Jag kan inte annat än hålla med den här skribentens träffsäkra iakttagelse. Hur tänker lovsångsledarna?

"Hmm... Om de spräcker trumhinnorna kommer det vara ett hinder mindre mellan deras hjärnor och himlen... Ja! Vi kör på det! Vi kallar det för atrumhinnism!" 

Nej, jag tror inte att de tänker så. Jag tror att det är mode(tyvärr finns modenycker även inom kristenheten) att ha hög volym på lovsången. Det är klart att det är medryckande, men när öronproppar hamnar på samma lista som Bibel och kollektpengar har det kanske gått lite för långt. Vissa skulle säkert säga att jag är pevlig, men i min värld är det värt att offra några decibel för att slippa tinnitus. Men! Ingenting ont menat åt de som sysslar med lovsång! Jag hyser stor beundran för musikaliska människor som bestämt sig för att använda sin talang i Guds tjänst. 

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=286502

"Holger var en skärgårdshund, skärgårdshund, skärgårdshund.." Jag förmodar att Lillebror ser på Byggare Bob, eller något annat liknande på Youtube, på något annat språk än svenska eller engelska. Det är ju rätt svårt att tänka sig att de sjunger om skärgårdshunden Holger. 
"Vi är mitt i Zezaineskärgården"
"Holger var en fåååne, fåååne, fåååne!"
"Var är min fågelsjö, fågelsjö, fågelsjö?"
"Det var fantastiskt, Fiesla. Jag och Dobravinsky."

Jag skulle ha haft en kategori för lösryckta rubriker. Hur som helst, jag är ganska så avstannad i mitt novemberprojekt och kommer att förbli i det läget. Det finns en vag handling, men att plita ner den på papper är avlägset. Ändock är jag tillfreds eftersom jag iallafall kommit betydligt längre än jag någonsin förr gjort. Vem vet, nästa år kanske jag har mer tid, bättre disciplin och bättre handling.

Rubriken är jag i ett nötskal. 
Eller? 
Det är i alla fall vad forskare har kommit fram till karaktäriserar lantisen. Det har fått mig att tvivla på min identitet som glesbygdsbo. Jag är varken fet, självmordsbenägen eller speciellt stresstålig. Det sista beror dock på humör, så även hur jag upplever det första. Senare i livet kommer jag, om allt går planenligt(hur det nu kan gå planenligt när jag knappt har några planer) att vara relativt högutbildad. 

Så, har jag då i alla mina livsdagar inbillat mig att jag bor i en by? Är de idylliska husen, gröna åkrarna och böljande bergen bara en produkt av en överstressad och schizofren stackars hjärna? Det kan jag aldrig veta. Men jag kan göra en kvalificerad gissning, och den är att forskarna inte tog med mig i testet. 

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/karin-bojs-livet-pa-landet-bra-for-hjarnan

Under dessa dagar har jag:

Den här dagen har det skrivits exakt 0 ord.

Är inte en text som en pennkaka? Gjord av en penna, tänkt att konsumeras. För närvarande är jag vilse i min pennkaka och vet inte riktigt hur utvägen ser ut. Handlingen är hoptrasslad som Bob Marleys hår och jag verkar inte kunna hitta den rätta tåten att dra i så att allt faller på plats. Det är verkligen förståeligt att vecka två är sagd att vara den jobbigaste. Tyvärr har jag hört att vecka tre också är hemsk och jag bävar.

Idag har jag inte skrivit något alls i stort sett. Godnatt.

Idag har jag mödosamt nedplitat det ansenliga ordantalet trehundratjugofyra. Precis som när en falk står stilla i luften och spanar efter byte, står jag stilla i mitt skrivande och spanar efter den försvunna handlingen. 

Med tanke på den nuvarande situationen är det lämpligt att den här veckans Pep Talk NaNoMail handlar om just skrivkramp och hur man botar det genom att slänga in en oväntad händelse eller två. Jag valde att låta en flicka komma in i huvudpersonens hus med en katt som höll på att blöda ihjäl. Det hjälpte inte ett dugg, så jag får se imorgon om jag kan fortsätta eller om jag måste ta fram zombies ur rockärmen. När allt kommer omkring behöver inte ett första utkast vara så logiskt.

Idag har skrivandet av 1 816 ord klarats av utan några större krusiduller. Dessutom tror jag att jag är så gott som klar med romananalysen, vilket är skrämmande med tanke på att den ligger på 1 562 ord inklusive citat. Tydligen var inte Män som hatar kvinnor särdeles engagerande med tanke på att jag skrev 2 361 ord om Hungerspelen. Visserligen var den uppgiften av ett annorlunda slag, men jag anar att det inte är där skillnaden ligger.

Hursomhelst, jag behöver sätta upp mål för den här månadens skriväventyr.Vad vill jag uppnå? Varför skriver jag? 
Jo,

-För att avdramatisera författande. Når jag 50 000 ord kommer det vara en fullgod roman, om än en kort sådan.

