Nu närmar november sig och med den månaden följer NaNoWriMo. I år har jag, som jag redan har sagt, som projektarbete att skriva en bok. Den boken ska skrivas i november och i år ska jag faktiskt nå upp till de där hägrande 50 000 orden! Här kommer min strategi för att hinna både skrivande, skola, körkortsteori och liv:

 

-Inget bloglovin'. Ingenting alls. Vill jag läsa någon blogg, vilket ej rekommenderas, ska jag gå in på den och endast den. Det här kommer att gå bra, för jag har redan struntat i bloglovin' i två veckor. Men jag vågar inte ens tänka på hur många olästa inlägg jag kommer att ha när jag återvänder...

 

-Inget sovande på bussen. Istället ska jag skriva, vilket ger mig två timmar om dagen jag kan helhjärtat ägna åt boken. På bussen finns inte heller internet vilket är en fantastisk fördel.

-Jag ska lägga mig innan tio på kvällen så att jag klarar mig utan buss-sömn. 

 

-Hinner jag inte skriva klart allt på bussen får jag göra det på skoltid. 

 

-Tjugo minuter varje dag ska ägnas åt körkortsplugg. 

 

-Trettio minuter ska ägnas åt läxa.

 

-På helgen får jag ta två timmar varje dag och skriva mina 1667 ord om dagen. Vill jag vara ledig får jag ta in skrivandet innan, inte efter. 

 

Jovars, det här ska nog fungera tror jag. I år har jag en historia jag längtar efter att få skriva. I år ska jag vinna. I år är jag obeveklig. 

...har ju varit på tapeten ett tag nu.(Det skulle vara ganska roligt om någon tapetserade med sidor ur den. Tänk vilka intressanta situationer som skulle kunna uppstå när det kom folk och hälsade på! "Jo, vi har tapetserat om nu, vi kände att vi borde bejaka våra sanna personligheter, du vet.") 

 

Nä, tillbaks till ämnet. Jag har faktiskt inte läst den boken och kommer inte att göra det heller, både därför att den ligger utanför mitt intresseområde och därför att jag redan är Fröken Fifty Shades of Grey och älskar det och ingen bok kan överträffa min verklighet. Sakta men säkert kretsar mitt liv allt tätare kring detta gråa. Det är något med alla dessa nyanser som aldrig slutar locka och förtrolla mig och jag kan inte tänka mig annat än att jag är uppe i femtio nu. Kanske till och med sextio nyanser av grått?

Jag har faktiskt inte räknat antalet grå plagg i min garderob. Men en sak är säker: om även svart och vitt räknas till gråskalan är jag absolut uppe i femtio. Mina tröjor som inte är grå, svarta eller vita kan jag lätt räkna utan att behöva ta till tårna. Det är ett par blåa, några röda, en rosa jag aldrig använder och en brun kofta. Ungefär så. Jag måste, varje gång jag ska köpa kläder, aktivt styra mig själv till att leta kläder med färg. Annars (och det här är helt sant) finner jag mig själv ståendes fingrande på en grå stickad tröja. 

Eventuellt kan detta vara anledningen till att jag numera aldrig hör orden: "Har du en ny tröja?" Men det är smällar man får ta när man har en klädstil som ligger så rätt i tiden som min gör. 

Då och då ser man uttryck som "fuldansa", "fulgråta", och "fulgoogla". Själv brukar jag fulsova. På bussen. Ni vet, den där sortens sömn när man vaknar med värkande nacke, grusiga ögon, halvöppen mun och någon bredvid sig som man inte har en aning om hur den kom dit. Sedan när man kommer in på en toalett och ser sig i spegeln upptäcker man att håret ser ut som ett skatbo där det har varit upptryckt mot rutan. 

 

Men! För någon dag sedan snyggsov jag faktiskt på bussen. Det händer ytterst sällan och aldrig när man känner sig så där dyngtrött, men det är alltid lika roligt att obemärkt flyta in i sömnen och lika odramatiskt vakna med munnen stängd, nacken och axlarna avslappnade och ögonen fräscha. Det är det odiskutabelt bästa sättet att börja en skoldag på. 

När man helt plötsligt känner ett starkt inre tvång att göra armhävningar vet man att man har fått en rejäl sockerkick efter eftermiddagsfikat. 

