Så, jag har gett mig på att försöka skriva en zombieapokalyps. På två sidor. Utomordentligt, verkligen! Nejdå, det går säkert bra. Jag är optimist så länge det är mer än tre dagar kvar till inlämningstiden.

Men iallafall, jag skulle söka på någon form av tips för att skriva sådant där eftersom jag aldrig har gjort det förr, och av någon konstig anledning (förhalningförhalningFÖRHALNING) kom jag in på wikihows "Create an Epic Fantasy Story", eftersom det precis var vad jag letade efter. Och där i avsnittet om olika varelser hittade jag följande guldkorn:
"Races don't just appear, how and why were they created? (Do they have stories about being created by their god(s), do they agree with evolution, were they the result of some experiment by some other race...?)"

Alltså, eventuell övernaturlig skapelse avskrivs som berättelser, medan evolutionen presenteras som ett faktum man kan hålla med om.

Läs om stycket ovan.

Detta är fantasy det handlar om! Påhittade världar olika vår egen! Fantasiberättelser! Så det ska nu enligt artikelförfattaren vara otänkbart att på fullt allvar använda skapelse som sättet att frambringa varelser i en fantasivärld (säg hej till Tolkien, Lewis och många fler!).
Tillåt mig att retirera till en avlägsen grotta och leva på regnvatten tills antingen världen eller jag går under. Vi kan inte samexistera i detta universum.

Sedan sist har det varit prisutdelning i novelltävlingen och jag placerade mig inte i år. Helt ärligt vet jag inte varför jag hade sådan ångest för det här scenariot. Det är inte alls särskilt hemskt och jag ser verkligen fram emot att få läsa vinnarnovellerna!

 

Annars då? Jo, det är tal imorgon, nationella i Svenska B. De flesta säger att de är så nervösa, men jag känner inte ens en pytteliten ilning i magen. Det är en av mina konstigheter, att jag har slutat vara speciellt nervös inför sådana här saker. Jag är faktiskt riktigt taggad! Talet sitter (nästan) som en smäck, och det är hyfsat bra. Let's rock and roll! 

Just nu läser jag Northanger Abbey av Jane Austen. Sarkasmen är obetalbar! 

Det var en gång en tjej som gick i en uppförsbacke. Inte vilken uppförsbacke som helst, utan en backe med knädjup grågrön stinkande sörja som tjejen vadade genom i hopp om att komma någonstans. Uppe på backkrönet stod många vackra saker och väntade på henne och hon ökade farten, men för varje steg hon tog gled hon lika långt bakåt, så hon stod bara på samma ställe. En rörelse skymtade i ögonvrån och hon vände på huvudet och drog efter andan. Till vänster om henne kom andra människor i hennes ålder spänstigt joggande. De svepte förbi henne på lätta fötter, hon sträckte ut armen och ropade på dem men de hörde henne inte. Så hörde hon skratt från sin högra sida och upptäckte att samma sak hände där. Hon pressade sina värkande ben att röra sig fortare, men det hjälpte inte. Människorna i färgglada träningskläder seglade som burna av vinden uppför backen, snappade åt sig något av det vackra där uppe och fortsatte framåt tills hon inte kunde se dem längre. Sorgset sänkte hon blicken, men höjde den igen när hon fick en strålande idé. Hon skulle bara springa åt sidan så att hon hamnade på samma ställe som alla andra sprungit på, utanför sörjan! Deras skor hade inte ens sett leriga ut. Med ny kraft och ett leende på läpparna vände hon sig åt höger och tog några steg, bara för att stanna. Ett högt stängsel som hon tidigare inte sett skilde henne från de andra. Med gråten i halsen försökte hon klättra över nätet, men maskorna var för små för att hon skulle kunna få in fötterna i dem. Hon slog knytnäven i stängslet och vrålade, men allt det gav var ont i handen. Hon såg ner på sörjan igen, drog en darrande suck och tog ett nytt bakåthalkande steg. Och ett till. Och ett till. Med ögonen fixerade på marken, för hon visste att om hon skulle se upp mot backkrönet skulle det vara längre bort än någonsin. 

