Egentligen borde jag bara kunna länka till mitt senaste inlägg, för ingenting förändras, samma sak idag som igår. Jag säger inte att jag haft det värre än någon annan, långt ifrån, men det är trist att min brist på beslut ska regera fler dagar än nödvändigt.

Ty så här är det. Jag tjurar ihop när jag måste göra något jag inte vill, t. ex. sitta inne och göra fånig trädgårdstomteläxa när jag vill vara ute, och det leder till att jag gör ingetdera. Istället sitter jag och gör ingenting, av pur styvnacke. Det är avskyvärt. Och klockan tickar och ännu en timme har tillbringats i mitt trångt tilltagna tjurighetstillstånd. 

Jag behöver lyssna på lite upplyftande musik.

Det där med att trappa ner inför sommarlovet verkar vara något som mina lärare aldrig hört talas om. Jag har, i icke kronologisk ordning: en inlämningsuppgift i idrott om ergonomi som är ogjord, en inlämningsuppgift och muntlig redovisning i franska som knappt är påbörjad, ett diktsemniarium i litterär gestaltning (man ska läsa en dikt man skrivit och berätta lite om hur man tänkte under skrivprocessen) som jag har förberett klart, ett romankapitel som är ungefär tredjedelsskrivet, ett biologigrupprov om ekologi och ett engelskaprov om litteraturklassiker.

Mina gympaskor var försvunna tills för en halv minut sedan. De var inte i garderoben, inte på skohyllan och inte i hallen. Slutligen kom jag på att jag kanske aldrig hade packat upp dem sedan i fredags. Nej, det hade jag inte gjort. De var i ett sidofack på bagen.

Det var en spindel som hängde i sin tråd från byrån. Första tanken: "DÖDA!" Andra tanken: "Okej, vilken bok ska jag använda?"

Alldeles nyss lyfte jag upp lypsylen och skakade den. Torrschampoflaskan stod alldeles bredvid.

Igår, klockan halv tio på kvällen, kom min farmor cyklande till oss. Hon letade en nyckelknippa som på något mystiskt sätt försvunnit ur hennes jackficka, en nyckelknippa vilken hon trodde skulle ha ramlat ur uppe på vår ladugårdsvind (eller loge, det beror på varifrån man kommer) Vi letade där, i ladugården och inne på vår veranda, utan resultat. Jag tröstade henne med att mamma och pappa samma morgon närapå vänt upp och ner på hela huset i jakt på pappas börs, som sedan visade sig ligga på sin vanliga plats, men under ett papper.

Idag påbörjade och avslutade jag Det är så logiskt alla fattar utom du av Lisa Bjärbo. Den hördes vara bra, men jag fastnade inte riktigt för den trots realistiska karaktärer och tät handling. Helt enkelt, den saknade det där lilla extra som gör en bok till lysande. Men den var inte den sämsta bok jag läst och jag kan tänka mig att rekommendera den till någon som jag tror skulle gilla den. Däremot blir jag inte riktigt klok på slutet. Sista meningen lyder "Det är så det slutar." och det slutet är att killen öppnar dörren för tjejen. Det är så det slutar? Vadå, kom det en atombomb och utplånade dem? Knuffade killen ner tjejen för trappan så hon bröt nacken? Tog han livet av sig när han insåg vad han gjort? Vadå slutar? Det där var snarare början.

Nyss läste jag ut Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld. Det var intressant läsning och boken påminde faktiskt mycket om Säg något av Laurie Halse Anderson, en bok som är bland mina favoriter. Dock hade Här ligger jag och blöder en något råare ton, kanske beroende på att huvudpersonen är äldre, och den fångade mig inte på samma sätt som Säg något gjorde.

Det känns dumt att skriva om det fina vädret när jag sitter inomhus, så det tänker jag inte göra mer än jag redan gjort. Idag måste jag skriva en liten artikel om ett möte jag var på med många företagare från bygden och dessutom borde jag skriva om valda delar av deckarnovellen två klasskompisar och jag skriver. Jag tror knappast att jag behöver fråga dem för att ändra lite i meningsbyggnaden eftersom det ändå är jag som skriver allt. Det känns som att jag har en aning press på mig att skriva bra. Eller kanske är det tvärtom, att jag hittills presterat sä bra att jag kan unna mig att inte ha en hög språklig nivå som på mina vanliga alster, men det känns dumt och som att jag ger vika för latmasken. Då är det bättre att försöka ha flaggan i topp så högt det går.

Nyckeln är tillbaka. Den låg under jeansen jag haft idag och jag hittade den när jag skulle lägga in dem i garderoben. Jag förstår ingenting. Det måste ha varit ett sidofack. 

Jag förstår verkligen absolut ingenting.

Min två och ett halvt-åriga lillebror är så vänlig och blid. Han fick håret klippt idag och jag berömde honom storligen för att det blev så fint. Han betraktade mig fundersamt, petade mig mitt i ansiktet och sade: "Du har stor näsa." 

Tack. Tack så hemskt mycket. 

För övrigt har jag tappat bort min skåpnyckel idag. Ni vet, nyckeln till det skåp i skolan där man har alla böcker. Men det är sådant man får ta när hela skolan, inklusive jag själv, har skrivit på namnlistor och demonstrerat för att få elektroniska skåp. Med endast en nyckel. Som vi betalat tvåhundra kronor i pant för. Jag är så lycklig för att jag äntligen ska få betala ytterligare tvåhundra för att få en ny nyckel. Jag har ju bönat och bett om att få dessa skåp! 

Förmodligen har någon hittat nyckeleländet (oj, förlåt, jag är ju så euforisk över dessa skåp och deras nycklar) och förhoppningsvis lämnar denna någon in den till expeditionen eller polisstationen. Ty för att komplicera saken ytterligare kan jag lika gärna tappat nyckeln när jag gick en sväng på stan. 

Jaja, det gör ingenting. Huvudsaken är att jag får kyssa mitt vackra elektroniska skåp på måndag. Det är knappt att jag klarar helgen utan det.