Grusvägen utanför mitt fönster blänker som var den av glas. Här dansar ingen Cecilia, men jag skulle knappast bli förvånad om ett ljudlöst svävande tåg dök upp ovanför den. Egentligen är verkligheten ganska tråkig. Där är blänkande vägar ett resultat av reflekterande solstrålar på vattnet mellan gruskornen och ljudlösa svävande tåg är lika långt borta som Japan, ungefär. Där har gräsmattorna antagit olika nyanser av brunt och fågelsångerna är av talgoxar och kråkor. Där samlas dammet på golven och den bleka höstsolen avslöjar de livlösa, fluffiga råttorna som förökas snabbare än man tror. Men där är också nylagad köttsoppa, och den bör jag göra rättvisa med detsamma. Imorgon börjar nämligen november och en skrämmande skrivresa.

Nu ska jag förflytta mig två meter ner och spåna med min mor. Det är verkligen på tiden, takspånen på vagnsskjulet är genomruttna. De senaste dagarnas regn har närapå förstört droskan! Vi var tvungna att dra en presenning av flätat gräs över den. Timotej. Inte rajgräs, det är alldeles för skört. Helst ska man ha lin, men vi har inte plats att odla lin då allt utrymme går åt till vår ekologiska squash.

Nu ska jag förflytta mig två meter ner och spåna med min mor. Hon kan nämligen undervisa barn mycket bättre än mig och det tänker jag utsätta mig för imorgon.

Grattis till dig som ser slarvfelet i förra inlägget!

Igår var jag något ambivalent till inmundigandet av energidryck på kvällen men efter moget övervägande, som dock inte innefattade tidtagande på insomningsprocessen, har jag beslutat att smacka dit en fet OK-lapp på detta fenomen. Iallafall om man dricker innan halv nio. Nästa gång ska jag utvärdera hur mycket man måste dricka för att hålla sig vaken ett dygn. Observera att dessa uppmätta mängder kan komma att variera beroende på testpersonens kvällströtthet. Om man helst vill törna in innan tolv, som jag, kan man behöva avsevärt större mängder än den som tycker att klockan fyra på morgonen är Bolibompadags.

Förmodligen kommer jag inte testa detta alls inom en överskådlig framtid, men spekulera kan man alltid göra! Helst medan man spankulerar, det kan få intressanta resultat som att gå in i dörrkarmar och andra irriterande och hårda objekt.

De heter naturligtvis plattityder!

Vivaldi+Monster Energy+Marabou mörk choklad+Rimlexikon.com+Papper+Penna=Sonett

Visserligen med en hel del lama partier, plattidyder och klyschor. Men! Ändock en fullständig sonett, vilket jag ansåg lika ouppnåeligt som en gratis iPhone 4S, i förmiddags. Jag ber er ha överseende med den konstiga kommateringen i förra meningen. Det kommer aldrig hända igen(här lägger jag in en brasklapp).

För att gå tillbaka till ämnet så rekommenderar jag starkt Vivaldi vid poesiskrivande. Även användandet av energidryck har sina fördelar, men jag får återkomma med en närmare utredning av det sedan jag provat att somna. För närvarande är jag pigg fastän ögonlocken i normala fall borde behövt stöttas med tändstickor. Illa, illa sa en gorilla.

Ibland önskar jag att jag satt personsökare på vissa saker. Till exempel datorladdarsladden(hänga gubbe-ord). Den har gått upp i osynlig rök. Något så utomordentligt trevligt har inte hänt mig sedan 1935.

I år har jag funderat på att delta i National Novel Writing Month. Det verkar vara jobbigt och smärtsamt, precis som jag vill ha det. Eller kanske inte. Hursomhelst, det vore en otroligt intressant och lärorik upplevelse som jag förmodligen kommer att kunna dra nytta av i framtiden.

Så för att komma till saken, den här bloggen är inte så flitigt uppdaterad. Därför skulle det kanske vara trevligt att varje dag(huga, så höga mål jag ställer upp) skriva om mina öden och äventyr på väg mot de magiska femtio tusen orden. Senare kommer jag att kunna läsa de inläggen med ett nostalgiskt leende på läpparna och vem vet, de kanske kommer sporra mig till att påbörja något mastodontprojekt som annars skulle fått samla damm i ett bortglömt Worddokument.

What say you? 

P.S. Det där var en retorisk fråga eftersom den här bloggen inte har några läsare. Egentligen frågar jag mig själv om jag orkar skriva ett inlägg om dagen.

Je m'appelle un nom unimportant. Je parle le francais mauvais. Malheureusement, je ne habite pas au Canada. Au jourd'hui, j'allait a l'école pour faire mes lecons. Je suis la vac qui rit. Non, ce n'est pas correct. La vac qui rit est une fromage. 

Ciao!

Syns detta?

Jag borde: a) Skriva mitt engelskareportage b) Skriva min bildtext c) Skriva min dikt c) Träna på biologiprovet d) Prata med idrottsläraren e) skriva utkast till NaNoWriMo f) Köpa skor.

Vad gör jag? Badar i självömkan på en blogg. Good job, skulle min lillebror ha sagt.

Hon är trevlig hon. Vi brukar måla tavlor på tisdagkvällarna. När Mona-Lisa målar en tavla blir jag ledsen. Hon målar så rörande. Först rör hon ihop blått och gult. Då får jag en klump i halsen. Sedan rör hon ihop grönt med rött. Då tåras min ögon. När hon slutligen rör brunt med vitt brister jag ut i hejdlös gråt. Mona-Lisa tycker inte om att jag gråter. Hon vill att jag ska le. Som henne. Hon har alltid ett leende på läpparna. Jag tror att hon skulle le under ett mord. Oavsett vem som mördade vem. När den tanken fått fäste brukar jag gå hem. Det sker vanligtvis runt klockan sju.

Han är trevlig han. Vi brukar spela fia med knuff på onsdagkvällarna. Han får frispel om han inte får börja. Då skriker han: "Fritt spel!" och kastar mina pjäser åt alla håll. När jag har hittat dem igen har han gått hem. Veckan därpå brukar han få börja. Jag tycker nämligen inte om Fritt spel.

Han är trevlig han. Vi brukar spela fia med knuff på torsdagkvällarna. Utomhus. Med en bordsfläkt mellan oss riktad mot honom. Han är duktig på fia med knuff. Ibland vinner han. Ibland vinner jag. Det är lite olika. Sedan går han hem. Då stänger jag av bordsfläkten.