Som titeln säger har jag råkat ut för vinterkräksjuka idag. Jag borde ha förstått det igår kväll, när tanken på en viss yoghurtsås nästan fick mig att kväljas (det gör den fortfarande). Den typen av reaktion vid tanken på mat brukar alltid vara ett säkert kännetecken på att jag kommer att vara däckad inom några timmar. Men jag ska inte klaga, mår förhållandevis bra, särskilt till skillnad från stackars mamma som har värk i hela kroppen.

 

Glad är jag iallafall att jag skickade in novellen till tävlingen igår, eftersom sista inlämningsdatum är imorgon och jag inte har en enda tanke på att pallra mitt sjuka lekamen till skolan då. Sedan sista inlägget om novellen har jag genomarbetat den tills jag kände den där svaga rörelsen i magen som signalerar att det eventuellt kan vara något bra på gång (och nej, det var inte vinterkräksjuka, jag var frisk då). Jag vet inte om det är ett gott eller dåligt tecken, men jag försöker släppa mina höga förväntningar. Texten är inte direkt en sådan som träffar som en tegelsten rakt i magen på läsaren. Rent tekniskt är den rätt bra, det ska jag inte hymla om, men jag tycker att den saknar den där levande känslan, det där lilla extra. Jaja, vi får se. Nu ska jag varken prata eller tänka mer på det.

 

Med tanke på mitt förra ganska deppiga inlägg vill jag bara säga att jag inte är så ledsen hela tiden. Det går i perioder och beror lite på vad som händer. Tack till Lovisa som tog sig tid att skriva en klok och uppmuntrande kommentar! 

 

Nä, nu ska jag ta och dricka upp min halva mugg blåbärssaft och hoppas på att jag får behålla den. Ha en trevlig dag!

 

 

Det var en gång en tjej som gick i en uppförsbacke. Inte vilken uppförsbacke som helst, utan en backe med knädjup grågrön stinkande sörja som tjejen vadade genom i hopp om att komma någonstans. Uppe på backkrönet stod många vackra saker och väntade på henne och hon ökade farten, men för varje steg hon tog gled hon lika långt bakåt, så hon stod bara på samma ställe. En rörelse skymtade i ögonvrån och hon vände på huvudet och drog efter andan. Till vänster om henne kom andra människor i hennes ålder spänstigt joggande. De svepte förbi henne på lätta fötter, hon sträckte ut armen och ropade på dem men de hörde henne inte. Så hörde hon skratt från sin högra sida och upptäckte att samma sak hände där. Hon pressade sina värkande ben att röra sig fortare, men det hjälpte inte. Människorna i färgglada träningskläder seglade som burna av vinden uppför backen, snappade åt sig något av det vackra där uppe och fortsatte framåt tills hon inte kunde se dem längre. Sorgset sänkte hon blicken, men höjde den igen när hon fick en strålande idé. Hon skulle bara springa åt sidan så att hon hamnade på samma ställe som alla andra sprungit på, utanför sörjan! Deras skor hade inte ens sett leriga ut. Med ny kraft och ett leende på läpparna vände hon sig åt höger och tog några steg, bara för att stanna. Ett högt stängsel som hon tidigare inte sett skilde henne från de andra. Med gråten i halsen försökte hon klättra över nätet, men maskorna var för små för att hon skulle kunna få in fötterna i dem. Hon slog knytnäven i stängslet och vrålade, men allt det gav var ont i handen. Hon såg ner på sörjan igen, drog en darrande suck och tog ett nytt bakåthalkande steg. Och ett till. Och ett till. Med ögonen fixerade på marken, för hon visste att om hon skulle se upp mot backkrönet skulle det vara längre bort än någonsin. 

 

Jag såg en skara starka och glada ryggar

med ben som bar dem bort

själv hålls jag kvar i skuggorna

där det enda som växer

är gapet mellan ryggarna och mig

-Dålig dikt från ifjol. Nu är den ännu mer aktuell.