Det var en gång en tjej som gick i en uppförsbacke. Inte vilken uppförsbacke som helst, utan en backe med knädjup grågrön stinkande sörja som tjejen vadade genom i hopp om att komma någonstans. Uppe på backkrönet stod många vackra saker och väntade på henne och hon ökade farten, men för varje steg hon tog gled hon lika långt bakåt, så hon stod bara på samma ställe. En rörelse skymtade i ögonvrån och hon vände på huvudet och drog efter andan. Till vänster om henne kom andra människor i hennes ålder spänstigt joggande. De svepte förbi henne på lätta fötter, hon sträckte ut armen och ropade på dem men de hörde henne inte. Så hörde hon skratt från sin högra sida och upptäckte att samma sak hände där. Hon pressade sina värkande ben att röra sig fortare, men det hjälpte inte. Människorna i färgglada träningskläder seglade som burna av vinden uppför backen, snappade åt sig något av det vackra där uppe och fortsatte framåt tills hon inte kunde se dem längre. Sorgset sänkte hon blicken, men höjde den igen när hon fick en strålande idé. Hon skulle bara springa åt sidan så att hon hamnade på samma ställe som alla andra sprungit på, utanför sörjan! Deras skor hade inte ens sett leriga ut. Med ny kraft och ett leende på läpparna vände hon sig åt höger och tog några steg, bara för att stanna. Ett högt stängsel som hon tidigare inte sett skilde henne från de andra. Med gråten i halsen försökte hon klättra över nätet, men maskorna var för små för att hon skulle kunna få in fötterna i dem. Hon slog knytnäven i stängslet och vrålade, men allt det gav var ont i handen. Hon såg ner på sörjan igen, drog en darrande suck och tog ett nytt bakåthalkande steg. Och ett till. Och ett till. Med ögonen fixerade på marken, för hon visste att om hon skulle se upp mot backkrönet skulle det vara längre bort än någonsin. 

 

Jag såg en skara starka och glada ryggar

med ben som bar dem bort

själv hålls jag kvar i skuggorna

där det enda som växer

är gapet mellan ryggarna och mig

-Dålig dikt från ifjol. Nu är den ännu mer aktuell. 

Jahopp. Så var man här igen. 

 

Varför känner jag alltid ett inre tvång att annonsera min närvaro här på bloggen på något sätt? Det är ju min blogg, och jag är här och är inte här precis så mycket jag vill. Grejen är bara att jag inte verkar ha fattat det än. 

 

Skrivandet då? Det här verkar ha förvandlats till en renodlad skrivarblogg (med en hel del ogräs) till skillnad från den helmysko blogg den var i början. Jag får en fadd känsla när jag läser mina första inlägg, ungefär: "är det där verkligen jag?" 

 

Så ja, skrivandet. Bokprojektet ligger på hyllan för tillfället. Grejen är bara att det är en hylla som sakta håller på att tippa så boken snart börjar glida ner mot projektarbetesinlämningens rytande flammor. Den vetskapen ligger och gnager i min ryggrad men den tuggar inte tillräckligt hårt för att jag ska ta itu med boken för tillfället. Jag blev en aning desillusionerad när jag läste mittenpartiet som jag förut var osäker på och under genomläsningen insåg var bara skit. Helt och hållet. Om jag kapar den biten finns inte så mycket till bok kvar, men om jag behåller den har jag helt plötsligt en huvudperson som förutom att överanalysera och fördystra allting dessutom springer runt, runt, runt till ingen nytta. Det vill jag verkligen inte. Små droppar av ångest faller ner från taket och kyler min hårbotten vid tanken på det där partiet. 

 

Sedan är det novellen. Skolans årliga novelltävling lurar bakom knuten och jag håller på att fila på ett bidrag, men jag är rädd. Riktigt rädd. I fjol kom jag trea i tävligen med en novell om hur svårt det är att skriva en novell, vilken jag hög på energidryck och förtvivlan panikade fram kvällen innan inlämning. Det var helt klart en absurd skrivprocess. Jag är rädd att jag inte ska göra lika bra ifrån mig i år. Att jag ska göra folk som tror på mig besvikna, att jag ska göra mig själv besviken. För jag är dum nog att ha höga förväntningar på mig själv, något jag aldrig ska ha. Okej, det här kommer att låta som en självmotsägelse, men min rädsla grundar sig mycket i att jag vet att jag kan skriva bra. Det är något som jag faktiskt är duktig på! Och om jag placerade mig så pass högt med en novell som jag skrev rakt upp och ned, vad är det då som säger att jag inte kan nå ännu högre med en som jag har stött och blött och polerat? 

 

Jag vill inte tänka så, för jag vet att det finns många andra på min skola som är fantastiska skribenter. Egentligen är det långt ifrån en skam att inte placera sig i tävlingen.Jag är bara rädd, för om jag inte kommer lika högt som i fjol, betyder det då att jag inte har utvecklats i mitt skrivande i samma takt som de andra? Eller... Nej, nu slutar jag. Jag vill inte gräva djupare i det här, för jag vet hur det blir när jag funderar för mycket på något. 

