Det finns en speciell känsla som jag har funderat kring på sistone. Den är när man balanserar på ett smalt räcke mellan "det här är fruktansvärt" eller rent av "det här är jätteäckligt" och "det här är fantastiskt och underbart". Blanda in lite invärtes höjdrädsla så får du en hyfsad bild av hur det känns. Jag håller på att sammanställa en lista över de saker som får mig att känna så här, men ännu är den inte så lång.

 

• Att äta keso
• Att borsta tänderna
• Sias röst
• Det faktum att jag precis konstaterade att den här listan blir grammatiskt symmetrisk eftersom de två översta punkterna är nominala verbfraser som inte hamnar i diskrepans med substantiv.

Angående den sista punkten: jag har hört folk säga om feminism att så snart du ser hur det hänger ihop, kommer du aldrig att sluta kunna se det. Så är det med grammatik också. Denna månad i syntaxens och morfologins sällskap har förändrat det sätt på vilket jag ser världen. Penseln har doppats djupt i frasernas, satsernas och ordklassernas färgburk och dragits tvärs över mina glasögon. Det är som att ha navigerat en välkänd webbsida och plötsligt få se koden bakom den - och förstå vad man ser. Eller som att länge ha kört en bil med van hand och nu få lära sig allt om motorn. Vore det inte för att jag har tenta på detta på måndag skulle min glädjebägare vara utan smolk. 

 

Angående hela listan: den kommer att bli längre. Och nu har jag inte något mer att säga för tillfället. Hej. Då.