 

Jag såg en skara starka och glada ryggar

med ben som bar dem bort

själv hålls jag kvar i skuggorna

där det enda som växer

är gapet mellan ryggarna och mig

-Dålig dikt från ifjol. Nu är den ännu mer aktuell. 

Läst. Känner ingenting. Är det bra eller dåligt? Jag vet inte, jag kan inte bedöma mina egna texter. Men när någon annan får läsa den blir det över min döda kropp, så känns det nu i alla fall. Varför kan jag inte få glömma att jag har skrivit den där novellen? Och sedan kan jag opartiskt bedöma den och när jag är färdig med det kan jag återfå minnet och skriva om de delar som inte höll måttet (hela texten med andra ord?). 

Jahopp. Så var man här igen. 

 

Varför känner jag alltid ett inre tvång att annonsera min närvaro här på bloggen på något sätt? Det är ju min blogg, och jag är här och är inte här precis så mycket jag vill. Grejen är bara att jag inte verkar ha fattat det än. 

 

Skrivandet då? Det här verkar ha förvandlats till en renodlad skrivarblogg (med en hel del ogräs) till skillnad från den helmysko blogg den var i början. Jag får en fadd känsla när jag läser mina första inlägg, ungefär: "är det där verkligen jag?" 

 

Så ja, skrivandet. Bokprojektet ligger på hyllan för tillfället. Grejen är bara att det är en hylla som sakta håller på att tippa så boken snart börjar glida ner mot projektarbetesinlämningens rytande flammor. Den vetskapen ligger och gnager i min ryggrad men den tuggar inte tillräckligt hårt för att jag ska ta itu med boken för tillfället. Jag blev en aning desillusionerad när jag läste mittenpartiet som jag förut var osäker på och under genomläsningen insåg var bara skit. Helt och hållet. Om jag kapar den biten finns inte så mycket till bok kvar, men om jag behåller den har jag helt plötsligt en huvudperson som förutom att överanalysera och fördystra allting dessutom springer runt, runt, runt till ingen nytta. Det vill jag verkligen inte. Små droppar av ångest faller ner från taket och kyler min hårbotten vid tanken på det där partiet. 

 

Sedan är det novellen. Skolans årliga novelltävling lurar bakom knuten och jag håller på att fila på ett bidrag, men jag är rädd. Riktigt rädd. I fjol kom jag trea i tävligen med en novell om hur svårt det är att skriva en novell, vilken jag hög på energidryck och förtvivlan panikade fram kvällen innan inlämning. Det var helt klart en absurd skrivprocess. Jag är rädd att jag inte ska göra lika bra ifrån mig i år. Att jag ska göra folk som tror på mig besvikna, att jag ska göra mig själv besviken. För jag är dum nog att ha höga förväntningar på mig själv, något jag aldrig ska ha. Okej, det här kommer att låta som en självmotsägelse, men min rädsla grundar sig mycket i att jag vet att jag kan skriva bra. Det är något som jag faktiskt är duktig på! Och om jag placerade mig så pass högt med en novell som jag skrev rakt upp och ned, vad är det då som säger att jag inte kan nå ännu högre med en som jag har stött och blött och polerat? 

 

Jag vill inte tänka så, för jag vet att det finns många andra på min skola som är fantastiska skribenter. Egentligen är det långt ifrån en skam att inte placera sig i tävlingen.Jag är bara rädd, för om jag inte kommer lika högt som i fjol, betyder det då att jag inte har utvecklats i mitt skrivande i samma takt som de andra? Eller... Nej, nu slutar jag. Jag vill inte gräva djupare i det här, för jag vet hur det blir när jag funderar för mycket på något. 