-För att bli av med min inre redigerare som sitter och säger att första utkastet måste vara perfekt. Det blir aldrig det. Det jag nu har skrivit 11 242 ord på har ungefär samma litterära kvalitet som Max potta. Egentligen ännu mindre. Max potta är genialiskt anpassad till sin målgrupp, något jag inte kan påstå att mitt "barn" är.

-För att se om jag verkligen kan. 

-För att det är roligt och underbart att skriva!

Idag har jag inte förtvivlat en enda gång, utom när jag såg längden av en flashback. Den stunden av deppighet varade inte länge, dock. Dessutom har inte mindre än tre(3) skoluppgifter förskjutits framåt i tiden, vilket onekligen är hoppingivande. Jag ligger fortfarande efter i antal ord räknat, men det kommer att ordna sig med den skjuts av inspiration(Ha! Jag som sågade det ordet för några inlägg sedan!) som introducerandet av nästa huvudkaraktär kommer att medföra. Emellertid kommer jag att hålla på den godbiten ett tag till så att inte händelseförloppet tar slut för snabbt. 

Ordantal: 9246
Kvar: 40574

Vetnivadvetnivad?
I min väska finns många fack.
Bland annat ett sidofack.
Det sidofacket syns nästan inte.
Jag hade glömt att jag hade det.
I förrgår skulle jag stoppa ner hudkrämen.
I det facket.
Då.
Såg.
Jag.
DATORLADDARSLADDEN! 

Med än nästan utomjordisk känsla av vördnad stack jag ned handen och rörde vid den perfekta svarta ytan. Med återhållen andedräkt drog jag sakta upp den och beskådade det otroliga föremål jag ansett borta till tidens ände. Det var ett sådant ögonblick som inte finns i historieböckerna, utan har en egen historiebok som endast de värdiga får beröra.

För närvarande ligger jag 3800 ord efter i tidsschemat. Det beror på att familjen spenderat ett par dagar uppe i stugan, så jag är inte speciellt ledsen över att NaNoWriMos hemsida krasst berättar för mig att jag med den här farten kommer att vara färdig den femtonde december.

Sedan jag vaknade har jag skrivt 856 ord och nu äter jag frukost i sängen. För en liten stund sedan knackade det på dörren och in kom mamma med frukostbricka och tänt ljus. Jag blev häpen och så klart riktigt glad! Att tänka på mig när man har ett halsont från Bastiljen och två andra snuviga barn, det är otroligt vackert gjort. Jag minns inte när jag åt frukost i sängen senast. Det jag minns är när jag, för länge sedan, skulle bjuda mina föräldrar på det och försökte hindra mjölken i deras tallrikar från att skvimpa ut när jag gick uppför trappen. 

Eftersom jag inte vill att eventuella läsare ska få en alltför sned uppfattning om mitt glamourösa liv ska jag också berätta att jag bara har halva Bafucinburken kvar. Det är förmodligen enda orsaken till att jag inte känner mig som en höna after axe. 

Tvåtusen ord. Jag måste säga att jag är fruktansvärt imponerad av mig själv. Inte trodde jag att det skulle gå så här lätt!

Observera att jag peppar mig själv. Jag skryter inte.

Iallafall, tvåtusen ord. Vad spelar det då för roll att jag har en bokrecension och ett presumtivt reportage att skriva? Vad spelar det då för roll att jag ska bort imorgon och stanna borta kanske två nätter? Vad spelar det då för roll att jag egentligen ska ha skrivit 3333 ord?

DET SPELAR JÄTTESTOR ROLL!!!!!!! AAAAAAAAAHHHHHHHHHH!!!!!!!

Förlåt mitt lilla förtvivlade utbrott. Nu måste jag fortsätta på endera av mina tre projekt.

Min lillebror brukar ganska ofta tjata om det han inte tänker eller vill göra. Ett exempel:
"Vill inte äta gurka! Vill inte äta gurka! Buääähuuuuu!" och så började han storgråta. Det fina i kråksången var att ingen hade sagt till honom att äta gurka. Ingen. Då småskrattar man lite och tänker att han är bra dum ändå. Varför ska han gråta för det? Då skulle jag lika gärna kunna säga:
"Jag vill inte krypa på alla fyra till Stockholm! Jag vill inte! Buuuuuuääääääää!" Och det säger jag ju inte.

Eller...?

Gör vi inte rätt ofta precis som min lillebror? Vi drar själva på oss skulden för något vi inte alls behöver känna oss skyldiga för, och sedan tynger skulden ner oss tills vi blir ledsna eller irriterade för att vi inte vill känna oss skyldiga. Varför ta på sig skuld från början? Innerst inne vet man ändå att det inte är ens fel. Vi vet att vi inte alls behöver äta gurka. Ändå tror vi det, och blir på dåligt humör för att vi inte vill.

Då tänker jag att vi är bra dumma ändå. Men den här gången småskrattar jag inte.