 

Okej, vill ni veta varför jag skriver ett sådant här långt blogginlägg? Jo, för att jag bör läsa genom novellen nu. Jag skrev klart för ett par dagar sedan och beslöt att låta den vila ett tag, och nu är jag rädd (surprise?) för att läsa den och finna att den inte är så bra som jag minns den. Det är som om brunt segt görj slingrar sig upp från magsäcken, förgiftar hjärtat, tar sig vidare upp genom halsen till hjärnan och klibbar fast sig vid tankarna med förlamande styrka. Jag vill verkligen inte. 

 

Bara för att sluta med något roligt: Till Svenska C skrev jag en novell som jag tyckte var sådär "njaa", men som fick MVG. Läraren hade ingen kritik, bara lovord. Jag vet inte om novellen var bra eller läraren hade låga krav, men hoppas på det förra. Det betyder dock ingenting för novelltävligen, eftersom ett MVG får man oberoende av andra. Vilket kanske gör betyget mer åtråvärt än en vinst. 

 

Nåväl, jag återkommer kanske när jag vågat ta på mig kritikerglasögonen och läsa. 

Alltså, det här med skrivande är svårt. (Grattis, dagens plattityd.) Jag vill skriva mycket bättre än jag kan!
Nä men, jag vet ju att jag skriver ett första utkast och att det inte ska bli bra. På det sättet är det lugnt. Men problemet är att eftersom jag gör det här som ett projektarbete, kommer det där första (eller andra, beroende på hur mycket jag hinner) utkastet att läsas av min handledare. Och jag vill inte det. Jag vill verkligen inte det. Det jag vill göra är att putsa på utkastet i all oändlighet och sedan eventuellt låta någon läsa det, kanske om en tio-femton år eller så. Jag tror inte att jag skulle ha så mycket emot om någon jag inte kände läste texten, för de har inga förväntningar på mig. Men min handledare har haft mig i svenska i två år och hon vet hur mina färdiga texter brukar se ut, och de ser inte ut som det här utkastet gör nu. Det är bara ett rangligt skelett av en berättelse, med platta personer som inte pratar med varandra utan bara stelt går runt och gör vad de ska göra för att driva berättelsen framåt. Det är inte så jag vill ha det. Jag vill inte befolka min värld med robotar, utan med människor av kött och blod, som är egensinniga och tjuriga och kan prata om annat än bara det som är dödsviktigt för handlingen. 

 

Nu sitter jag och retar upp mig och blir arg på hela skrivprocessen. Jag skulle vilja ta det där dokumentet i nävarna och med våld slita och dra och klämma och vrida tills jag har fått det dit jag vill. Men det finns bara en väg dit. Bara ett sätt att uppnå det målet. Och det är att fortsätta skriva. Jag får helt enkelt ta det ord för ord. 

Detta började som en kommentar till det här inlägget, men började leva sitt eget liv. Jag ber på förhand om ursäkt för eventuella förvirrade formuleringar, men det är sent och jag blev både arg och ledsen när jag skrev det här. 

Jag hatar att köpa jeans. Det är en illasinnad förnedringsprocedur väl så effektiv som Idol. För att ens komma till provrummet krävs det att jag ligger på nivån: "Jamen, inte kan väl benen vara så illa ändå? De kan väl inte se ut som jag tror att de gör." En ganska bra nivå med andra ord. Sedan kommer stunden då byxorna är på, knappen har knäppts, blixtlåset är uppdraget och det är dags att se sig själv i spegeln. Jag tittar, tittar igen och tänker med förtvivlan på det faktum att man ser smalare ut i provrumsspeglar än man egentligen är. Jag får en klump i halsen, försöker tvinga tillbaka ögonbrynen i neutralt läge eftersom jag annars kommer att få rynkor när jag är tjugofem, och fortsätter stirra på spegeln bara för att plåga mig lite. Sedan tar jag av byxorna, hänger tillbaka dem och går ut ur butiken utan att se på någon av de som arbetar där. "Jamen, så illa är det nog inte" har brutalt krossats och kvar återstår bottenlösa hål av självförakt och, på senare tid, en brinnande ilska mot de ogripbara mekanismer som satt regler för hur människor ska klä sig. Vem har sagt att tjejer måste ha så tajta jeans att man knappt får på sig dem, medan killar får ha hur lösa de vill? Jag lovar och svär att på min skola går 90-95% av alla tjejer i jeans eller byxor som ligger slickade längs huden. Hur kan det ha sig att det har blivit så? Om en kille skulle gå i lika trånga byxor som tjejer förväntas göra skulle ett mindre smickrande ord på tre bokstäver flyga genom de flestas huvuden. Iallafall i den lilla stad där jag bor. Och en gång hörde jag en kvinnlig klasskompis totaldissa jeans (tjejers naturligtvis) som var såpass lösa att de veckade sig. Jag är säker på att många andra tänker likadant, utan att fråga sig varför. Visst, det är inte snyggt, det tycker inte jag heller, men det är absolut inte intressant vad jag tycker. Den brännande frågan är varför vi tänker så. Vem bestämmer vad som är snyggt och inte? Egentligen är det avskyvärt att ett luddigt modekoncept har så stor makt över mina tankar. 