 

Okej, vill ni veta varför jag skriver ett sådant här långt blogginlägg? Jo, för att jag bör läsa genom novellen nu. Jag skrev klart för ett par dagar sedan och beslöt att låta den vila ett tag, och nu är jag rädd (surprise?) för att läsa den och finna att den inte är så bra som jag minns den. Det är som om brunt segt görj slingrar sig upp från magsäcken, förgiftar hjärtat, tar sig vidare upp genom halsen till hjärnan och klibbar fast sig vid tankarna med förlamande styrka. Jag vill verkligen inte. 

 

Bara för att sluta med något roligt: Till Svenska C skrev jag en novell som jag tyckte var sådär "njaa", men som fick MVG. Läraren hade ingen kritik, bara lovord. Jag vet inte om novellen var bra eller läraren hade låga krav, men hoppas på det förra. Det betyder dock ingenting för novelltävligen, eftersom ett MVG får man oberoende av andra. Vilket kanske gör betyget mer åtråvärt än en vinst. 

 

Nåväl, jag återkommer kanske när jag vågat ta på mig kritikerglasögonen och läsa. 

Alltså, det här med skrivande är svårt. (Grattis, dagens plattityd.) Jag vill skriva mycket bättre än jag kan!
Nä men, jag vet ju att jag skriver ett första utkast och att det inte ska bli bra. På det sättet är det lugnt. Men problemet är att eftersom jag gör det här som ett projektarbete, kommer det där första (eller andra, beroende på hur mycket jag hinner) utkastet att läsas av min handledare. Och jag vill inte det. Jag vill verkligen inte det. Det jag vill göra är att putsa på utkastet i all oändlighet och sedan eventuellt låta någon läsa det, kanske om en tio-femton år eller så. Jag tror inte att jag skulle ha så mycket emot om någon jag inte kände läste texten, för de har inga förväntningar på mig. Men min handledare har haft mig i svenska i två år och hon vet hur mina färdiga texter brukar se ut, och de ser inte ut som det här utkastet gör nu. Det är bara ett rangligt skelett av en berättelse, med platta personer som inte pratar med varandra utan bara stelt går runt och gör vad de ska göra för att driva berättelsen framåt. Det är inte så jag vill ha det. Jag vill inte befolka min värld med robotar, utan med människor av kött och blod, som är egensinniga och tjuriga och kan prata om annat än bara det som är dödsviktigt för handlingen. 

 

Nu sitter jag och retar upp mig och blir arg på hela skrivprocessen. Jag skulle vilja ta det där dokumentet i nävarna och med våld slita och dra och klämma och vrida tills jag har fått det dit jag vill. Men det finns bara en väg dit. Bara ett sätt att uppnå det målet. Och det är att fortsätta skriva. Jag får helt enkelt ta det ord för ord. 

Julhelgen är så gott som över och jag har börjat ta mig ur den obligatoriska matkoman. Nu håller jag på att packa inför Livskraft, vilket är ett sisyfosarbete om man som jag bemöter minsta svårighet med att sätta sig framför datorn och än en gång konstatera att det inte finns något oläst på bloglovin' och facebook. Skärpning tack!

 

Innan jul offentliggjordes temat för detta års novelltävling på skolan: "spår". Nu ska jag inte säga för mycket, men det verkar vara ett lättare tema än fjolårets, som var "online". Då skrev jag ju novellen sista kvällen innan deadline, ett koncept som visade sig fungera oväntat bra. Men jag vågar inte pröva lyckan en gång till... Egentligen borde jag sätta igång med den på en gång. Just write it! Problemet är bara att jag också borde skriva projektarbetesboken. Och så vill en av mina lärare att jag ska läsa estradpoesi på en ungdomskväll här framöver. Men jag har bara en dikt. Inte så bra. Det borde jag ändra på. Jag hoppas att läraren får tag på fler som vill framträda!

