Sitter här med en puttrande köttgryta och inverterad lappsjuka. Just nu skulle jag ge rätt mycket för en knäpptyst skog, med bara vinden i träden och någon enstaka fågel på avstånd. Jag funderar på rent allvar att ställa väckarklockan på tre inatt och gå ut när det inte är någon annan vaken. Mycket märkligt att jag skulle känna såhär nu, när jag inte alls har haft problem med detta tidigare. (För att klargöra: "Jag är så irriterad på alla människor varför måste du köra bil precis på gatan där jag går titta på den där med den fåniga hunden kunde hon inte ha gått ut två minuter senare jag klarar inte att se mer folk nu jag vill pulvrisera allt"-ilska räknas inte som problem eftersom den går över när jag är själv. Bortlängtan räknas som problem.)

Egentligen är det kanske inte konstigt. Pappa berättade att han vantrivdes enormt när han pluggade i en stad och att han då gick ut och gick på nätterna. Jag har bara inte trott att det skulle bli på det sättet för mig, eftersom jag ser mig som en anpassningsbar människa och har trivts ganska bra här hittills. Tydligen är jag inte lika adaptiv som jag trodde. Men jag ser det som en acceptabel lösning med nattliga promenader, bara de fungerar. Jag tror att jag ska ta och testa inatt, om jag inte har löst det på något annat sätt tills ikväll. 

 

Annars är det bara fint med mig! (Måste sluta inlägget på ett positivt sätt).