Men nu (se förra inlägget) passar jag på att blogga istället. 

 

Det var något jag skulle skriva, något viktigt eller möjligtvis halvkul, men jag kommer inte alls ihåg vad det var. När jag fixat min telefon som jag ringer om kan jag blogga från den och då kanske uppdateringsfrekvensen blir lite högre. Eventuellt. Om ni har otur. Nåväl, jag skulle ju kunna berätta att jag har köpt tillbaka en bok från Second Hand som jag glömt att jag lämnat dit fö- Nää. Exakt i detta ögonblick kom jag ihåg att den boken inte alls kommer från Second Hand utan från vårt förråd av gamla böcker som ingen längre läser. Eländes minne. Det håller sig borta i hela mitt liv, men passar på att titta förbi enkom för att förstöra en god historia. Tack. Tack så hemskt mycket. Och tack du datoriserade kvinna som för hundrasjuttiofemte gången välkomnar mig till Telia Sonera. Om inte annat har jag lärt mig hur man uttalar "Sonera". Tonvikten ska vara på o:et(som uttalas å) och inte på e:et som jag trodde. Uttal har aldrig varit min starka sida. Eftersom jag läser väldigt mycket är det många ord som jag har läst innan jag har hört dem och följaktligen bildar jag mig en egen uppfattning om hur de låter. Ord som jag kan komma på på rak arm är placebo, notis och ett som jag har på tungan men som inte kommer fram. 

 

"Det är fortfarande många som ringer..." Men snälla någon, de som ringer nu har väl enligt allt sunt förnuft inte förtur mot en som har suttit i kö i snart en timme! Kom igen nu Telia. Jag vill åtminstone ha pausmusik!