 

Men det som verkligen, verkligen räddar min första halva av 2013 är att Matte D, Fysik B, Biologi B och Religion A slutar. De är de absolut värsta kurserna jag har. Matten är jag riktigt less på, eftersom vi har haft 300 poäng av den på bara två och ett halvt år. Fysiken är nästan likadan, mest bara räkning. Och biologi. Vad ska man säga? Egentligen är det ett ämne jag verkligen tycker om, men läraren förstör det med sin sammanhangslösa undervisning. Jag skulle kunna skriva en uppsats om denna lärare, men avstår av hänsyn till eventuella bloggläsare. Religionen är egentligen också rolig, men vi får så långa och komplicerade inlämningsuppgifter hela tiden att ämnet blir riktigt jobbigt.

 

Men slut på jeremiaden. Eftersom jag nog inte tittar in något mer här förrän nästa år vill jag tillönska alla ett Gott Nytt År! Sköt om er!

Städar mitt rum. Städprocessen består av olika faser har jag märkt. Först är "hjälp, var ska jag börja"-fasen. Sedan är "riv ut allt på golvet"-fasen. Efter den är "lägg tillbaka allt på sin plats"-fasen. Och nu är jag i "trö undan allt som blev över någonstans där det inte syns"-fasen. Sedan är det bara dammsugning kvar innan julen är välkommen!

 

Å skrivsidan har jag lagt boken på is för tillfället (ett mycket kort tillfälle). I dess ställe har jag hållit på med en hel del annat skolarbete, som en novell jag har skrivit för Svenska C. Den kändes riktigt bra när jag hade skrivit den färdig, men trots att jag nu har redigerat en hel del verkar den inte alls lika ypperlig som den först gjorde. Men jag antar att den har förlorat nyhetens behag och det är bara att skicka in den ändå. Jag kommer ändå inte att kunna göra något bättre tills imorgon. 

 

Helt orelaterat, men jag har idag märkt hur otroligt mycket bättre jag är på att skriva på datorn sedan NaNoWriMo. Nu är det möjligt för mig att skriva långa stycken utan att behöva titta på tangenterna, något som jag tidigare alltid gjorde. 

Jag håller på att läsa Novellpriset i litteratur, som är en samlingsvolym med noveller skrivna av elever i årskurs fem, sex, och sju, till Funtasie-bokklubbens novelltävling. Många av dem är imponerande om man betänker hur unga författarna är och jag kunde verkligen känna igen mig i flera. Men något som är ofta förekommande i dessa noveller är att de har abrupta slut som inger en känsla av ofullständighet. Början kan vara fantastisk, mitten spännande, men så kommer slutet och det känns som att allt rinner ut i sanden eller klipps tvärt av.

 

Det kan naturligtvis vara så att novellerna hade en bestämd maximilängd och att författarna märkte att oj, nu måste jag avsluta det här på tre meningar, hur gör jag det? 
Eller är det en erfarenhetsfråga. När jag gick i sjuan skulle vi skriva en berättelse (jag minns inte vad temat var, men jag skrev om ett ridläger) och jag visste inte alls hur jag skulle avsluta det hela så jag lät ett flygplan kapat av terrorister krascha in i sjukhuset där alla befann sig, så att de dog. Då kände jag inte till något om dramaturgi och trodde att det bara var att skriva om något som hände en vanlig tjej (jag skrev uteslutande om tjejer). Haha, nu kommer jag ihåg en annan berättelse, jag tror att jag skrev också den i sjuan, om en ung kvinna som skulle tälta under vintern uppe på ett fjäll. Hon blev uppäten av vargar när jag blev less på henne. Det var förresten samma huvudperson som bytte namn från Inga till Irma mitt i berättelsen, något jag inte märkte förrän jag hade lämnat in den och fått tillbaka den. Läraren hade inte kommenterat det. 

 

Men åter till ämnet. Det jag egentligen ville säga är att det är viktigt att slutet på berättelser är tillfredsställande. Det är bra om deus ex machina inte används i någon större utsträckning, inga terrorplan eller vargar med andra ord (om de inte har förebådats, det vill säga. Inga/Irma kan ha farit till fjällen för att övervinna sin rädsla för vildmarken, blivit varnad för vargar, hört ylande men trott att det var vinden, etc. Eller något.). Och det här behöver jag verkligen, verkligen tänka på. 

