huvudsakligen på Nivå Ett på grund av tidsbristen, men det kommer att gå snabbt att ändra när jag kommer till omskrivningfasen.

Och precis som att man inte bara kan vinna ett krig, utan man måste städa upp efter det också, så kan man inte bara skriva en bok, man måste skriva om den också. För mitt första utkast suger. Det är inte ens klart än, genom att jag bestämde mig för att jag tvunget skulle ha med en annan synvinkel också. Men nu får det vila ett tag. Tills jag kommer hem i alla fall. (Haha, jag har börjat skriva isär 'iallafall' som jag brukar skriva ihop, för att få tre ord istället för ett. NaNoWriMo-skada!) 

 

Jag har insett att man inte kan (eller man och man, jag kan inte i alla fall) redigera ett monsterdokument på 86 och växande sidor, i Word. Det är ett Sisofysarbete som är nog att till och med avskräcka mig från att ta mig an det. Så därför tänker jag ladda hem trialversionen av Scrivener, och om jag gillar det ska jag köpa det. Man får nämligen 50% rabatt om man vunnit NaNoWriMo och jag är inte den som är den när det gäller rabatter. De är till för att utnyttjas! Om jag gillar det vill säga. 

 

Sedan ska jag slappna av och umgås med min familj. De har knappt sett röken av mig nu i november när alla kvällar spenderats framför datorn och nästan hela helgerna med. Jag tror att de är lika lättade som jag över att det är slut. Visst, jag har fortfarande jobb kvar, men jag har inte längre en pressande deadline. 

 

Och skolarbetet. Det står ensamt och övergivet i ett hörn och gråter. Fast kanske inte, det är ju skolarbete. Det har förmodligen sprungit till lärarna och skvallrat om min brist på engagemang och slickat sig om sina vassa rovdjurständer vid tanken på att få sluka mig när jag intet ont anande kommer för att ta itu med det. 

Nu är det gjort. Nu är det klart. Nu är det över. 

 

Mina damer och herrar, jag har vunnit NaNoWriMo 2012!

 

 

3:53-5:39 är ljudet av de sista skrivminuterna och ögonblicket när jag såg ordräknaren slå över från 49999 till 50000.  

Jahapp. Så var det dags igen med hela den här karusellen. Jag som trodde att det var över. Men nej. 

 

Jag hade ett par muddar på mig för flera veckor sedan. En vacker dag när jag kom till skolan upptäckte jag att jag bara hade den ena i väskan. Förtvivlat sprang jag runt halva stan där jag olyckligt nog hade gått, och jag letade. Och letade. Men ingenstans fanns mudden och jag gav upp och höll den för att vara försvunnen. Men så, igår morse, när jag skulle lägga ned min frukost (det är en lång historia) i sidofacket på min laptopväska såg jag något vitt, stickat och väldigt bekant. Febrilt rev jag och slet i huvudfacket för att se om den andra mudden, som snällt varit oförsvunnen, fanns där. Det gjorde den. Alltså var det den försvunna mudden som låg i sidofacket.

 

Varför lär jag mig aldrig att se efter i alla sidofack innan jag letar på alla andra ställen? 

Hej och hå! Jag ligger fortfarande lite efter, men tar in dag för dag och håller nu långsamt på att närma mig början till slutet. Hjälp, vad konstigt det kändes att skriva det där! Jag har levt med denna historia och dessa karaktärer i drygt ett halvår och det känns absurt att deras historia plötsligt skulle finnas på papper. Men om allt går som det är tänkt och jag inte spyr sedan jag har redigerat klart den här berättelsen kommer det åtminstone en uppföljare. Historien är nämligen inte färdig när denna bok är färdig. Men jag får se. Till slut blir det bara en. Det allra mest spännande är att jag är på väg att avsluta en bok. En hel, lång bok. (Nåja, lång är väl att ta i.) Det har jag aldrig förr gjort och jag vill verkligen göra det! Det är verkligen en upplevelse att sitta och forma denna berättelse. 

Ligger back. Bra. Eller inte. Men jag vet fortfarande hur slutet ska vara. Misströsten icke, mina älskade.

Teoriprov och körprov imorgon. Det sistnämnda känns lite som att marschera till Svarta Porten och inte veta om man blir dödad innan Frodo hinner kasta Ringen i Orodruin. Klarar jag det är det ett rent och skärt mirakel och det kommer jag att hålla fast vid tills jag dör. Om jag klarar det. Det är högst otroligt och nu är jag allvarlig. Jag är inte ens nervös, utan bara liknöjd och uppgiven. Men jag har gjort allt min körskollärare har sagt åt mig att göra sedan hon bokade tid för mig och om inte det räcker, ja, då räcker det helt enkelt inte. Jag vill fortfarande hävda att jag inte kan köra bil. 

 

Låtom oss bedja. Tack.

Panik. Panik. Panik. Jag insåg att det är ynka tio dagar kvar till det fruktade körkortsprovet! Jag vill verkligen inte. Jag kan ju seriöst inte köra bil! Vad inbillar sig min trafikskollärare egentligen? Allvarligt, jag är livsfarlig och skulle inte vilja möta mig själv på vägen. 

 

Nåväl. Boken. Det går bra! Jag ligger i fas och löser de flesta problem jag stöter på längs vägen. Handlingen är betydligt bredare än jag trodde att den skulle bli och det känns som att det löser sig i slutändan. Dock vet jag inte varför en av sidopersonerna väljer att stötta huvudpersonen. Vad drivs han av? Varför väljer han inte att chilla med sina vänner istället för att hjälpa sin chef med hennes problem? (Det är absolut ingen romans på gång. Det skulle vara att våldföra sig på personerna ifråga.) Och precis nu insåg jag en viktig fråga. Varför har inga av mina namngivna personer en partner? Ajsing bajsing. Jag borde fixa några sådana innan det blir orealistiskt. Fatima skulle kunna få ha någon. Hon är så ovillig att berätta något om sig själv så hon skulle kunna ha en hemlig partner utan att jag eller någon i boken vet om det. 

 

We'll see, preciousss. Jag är i alla fall vid gott mod och har passerat ordantalet där jag gav upp i fjol. Hurra!

Det rullar på. Dock råkade jag ut för extremt sega karaktärer som inte ville göra något annat än att gå runt och prata, men för att väga upp det hela hittade jag en ny delhandling som kommer att raisa the stakes (förlåt, det blir så här när man tillbringar för mycket tid på NaNoforumen) ännu mer. Det här ska bli så roligt! Om ni kikar i menyn hittar ni, en bit ner, en ordräknarwidget som talar om hur mycket jag har skrivit på min bok. För närvarande ligger jag före och det kan behövas eftersom jag längre fram i november kommer att behöva råplugga körkortsteori. 

 

 

Dag ett på NaNo nudå och jag är före i mitt wordcount! Och klockan är inte ens tio på förmiddagen! Det känns bra, det känns bra, det känns jättebra!