Detta började som en kommentar till det här inlägget, men började leva sitt eget liv. Jag ber på förhand om ursäkt för eventuella förvirrade formuleringar, men det är sent och jag blev både arg och ledsen när jag skrev det här. 

Jag hatar att köpa jeans. Det är en illasinnad förnedringsprocedur väl så effektiv som Idol. För att ens komma till provrummet krävs det att jag ligger på nivån: "Jamen, inte kan väl benen vara så illa ändå? De kan väl inte se ut som jag tror att de gör." En ganska bra nivå med andra ord. Sedan kommer stunden då byxorna är på, knappen har knäppts, blixtlåset är uppdraget och det är dags att se sig själv i spegeln. Jag tittar, tittar igen och tänker med förtvivlan på det faktum att man ser smalare ut i provrumsspeglar än man egentligen är. Jag får en klump i halsen, försöker tvinga tillbaka ögonbrynen i neutralt läge eftersom jag annars kommer att få rynkor när jag är tjugofem, och fortsätter stirra på spegeln bara för att plåga mig lite. Sedan tar jag av byxorna, hänger tillbaka dem och går ut ur butiken utan att se på någon av de som arbetar där. "Jamen, så illa är det nog inte" har brutalt krossats och kvar återstår bottenlösa hål av självförakt och, på senare tid, en brinnande ilska mot de ogripbara mekanismer som satt regler för hur människor ska klä sig. Vem har sagt att tjejer måste ha så tajta jeans att man knappt får på sig dem, medan killar får ha hur lösa de vill? Jag lovar och svär att på min skola går 90-95% av alla tjejer i jeans eller byxor som ligger slickade längs huden. Hur kan det ha sig att det har blivit så? Om en kille skulle gå i lika trånga byxor som tjejer förväntas göra skulle ett mindre smickrande ord på tre bokstäver flyga genom de flestas huvuden. Iallafall i den lilla stad där jag bor. Och en gång hörde jag en kvinnlig klasskompis totaldissa jeans (tjejers naturligtvis) som var såpass lösa att de veckade sig. Jag är säker på att många andra tänker likadant, utan att fråga sig varför. Visst, det är inte snyggt, det tycker inte jag heller, men det är absolut inte intressant vad jag tycker. Den brännande frågan är varför vi tänker så. Vem bestämmer vad som är snyggt och inte? Egentligen är det avskyvärt att ett luddigt modekoncept har så stor makt över mina tankar. 

Det finns iallafall en sak att vara tacksam för: att jag bara för cirka två år sedan upptäckte att en alldeles för stor procent av mitt kroppsfett låg samlat på utsidan av låren. Tänk om jag hade gjort det när jag gick på högstadiet? I sjuan kanske, när allt var tillräckligt jobbigt ändå? Det hade varit fruktansvärt. Som det är nu är det hanterbart. Det är inte länge tills jag har gått ut gymnasiet och om jag då känner för det är det fullt möjligt att helt byta klädstil och satsa på långa kjolar. För trots att jag vet att allt är möjligt vet jag inte om jag vågar tro att jag någon gång ska bli helt fri från det här. Jag kan bara hoppas.

Här är en läsvärd krönika. Jag har själv funderat på samma sak, tankar som triggades av en artikel som jag läste för några månader sedan. Den handlade om (nu minns jag inte om det fortfarande var på idéstadiet eller om det faktiskt fanns någonstans) att utveckla pissoarer där man kunde spela ett spel som gick ut på att träffa rätt med strålen. Men snälla någon. Låt ett toalettbesök vara avkopplande. Någon gång kanske man bara ska tänka.

Är det inte ganska paradoxalt att nu, när böcker och artiklar om självförverkligande aldrig har varit fler, har vi aldrig har haft mindre tid att bara tänka. Bekanta oss lite med vårt eget huvud. Visst, yoga, mindfullness, qi gong och allt vad det heter har heller aldrig varit mer populärt, men där handlar det, som jag har uppfattat det, mer om att tömma huvudet på tankar. Fula tankar. Stressiga tankar. Antingen tränger man bort dem med multimedial underhållning eller blåser man bort dem med en imaginär själslig vind. Vad är vi egentligen rädda för?

Jag vet inte om jag vågar inte göra mer nu. Stilmallen verkar ha blivit schizofren; koder försvinner och den förhandsgranskar när jag trycker på "Publicera". Jag har inte en aning om vad som kan ha hänt.

Det har inte undgått mig att denna blogg snart fyller år. Det har inte heller undgått mig att det hastverk till design jag nu har inte ser riktigt bra ut. Men, tyvärr har alla läxor och andra projekt inte heller blivit undangångna av mig. Vi får se.

Det är mycket möjligt att saker och ting kommer att se en aning konstiga ut framöver här på bloggen. Saker kommer att vara felplacerade eller till och med saknas. Jag tänkte bara varna samtliga inblandade.