Nu har jag läst den. För mig som är trogen Fredrik Backman-läsare hade jag skyhöga förväntningar på boken och jag blev inte besviken. Fast om jag ska vara ärlig trodde jag i början av boken att jag skulle bli det. Jag störde mig lite på det väldigt pratiga sättet att skriva och personernas väldigt pratiga sätt att prata. Trots att metaforerna i de allra flesta fall var lysande tyckte jag att det faktiskt finns en maxgräns för hur mycket av texten som får upptas av sådana och jag ansåg att den gränsen passerats. Med råge. Men det var i inledningen.

 

Sedan kom första kapitlet, när Ove ska skruva upp en krok. Och jag var fast. Totalfast. Det gick helt enkelt inte att sluta läsa. Vem trodde att jag skulle bli så förtjust i den bittra surgubben Ove? Inte trodde jag det i alla fall. Men att långsamt få se hans liv vecklas ut, att få uppleva vad som gjorde honom till den han var, var helt fantastiskt och sorgligt och hjärtskärande. När jag trodde att jag hade förstått allt, att jag nu visste varför han hade blivit så bitter, kom nästa knytnävsslag i magen och allt blev ännu hemskare. Men samtidigt var det så fruktansvärt roligt. Inte de sorgliga bitarna då, men de andra. Beskrivningarna, personernas interagerande med varandra, ja, allt. 

 

Jag vet inte hur han gör det, den där Fredrik Backman. Jag har inte en aning hur han lyckas få mig att känna så mycket som jag gjorde när jag läste En man som heter Ove. Men jag tror att det inte bara ligger i den mästerliga och originella språkbehandlingen. Eller i Oves sorgliga liv. Eller i det träffande användandet av återkommande fraser. Jag tror att det har att göra med respekten, mänskligheten och värmen som genomsyrar hela boken från pärm till pärm. Visst, jag säger inte att det är en perfekt bok. Den har sina svagare partier och kanske inte helt klockrena ordvändningar. Men det är en vacker bok. En opretentiös och varm bok. En helt fantastisk bok.

 

Ett par dagar efter att jag hade läst ut boken stod jag på Clas Ohlson och skulle handla en farsdagspresent. På verktygsavdelningen såg jag på en prislapp något som inte stämde. Jag kom inte ihåg vad det var, om det var en felstavning eller något annat, men jag kom ihåg att jag undrade vad Ove skulle ha sagt om det och jag tror att jag log lite. Inte ens mina egna NaNoWriMo-karaktärer har någonsin poppat upp så där. Det kanske säger något om Ove och hans bok.

 

Nu är det så här att jag är fullständigt aspeppad. Sista  året på gymnasiet får man nämligen göra ett projektarbete och jag ska skriva en bok! Inte en bra bok dock. Kanske inte ens en slutförd bok. Men skriva ska jag! Mina lärare tror att själva huvudgrejen med mitt projektarbete är den andra halvan av det, att göra några studier kring kreativitet, men icke sa Nicke. De är förda bakom ljuset allesammans och vet inte att själva bokskrivandet är det jag egentligen kommer att syssla med. Det känns otroligt bra allting. På bussen hem idag satt jag och arbetade med lite karaktärsutveckling, alltså inte bara hur personerna var utan även varför de var som de var. Till slut berättade karaktärerna själva för mig vad de hade upplevt och det var riktigt intressant! 

 

Det är väldigt viktigt, tycker jag, att olika personer har olika röster. De får inte låta likadana, för då blir berättelsen platt och tråkig. Det är ett av mina mål med detta bokskrivande, att verkligen få till realistiska karaktärer och trovärdiga dialoger. En författare jag särskilt skulle vilja framhålla inom detta område är Jane Austen, vars böcker befolkas av tredimensionella människor, som lever, andas, älskar och sörjer. Och dialogerna sedan! Vissa avsnitt i Pride and Prejudice får mig nästan att dra efter andan, så gnistrande är de. Kommer jag upp till en femtedel av den nivån är jag fullständigt nöjd. Relationer är också något jag skulle vilja nosa närmare på, men först måste jag bestämma hierarkin i världen personerna ska röra sig i, så att jag vet vilka som ska känna vilka. 