Det finns iallafall en sak att vara tacksam för: att jag bara för cirka två år sedan upptäckte att en alldeles för stor procent av mitt kroppsfett låg samlat på utsidan av låren. Tänk om jag hade gjort det när jag gick på högstadiet? I sjuan kanske, när allt var tillräckligt jobbigt ändå? Det hade varit fruktansvärt. Som det är nu är det hanterbart. Det är inte länge tills jag har gått ut gymnasiet och om jag då känner för det är det fullt möjligt att helt byta klädstil och satsa på långa kjolar. För trots att jag vet att allt är möjligt vet jag inte om jag vågar tro att jag någon gång ska bli helt fri från det här. Jag kan bara hoppas.

Mycket av det som är mitt dagliga skolliv har jag vant mig vid, precis som de nya skorna som först gav mig nästanskavsår men nu bara finns där, som en naturlig del av mig. Det hugger inte lika mycket i hjärtat nu när jag kommer ut från toaletten och upptäcker att de andra i klassen gått till matsalen utan mig. Även om jag tar illa vid mig när de andra pratar om saker de alla tänker göra tillsammans får det mig inte längre att känna ett desperat hål i bröstet. Men det finns en sak som jag innerligt hoppas att jag aldrig kommer att betrakta med likgiltighet: att sitta ensam i matsalen.

 

De gapande stolarna kring mig har mer substans än mig och självmedvetenheten är så stor att  jag känner mig lika brännmärkt som osynlig. Som i ett nu försvinner all kunskap om hur man stoppar in maten i munnen. Fingrarna vet inte hur de ska skära köttet och sticka gaffeln i det. Alla sätt att göra det på är fel och de som sitter vid borden bredvid har stickande blickar som dissekerar mitt klumpiga bordsskick.  Jag sneglar på alla benpar som raskt marscherar förbi och jag vill, vill, vill att de ska sakta in vid mitt bord. Benhårt hindrar jag ögonen från att vandra upp mot våra skåp. Står det någon i klassen där ska de minsann inte ana att jag kanske känner mig ensam. 

 

Mer ben passerar och äntligen kommer den efterlängtade räddningen. En vilt främmande tjej frågar om det är ledigt och hennes gäng tar upp resten av bordet. De vet inte om att de är mina mänskliga sköldar, men jag är riktigt tacksam för deras närvaro och stillsamt äter jag resten av maten, nu när jag minns hur man gör. 

 

Tro inte att jag klagar. Jag är inte alls mobbad, bara förbisedd. Det är nog lika mycket mitt fel som någon annans.  Visst gråter jag ibland när ingen ser och undrar hur det kunde gå på det här viset, men i det stora hela fungerar det. Det är mer den här känslan att: "Jaha, det blev inte bättre än så här." Ett slags tyst accepterande av något jag inte kan förändra. Om jag ska vara ärlig vet jag inte om jag vill förändra något. Det skulle betyda att jag blev sårbar igen, att jag skulle försöka men misslyckas och på nytt känna besk förtvivlan och bitterhet. Situationen som den är nu är iallafall uthärdlig. En del är jättetrevliga och sociala när vi är ensamma och ofta är faktiskt samtalen sådana att jag vet vad de handlar om. Ibland deltar jag till och med, med en viss framgång. 

 

Förr ansåg jag mig höra till en liten grupp av människor i klassen och jag trodde till och med att vi kunde bli vänner. Sedan, jag kan inte sätta fingret på när, var det som att de andra kopplade in turbon och plötsligt upptäckte jag att jag var frånåkt. Nu är jag inte så nära någon att vi kommer att ha någon kontakt efter gymnasiet, annat än ett lagom artigt hej om vi ses på stan. Nu blir jag nästan förvånad om någon börjar prata med mig. Nu är jag en egen grupp även om jag går, sitter och står med andra. Men det är bra så. Jag klarar mig. Det är inte ens ett år kvar. 

Nyss läste jag igenom delar av arkivet (så egotrippad är jag) och upptäckte att: "Hjälp, vad jag kan skriva högtravande ibland!" Alltså, det är kanske inte SÅ farligt, men när man läser det man skrivit för några månader sedan verkar det faktiskt ganska snobbigt i mina ögon. Så ja, här kommer en liten ansvarsfriskrivning (det är tydligen det "disclaimer" heter på svenska (ännu en ansvarsfriskrivning: det var google översätt som tyckte att det var så)): jag är inte snobbig. Iallafall inte jättesnobbig. Jag råkar bara tycka om att använda ord som således, emellertid, ehuru, ånyo och så vidare. Dessutom gillar jag språk och gillar att prata om språk. Och jag benämner det iallafall inte "lingvistik". 

Det är det, folk. I framtiden kanske jag får tänka på att slänga in en särskrivning här och där. Men nej. Det var ett skämt. Haha. Jättekul. 

Nej men, allvarligt nu. Någon trevlig läsare får gärna ryta ifrån om det ser ut som att mina hästar blivit högre än de är.