Ett inlägg ingen behöver läsa, som bara behövde få komma ut.

Mycket av det som är mitt dagliga skolliv har jag vant mig vid, precis som de nya skorna som först gav mig nästanskavsår men nu bara finns där, som en naturlig del av mig. Det hugger inte lika mycket i hjärtat nu när jag kommer ut från toaletten och upptäcker att de andra i klassen gått till matsalen utan mig. Även om jag tar illa vid mig när de andra pratar om saker de alla tänker göra tillsammans får det mig inte längre att känna ett desperat hål i bröstet. Men det finns en sak som jag innerligt hoppas att jag aldrig kommer att betrakta med likgiltighet: att sitta ensam i matsalen.
 
De gapande stolarna kring mig har mer substans än mig och självmedvetenheten är så stor att  jag känner mig lika brännmärkt som osynlig. Som i ett nu försvinner all kunskap om hur man stoppar in maten i munnen. Fingrarna vet inte hur de ska skära köttet och sticka gaffeln i det. Alla sätt att göra det på är fel och de som sitter vid borden bredvid har stickande blickar som dissekerar mitt klumpiga bordsskick.  Jag sneglar på alla benpar som raskt marscherar förbi och jag vill, vill, vill att de ska sakta in vid mitt bord. Benhårt hindrar jag ögonen från att vandra upp mot våra skåp. Står det någon i klassen där ska de minsann inte ana att jag kanske känner mig ensam. 
 
Mer ben passerar och äntligen kommer den efterlängtade räddningen. En vilt främmande tjej frågar om det är ledigt och hennes gäng tar upp resten av bordet. De vet inte om att de är mina mänskliga sköldar, men jag är riktigt tacksam för deras närvaro och stillsamt äter jag resten av maten, nu när jag minns hur man gör. 
 
Tro inte att jag klagar. Jag är inte alls mobbad, bara förbisedd. Det är nog lika mycket mitt fel som någon annans.  Visst gråter jag ibland när ingen ser och undrar hur det kunde gå på det här viset, men i det stora hela fungerar det. Det är mer den här känslan att: "Jaha, det blev inte bättre än så här." Ett slags tyst accepterande av något jag inte kan förändra. Om jag ska vara ärlig vet jag inte om jag vill förändra något. Det skulle betyda att jag blev sårbar igen, att jag skulle försöka men misslyckas och på nytt känna besk förtvivlan och bitterhet. Situationen som den är nu är iallafall uthärdlig. En del är jättetrevliga och sociala när vi är ensamma och ofta är faktiskt samtalen sådana att jag vet vad de handlar om. Ibland deltar jag till och med, med en viss framgång. 
 
Förr ansåg jag mig höra till en liten grupp av människor i klassen och jag trodde till och med att vi kunde bli vänner. Sedan, jag kan inte sätta fingret på när, var det som att de andra kopplade in turbon och plötsligt upptäckte jag att jag var frånåkt. Nu är jag inte så nära någon att vi kommer att ha någon kontakt efter gymnasiet, annat än ett lagom artigt hej om vi ses på stan. Nu blir jag nästan förvånad om någon börjar prata med mig. Nu är jag en egen grupp även om jag går, sitter och står med andra. Men det är bra så. Jag klarar mig. Det är inte ens ett år kvar. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

*Kan innehålla spår av nonsens.

RSS 2.0