En annan stor fråga är om jag ska skriva i presens eller i imperfekt och i första person eller i tredje person. Tredje person imperfekt känns mest naturligt, men min grundidé var att låta huvudpersonen berätta sin historia, vilket skulle innebära första person imperfekt. Jag tror faktiskt att jag stryker presens helt, det är inte riktigt min starka sida (tror jag, jag har aldrig hanterat det riktigt i någon längre text (när har jag ens skrivit en längre text?))

 

Det ska bli riktigt spännande det här! Jag hoppas att jag ska ha tid att låta er bloggläsare följa med på resan. Tåget avgår den första november! Vi syns på perrongen!

...

Jag antar att det bara var ett stilistiskt grepp, men det blev en aning fel, åtminstone i mitt huvud. Dessutom svider det lite att den kvinnliga huvudrollsinnehavaren, som hatar skolidrotten och tydligen inte tränar någonting alls, klarar att springa fem kilometer i terräng. Okej, jag ljuger. Det svider inte lite, det svider som citron i ett öppet sår. Jag är nämligen likgiltig inför skolidrotten, tränar litegrann och anser att jag bestigit Mount Everest när jag lyckats snigeljogga en kilometer på platt väg. Jag hoppas verkligen att författaren inte utgick från någon verklig situation när hon hittade på just den detaljen.

Är texter av större värde om de är fiktion än om de bygger på verkliga händelser? Om jag skulle skriva om mitt liv varje dag, skulle det vara bättre eller sämre än om jag varje dag skulle skriva en kort, kort (och kanske inte av så väldigt bra kvalité) novell? Jag vet inte. Ponera att jag skulle skriva om mig själv i tredje person, fokusera på det mest eller minst intressanta som hänt mig under dagen och brodera ut det en aning. Skulle det ge er läsare en större kännedom om mig än om jag bara snustorrt rabblar fakta? Jag tänker mig något i stil med Sagan om sidofacken. Det skulle kanske, iallafall enligt mig, vara rätt underhållande om jag varvade det med vanliga inlägg. Möjligtvis. Eventuellt. Dessutom skulle det ge mig större vana att skriva just novelliknande texter. What say you? (Det där var en rent retorisk fråga eftersom jag i snitt får 0,001 kommentar per inlägg eller något i den stilen. Jag klagar faktiskt inte utan jag konstaterar endast fakta.)

...

Rent stilistiskt sett var det en aning irriterande med alla ofullständiga meningar, som man enligt mig bör vara försiktig med och spara till dess att de behövs för en dramatisk effekt. Jag är självklart medveten om att jag är skyldig till ofullständiga meningar i vart och vartannat inlägg, men detta är en blogg och ingen bok. Fast jag tror att det är lätt att skriva på det viset när böckerna är skrivna i första person presens, för att ge en realistisk närvarokänsla. Emellertid är det ju så att det någon gång blir för mycket och min  personliga gräns överskreds rätt stort.

...

Annars var det som sagt intressant läsning och det var roligt att stifta bekantskap med huvudpersonen Maja, som var levande och realistisk.

...

Vad tråkigt det känns att större delen av detta inlägg går ut på att klaga på meningsbyggnaden i boken. Jag börjar känna mig som Majas mamma. Det är bara det att jag har svårt att uttrycka en entydigt negativ åsikt utan att resonera kring den, och det gör att de negativa aspekterna av något lätt får stort utrymme om jag fritt får fundera.

...

Helt orelaterat tror jag att jag behöver ordna Google Chrome till den här datorn. Radbrytningarna verkar inte fungera i Safari och jag tror att vi alla kommer att bli trötta på punkter om detta tillåts fortsätta.