Och Popular ska vi inte ens nämna
Jag lyssnar på musik i bussen. På Things Have Changed med Bob Dylan, och slås av vilken närapå fysisk närvaro hans röst har. Den liknar ingen annans, skrapar rispor i själen och skapar en aldrig avstannande nyfikenhet: vad händer härnäst? Vilka toner kommer han att träffa och vilka kommer han att raspa förbi på väg mot versens slut? Den är mångbottnad, oförutsägbar, och faktiskt riktigt tjusande, den där rösten. I jämförelse blir nästa låt, Enrique Iglesias domesticerade trallvänliga radiodänga Do You Know, menlös, andefattig och intetsägande. Den rinner av mig som vatten på en gås utan att lämna minsta märke.
Kommentarer
Trackback
