Så här på jobbet tillbringar jag en hel del av min dödtid med att jaga bra musik. Tyvärr är jag ganska kräsen(fast jag är ingen snobb, bara smal i min smak. Gillar en hel del som andra skulle tycka var undermåligt.) vilket leder till uppenbara svårigheter, men också till att jag får bättre kännedom om vad jag tycker om och varför. Eftersom skrivandet ligger på hyllan nu över sommaren tänkte jag dela med mig av de upptäckter jag gör inom musikvärlden. Just nu är jag inne i en metal(mycket power-, epic-, melodic- och en dutt av -core)period så fokus kommer att ligga där. 

Känns en aning vanvördigt att blogga på jobbet, men eftersom jag brukar hänge mig åt betydligt mindre produktiva sysslor(filmer) så kör jag en kniv i hjärtat på mitt dåliga samvete. Det har kommit in fina små metallaskar med minttabletter i som jag vill köpa. De är riktigt söta; lila med mönster på(jag kommer att behöva tvätta händerna efter att ha använt dem till att skriva något sånt här meningslöst och fånigt). Och det var dagens ointressanta delgivelse. Egentligen skriver jag bara för att jag väntar på att klockan ska bli tolv så jag får äta lunch. Inte för att jag har någon bestämd lunchrast, utan för att jag blir fruktansvärt hungrig på eftermiddagen om jag äter tidigare. Hejdå. Nu är jag less. 

väder: fantastiskt!

Vad utomordentligt trevligt det är att gå till sängs en timme innan man brukar och på en plats där det varken finns wi-fi eller 3G. Så många möjligheter lockar vid horisonten som skimrande hägringar, fast med det tillägget att de är alldeles verkliga. Sömnens palmer rasslar rogivande med sina gröna blad, läsningens svalkande källa glittrar i blåsvart och funderandet breder ut sin grönskande mark där inte en fot ännu trampat. Men jag ger mig av någon helt annanstans: bloggandets ljuvliga trädgård. Nåja, ljuvlig är kanske en överdrift. Fast det var så länge sedan jag använde det ordet, så det får stå kvar. Andra ord som jag inte gjort bruk av på länge: cement(OBS ordvits), tautologi, imbecill, annorstädes, ånyo, liberalism, skröna, flaggstångsknoppspolermaskin, bastant, ehuru, aftonrodnad, bilateral, jämvikt och absolutism. Jag hade en lärare som tyckte att "vindskupa" var ett av de vackraste orden som fanns. Själv är jag svag för "maliciös" och det har jag heller inte använt på en lång tid. På något sätt faller vissa ord sig inte naturligt i vardagligt talspråk om jag inte gör en ansträngning för att ta fram mitt avancerade vokabulär. En före detta klasskompis talade korrekt på gränsen till pretentiöst, vilket kunde vara imponerande eller irriterande, beroende på mitt eget humör. Icke desto mindre avundas jag denna persons förmåga att välja ord samtidigt som han talade, något jag själv bara stundom är kapabel till. Men övning ger färdighet och bara jag kommer ihåg att träna sitter nog ordförrådet där det ska. Jag finner viss tröst i att några ännu mer före detta klasskamrater vid ett flertal tillfällen delgav mig att de ofta inte förstod vad jag sade eftersom jag använde så invecklade ord, men att de inte låtsades om detta utan nickade och log ändå. Det slår mig nu att jag inte kan ha känt dem särskilt väl, eftersom det finns människor som bara av min röst när jag svarar dem kan avgöra om jag förstått vad de sagt eller inte. Eller så var klasskamraterna bättre på att låtsas än vad jag är. Mitt pokerface är obefintligt och detsamma verkar gälla för min röst.