Musik är verkligen en fantastisk företeelse. När den är som bäst sveper den in själen i ett svårgripbart rus och lockar fram känslor och stämningar som jag knappt visste fanns där inne. Den skänker vila, inspiration, ny kraft och manar fram halvglömda minnen från huvudets mest undangömda garderober. Men det finns en baksida

av det skinande guldmyntet. 

 

Hela dagen har jag tvingats lyssna på refrängen av "What if". Alltså, Rysslands Eurovision-bidrag från i år. Max två gånger har jag hört den, men av någon outgrundlig anledning bestämde sig min hjärna för att sätta den på repeat. Bara refrängen. Nonstop. Till slut bleknade den bort. Självklart märkte jag det inte och kunde således inte uppskatta tystnaden, men jag tror ändå att det blev lugnt ett litet tag. 

 

Sedan skulle jag leta instruktioner för hur man lägger till nya penslar i gimp, så jag hamnade på youtube. Kollade på en tutorial. Kastade en slö blick på sidovideorna. Och vad ser jag? "What if"-videon ligger där och ler ett sånt där leende som man får när man precis ska försätta sin schackmotståndare i matt. "Dina rekommendationer" står det så prudentligt under videon. Rekommendationer mitt arsle. Har jag ens sett den på youtube har jag förträngt det för länge sedan. Och så började tortyren igen. 

Känner ni det någon gång som att ni skulle vilja ha en egen värld? Ett Narnia i garderoben dit man kan smita från vardagen in till förtrollade skogar med jublande fågelsång som bärs av varma vindar? Ett land där man springer över blomsterängar där morgondimman hänger kvar, där ens skira klänning fladdrar kring ens daggvåta vader och där, precis i det ögonblick solen bryter horisonten, man känner en obekant tyngd på ryggen som visar sig vara ett par stora, vita, skimrande vingar? Ett land där man sedan svävar strax under molnen och blickar ut över en värld full av underbara överraskningar, av vattenfall och djupa skogar, av höga berg och skriande örnar, av vida oceaner och stolta stävande skepp som bryter bränningarna på väg från fjärran land? 

 

Det vill jag. Precis här och precis nu. Det må vara barnsligt, men jag längtar så mycket efter något av det jag ovan beskrivit att hjärtat närapå värker. Vet inte varför. Men det enda sätt varpå jag kan komma ens nära något av det är genom mina ord. Genom att beskriva och berätta en historia och en värld så att det känns som om jag nästan är där. Så jag skriver och skriver. För det är det enda jag kan göra. Egentligen är verkligheten inte alls hemsk, men jag vill inte vara här. Jag vill vara på en plats där allt kan hända. Där naturlagarna inte gäller. En plats där jag kan göra precis vad som helst. För här är jag fånge, här är jag begränsad, här befinner jag mig i en döende värld. Varje soluppgång är en soluppgång närmare undergången och varje blomma, varje grönskande träd, kommer oundvikligen att dö. Allt är förgänglighet. 

 

Jag vill läsa. Jag vill läsa Narnia, Den Oändliga Historien, och framför allt vill jag läsa Ringarnas Herre. Jag behöver en ordentligt stor dos av vacker och vemodig och världsfrånvänd fantasy. Jag vill förlora mig i syskonen Pevensies, Bastians och Frodos äventyr och våndor och aldrig mer hitta tillbaka. 

 

Och jag vill drömma. Jag vill drömma en av mina återkommande drömmar om vatten, där jag simmar utan att bli blöt, dyker utan att drunkna och är lika hemtam som en fisk. Och jag vill drömma en sådan dröm där jag hoppar och svävar allt högre och högre, där jag är viktlös som syre och kan flyga var jag än vill. Där ingenting bekymrar mig eller stör mig. Där jag är fullkomligt oövervinnerlig.