Ni vet ju den här lilla vendettan sidofacken har med mig. Den har pågått ett tag nu, men det betryggande har varit att jag alltid har vetat ungefär vilken taktik facken har: att gömma mina saker. Men icke längre. Nu har de illasinnade kreaturen kommit på ett nytt sätt att terrorisera mig!

 

Låt oss nu leka låtsasleken. Låtsas att du precis har stapplat i mål efter skolans terminliga konditionstest. Du flämtar för ditt liv och ser förmodligen ut som en apa, men det spelar ingen roll för du får höra din tid och blir euforisk. Den är drygt två minuter bättre än förra gången och du har inte gått ett enda steg, inte ett enda. Innan benen ger vika dunsar du ned på din väska, som står vid sidan av mållinjen tillsammans med de andras. "Jag har inget i den som kan gå sönder", tänker du. När du kan höra något överhuvudtaget förutom dina andetag lägger du märke till ett svagt pysande som kommer någonstans ifrån, ganska nära. Du studerar de andras väskor noggrant, utan att upptäcka något. Av någon anledning får du bilden i ditt huvud att pysandet kommer från en cykelhjälm som långsamt imploderar. Sedan tänker du inte mer på det, för du är segerrusig och sjukt nöjd och stolt. Efter en välförtjänt dusch öppnar du ett av väskans sidofack och ryggar tillbaka. Där är fullt av något beige görj och du tänker "Nej, nu har schampoflaskan läckt." Men du har ingen schampoflaska. Det har du inte haft med dig till idrotten på minst sex månader eftersom du alltid glömmer den i duschen. Du petar misstänksamt på gegget och upptäcker att det inte är geggigt utan alldeles torrt. Torrt. Då ser du den. Torrschampoburken. När du lyfter den är den betydligt lättare än sist och en misstänkt sötsmulig doft sprider sig kring facket. "Nää", tänker du. "Inte igen."

 

Du har alltså lyckats sätta dig så att väskan tryckt ner toppen på sprayburken och tömt nästan allt innehåll i sidofacket. En välkänd resignation slår sig till ro i din mage. Du suckar. 

 

Nu är det så här att jag är fullständigt aspeppad. Sista  året på gymnasiet får man nämligen göra ett projektarbete och jag ska skriva en bok! Inte en bra bok dock. Kanske inte ens en slutförd bok. Men skriva ska jag! Mina lärare tror att själva huvudgrejen med mitt projektarbete är den andra halvan av det, att göra några studier kring kreativitet, men icke sa Nicke. De är förda bakom ljuset allesammans och vet inte att själva bokskrivandet är det jag egentligen kommer att syssla med. Det känns otroligt bra allting. På bussen hem idag satt jag och arbetade med lite karaktärsutveckling, alltså inte bara hur personerna var utan även varför de var som de var. Till slut berättade karaktärerna själva för mig vad de hade upplevt och det var riktigt intressant! 

 

Det är väldigt viktigt, tycker jag, att olika personer har olika röster. De får inte låta likadana, för då blir berättelsen platt och tråkig. Det är ett av mina mål med detta bokskrivande, att verkligen få till realistiska karaktärer och trovärdiga dialoger. En författare jag särskilt skulle vilja framhålla inom detta område är Jane Austen, vars böcker befolkas av tredimensionella människor, som lever, andas, älskar och sörjer. Och dialogerna sedan! Vissa avsnitt i Pride and Prejudice får mig nästan att dra efter andan, så gnistrande är de. Kommer jag upp till en femtedel av den nivån är jag fullständigt nöjd. Relationer är också något jag skulle vilja nosa närmare på, men först måste jag bestämma hierarkin i världen personerna ska röra sig i, så att jag vet vilka som ska känna vilka. 

En annan stor fråga är om jag ska skriva i presens eller i imperfekt och i första person eller i tredje person. Tredje person imperfekt känns mest naturligt, men min grundidé var att låta huvudpersonen berätta sin historia, vilket skulle innebära första person imperfekt. Jag tror faktiskt att jag stryker presens helt, det är inte riktigt min starka sida (tror jag, jag har aldrig hanterat det riktigt i någon längre text (när har jag ens skrivit en längre text?))

 

Det ska bli riktigt spännande det här! Jag hoppas att jag ska ha tid att låta er bloggläsare följa med på resan. Tåget avgår den första november! Vi syns på perrongen!