Man: "Vems jänta är du då?"

Jag: "Jag är Efternamn, från By."

Man: "Jaha! Ja fint utseende har du."

Jag: "Eeh, tack."

Man: "Och trevligt sätt!"

Jag: "Tack(kan vi bara sluta prata nu?)."

Sommaren 2015. Samma man kommer in på macken. Följande konversation utspelar sig. 

Man: "Jaha, och vilken jänta är du då?"

Jag: "Efternamn, från By."

Man: "Jaha, ja er känner jag ju. Ja, du ser ju bra ut, så det passar ju bra att du jobbar här."

Jag: "Man kan jobba överallt oavsett hur man ser ut, men tack!"

Man: "Och trevligt sätt har du också!"

Jag: "Tack(alltså det här är inte sant!)."

Sedan måste jag vända mig om eftersom jag håller på att brista ut i gapskratt. Haha som om jag blev anställd på grund av något utseendemässigt skäl. Det hade inte direkt varit en fantastisk affär för min arbetsgivare. Och jag är inte uppseendeväckande trevlig heller, men om han vill tycka det tänker jag inte protestera. Dock undrar jag hur det är att känna sig berättigad att delge främmande människor ens åsikter om dem. Sen funderar jag också på om jag har fått skinn på näsan eller om jag bara har blivit dryg. Det tror jag inte att jag själv kan avgöra, så om jag fortsätter fundera på det får jag fråga någon i min närhet.