Läst. Känner ingenting. Är det bra eller dåligt? Jag vet inte, jag kan inte bedöma mina egna texter. Men när någon annan får läsa den blir det över min döda kropp, så känns det nu i alla fall. Varför kan jag inte få glömma att jag har skrivit den där novellen? Och sedan kan jag opartiskt bedöma den och när jag är färdig med det kan jag återfå minnet och skriva om de delar som inte höll måttet (hela texten med andra ord?). 

Jahopp. Så var man här igen. 

 

Varför känner jag alltid ett inre tvång att annonsera min närvaro här på bloggen på något sätt? Det är ju min blogg, och jag är här och är inte här precis så mycket jag vill. Grejen är bara att jag inte verkar ha fattat det än. 

 

Skrivandet då? Det här verkar ha förvandlats till en renodlad skrivarblogg (med en hel del ogräs) till skillnad från den helmysko blogg den var i början. Jag får en fadd känsla när jag läser mina första inlägg, ungefär: "är det där verkligen jag?" 

 

Så ja, skrivandet. Bokprojektet ligger på hyllan för tillfället. Grejen är bara att det är en hylla som sakta håller på att tippa så boken snart börjar glida ner mot projektarbetesinlämningens rytande flammor. Den vetskapen ligger och gnager i min ryggrad men den tuggar inte tillräckligt hårt för att jag ska ta itu med boken för tillfället. Jag blev en aning desillusionerad när jag läste mittenpartiet som jag förut var osäker på och under genomläsningen insåg var bara skit. Helt och hållet. Om jag kapar den biten finns inte så mycket till bok kvar, men om jag behåller den har jag helt plötsligt en huvudperson som förutom att överanalysera och fördystra allting dessutom springer runt, runt, runt till ingen nytta. Det vill jag verkligen inte. Små droppar av ångest faller ner från taket och kyler min hårbotten vid tanken på det där partiet. 

 

Sedan är det novellen. Skolans årliga novelltävling lurar bakom knuten och jag håller på att fila på ett bidrag, men jag är rädd. Riktigt rädd. I fjol kom jag trea i tävligen med en novell om hur svårt det är att skriva en novell, vilken jag hög på energidryck och förtvivlan panikade fram kvällen innan inlämning. Det var helt klart en absurd skrivprocess. Jag är rädd att jag inte ska göra lika bra ifrån mig i år. Att jag ska göra folk som tror på mig besvikna, att jag ska göra mig själv besviken. För jag är dum nog att ha höga förväntningar på mig själv, något jag aldrig ska ha. Okej, det här kommer att låta som en självmotsägelse, men min rädsla grundar sig mycket i att jag vet att jag kan skriva bra. Det är något som jag faktiskt är duktig på! Och om jag placerade mig så pass högt med en novell som jag skrev rakt upp och ned, vad är det då som säger att jag inte kan nå ännu högre med en som jag har stött och blött och polerat? 

 

Jag vill inte tänka så, för jag vet att det finns många andra på min skola som är fantastiska skribenter. Egentligen är det långt ifrån en skam att inte placera sig i tävlingen.Jag är bara rädd, för om jag inte kommer lika högt som i fjol, betyder det då att jag inte har utvecklats i mitt skrivande i samma takt som de andra? Eller... Nej, nu slutar jag. Jag vill inte gräva djupare i det här, för jag vet hur det blir när jag funderar för mycket på något. 

 

Okej, vill ni veta varför jag skriver ett sådant här långt blogginlägg? Jo, för att jag bör läsa genom novellen nu. Jag skrev klart för ett par dagar sedan och beslöt att låta den vila ett tag, och nu är jag rädd (surprise?) för att läsa den och finna att den inte är så bra som jag minns den. Det är som om brunt segt görj slingrar sig upp från magsäcken, förgiftar hjärtat, tar sig vidare upp genom halsen till hjärnan och klibbar fast sig vid tankarna med förlamande styrka. Jag vill verkligen inte. 

 

Bara för att sluta med något roligt: Till Svenska C skrev jag en novell som jag tyckte var sådär "njaa", men som fick MVG. Läraren hade ingen kritik, bara lovord. Jag vet inte om novellen var bra eller läraren hade låga krav, men hoppas på det förra. Det betyder dock ingenting för novelltävligen, eftersom ett MVG får man oberoende av andra. Vilket kanske gör betyget mer åtråvärt än en vinst. 

 

Nåväl, jag återkommer kanske när jag vågat ta på mig kritikerglasögonen och läsa. 

Hej, jag är en tjej som ignorerar sin blogg under långa tidsperioder. Men nu har jag något att berätta. Det var nämligen så här att jag åkte bil igår. Bredvid mig satt min kusin och hon började gå igenom sin handväsla eftersom man alltid hittar något oväntat i den, som hon uttryckte sig. Jag ville naturligtvis inte vara sämre utan öppnade ett fack på måfå, stack ner handen, började rota runt och fick tag på något som verkade underligt. Jag drog upp handen. Det var en smörgås. En stenhård torkad smörgås. 

 

Hela bilen exploderade i en våldsam skrattattack medan jag försökte minnas var mackan kom ifrån. Till slut insåg jag att den härrör från Livskraft, där jag en morgon inte orkade smörgåsen utan stoppade ner den i väskan för att äta den senare. Grejen var bara att jag var dum nog att lägga den i ett sidofack...

Alltså, det här med skrivande är svårt. (Grattis, dagens plattityd.) Jag vill skriva mycket bättre än jag kan!
Nä men, jag vet ju att jag skriver ett första utkast och att det inte ska bli bra. På det sättet är det lugnt. Men problemet är att eftersom jag gör det här som ett projektarbete, kommer det där första (eller andra, beroende på hur mycket jag hinner) utkastet att läsas av min handledare. Och jag vill inte det. Jag vill verkligen inte det. Det jag vill göra är att putsa på utkastet i all oändlighet och sedan eventuellt låta någon läsa det, kanske om en tio-femton år eller så. Jag tror inte att jag skulle ha så mycket emot om någon jag inte kände läste texten, för de har inga förväntningar på mig. Men min handledare har haft mig i svenska i två år och hon vet hur mina färdiga texter brukar se ut, och de ser inte ut som det här utkastet gör nu. Det är bara ett rangligt skelett av en berättelse, med platta personer som inte pratar med varandra utan bara stelt går runt och gör vad de ska göra för att driva berättelsen framåt. Det är inte så jag vill ha det. Jag vill inte befolka min värld med robotar, utan med människor av kött och blod, som är egensinniga och tjuriga och kan prata om annat än bara det som är dödsviktigt för handlingen. 

 

Nu sitter jag och retar upp mig och blir arg på hela skrivprocessen. Jag skulle vilja ta det där dokumentet i nävarna och med våld slita och dra och klämma och vrida tills jag har fått det dit jag vill. Men det finns bara en väg dit. Bara ett sätt att uppnå det målet. Och det är att fortsätta skriva. Jag får helt enkelt ta det ord för ord.