Min lillebror G fyllde nyss sex år och han är mycket stolt över sin höga ålder. Nyss påpekade han hur stor han är, varvid lillebror T (2,5 år) utbrister: "Jag stor pojke!"

Har ni någon gång undrat hur Angmars Häxkonung lät när han var i målbrottet? I så fall kan ni be mig ringa er, så får ni höra.

Tjena. Här sitter jag på midsommarafton. Ute är det det mest fantastiska väder som behagat besöka oss på flera veckor. Inne är skräpkorgen full av snorpapper och halstablettsplast och sängen kräver löneförhöjning. Inne är även jag.

Egentligen borde jag bara kunna länka till mitt senaste inlägg, för ingenting förändras, samma sak idag som igår. Jag säger inte att jag haft det värre än någon annan, långt ifrån, men det är trist att min brist på beslut ska regera fler dagar än nödvändigt.

Ty så här är det. Jag tjurar ihop när jag måste göra något jag inte vill, t. ex. sitta inne och göra fånig trädgårdstomteläxa när jag vill vara ute, och det leder till att jag gör ingetdera. Istället sitter jag och gör ingenting, av pur styvnacke. Det är avskyvärt. Och klockan tickar och ännu en timme har tillbringats i mitt trångt tilltagna tjurighetstillstånd. 

Jag behöver lyssna på lite upplyftande musik.

Det där med att trappa ner inför sommarlovet verkar vara något som mina lärare aldrig hört talas om. Jag har, i icke kronologisk ordning: en inlämningsuppgift i idrott om ergonomi som är ogjord, en inlämningsuppgift och muntlig redovisning i franska som knappt är påbörjad, ett diktsemniarium i litterär gestaltning (man ska läsa en dikt man skrivit och berätta lite om hur man tänkte under skrivprocessen) som jag har förberett klart, ett romankapitel som är ungefär tredjedelsskrivet, ett biologigrupprov om ekologi och ett engelskaprov om litteraturklassiker.

Det var en spindel som hängde i sin tråd från byrån. Första tanken: "DÖDA!" Andra tanken: "Okej, vilken bok ska jag använda?"

Alldeles nyss lyfte jag upp lypsylen och skakade den. Torrschampoflaskan stod alldeles bredvid.

Det känns dumt att skriva om det fina vädret när jag sitter inomhus, så det tänker jag inte göra mer än jag redan gjort. Idag måste jag skriva en liten artikel om ett möte jag var på med många företagare från bygden och dessutom borde jag skriva om valda delar av deckarnovellen två klasskompisar och jag skriver. Jag tror knappast att jag behöver fråga dem för att ändra lite i meningsbyggnaden eftersom det ändå är jag som skriver allt. Det känns som att jag har en aning press på mig att skriva bra. Eller kanske är det tvärtom, att jag hittills presterat sä bra att jag kan unna mig att inte ha en hög språklig nivå som på mina vanliga alster, men det känns dumt och som att jag ger vika för latmasken. Då är det bättre att försöka ha flaggan i topp så högt det går.

Nyckeln är tillbaka. Den låg under jeansen jag haft idag och jag hittade den när jag skulle lägga in dem i garderoben. Jag förstår ingenting. Det måste ha varit ett sidofack. 

Jag förstår verkligen absolut ingenting.

Min två och ett halvt-åriga lillebror är så vänlig och blid. Han fick håret klippt idag och jag berömde honom storligen för att det blev så fint. Han betraktade mig fundersamt, petade mig mitt i ansiktet och sade: "Du har stor näsa." 

Tack. Tack så hemskt mycket. 

För övrigt har jag tappat bort min skåpnyckel idag. Ni vet, nyckeln till det skåp i skolan där man har alla böcker. Men det är sådant man får ta när hela skolan, inklusive jag själv, har skrivit på namnlistor och demonstrerat för att få elektroniska skåp. Med endast en nyckel. Som vi betalat tvåhundra kronor i pant för. Jag är så lycklig för att jag äntligen ska få betala ytterligare tvåhundra för att få en ny nyckel. Jag har ju bönat och bett om att få dessa skåp! 

Förmodligen har någon hittat nyckeleländet (oj, förlåt, jag är ju så euforisk över dessa skåp och deras nycklar) och förhoppningsvis lämnar denna någon in den till expeditionen eller polisstationen. Ty för att komplicera saken ytterligare kan jag lika gärna tappat nyckeln när jag gick en sväng på stan. 

Jaja, det gör ingenting. Huvudsaken är att jag får kyssa mitt vackra elektroniska skåp på måndag. Det är knappt att jag klarar helgen utan det.

Jag.

Okej, dikt, dikt, dikt! Förresten, visst säger de i vissa gamla böcker: "dikt styrbord/babord" när de ska svänga med ett skepp? Eller är jag helt ute och cyklar? Hur som helst, nu gäller det. Där jag bor! Imorgon ska den vara färdig. 

Alltså, eventuella läsare (det är du) måste tro att jag inte har något liv över huvud taget. Allt jag bloggar om är skolan. Sanningen är att jag inte tänker på så mycket annat för närvarande eftersom vi har massor att göra. Just nu känner jag mig som en koffeinfylld ekorre och jag måste skriva dikten innan jag tappar allt! EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE nu kör vi!

Äntligen är jag hemma efter två dagar med tjejgruppen. Jag säger inte äntligen för att det var tråkigt, utan för att hemma är bäst och för att jag nu slipper höra första versen och refrängen på What are words med fel melodi och fel text. Visserligen bara på ett ställe var, men efter sisådär tvåhundra upprepningar blir det en aning tjatigt och man kniper ihop ögonen inombords när den felaktiga tonföljden eller de felaktiga orden närmar sig.

Hej hopp, i helgen åker jag bort igen. Jag ska vara ledare på en hajk för en barngrupp i kyrkan. Det ska bli riktigt roligt! Ha det så trevligt ni med!

Just nu skriver jag en krönika om min barndom, lyssnar på det här musikstycket och känner mig vemodig. Var tog tiden vägen? Var det verkligen så länge sedan jag byggde kojor i skogen och myntade det ännu inte bevingade ordet: "Om du har tråkigt inne, gå ut! Det är alltid mycket roligare att ha tråkigt ute än att ha tråkigt inne"? Vad har det blivit av mig egentligen?

Det blev ingen dikt skriven. Idag har jag fått lyssna på alla talangfulla klasskompisar som läste upp sina och det var jätteroligt! Fantastiskt att många av dem var lika bra eller bättre än dem som läser på poetry slam och annat sådant. Det var ett privilegium att få lyssna, och jag menar det. Det är ingenting jag säger för att låta trevlig.Faktiskt ser jag nu med ljusare blick på min egen dikt och jag tror att jag vet vad den ska handla om.

Oj, fick precis en viktig insikt samtidigt som solen kom fram bakom molnen. På riktigt. Nåväl, åter till ämnet, här kommer min inspirationsbild för dikten!

Nä, nu har jag bestämt mig. Jag ska bryta mina bojor. Den här veckan är det min tur att skriva en minikrönika i tidningen jag jobbar på, och jag har fastslagit i sten att den krönikan ska börja med orden "där jag bor". Känn på den! Ha!

Jag håller tiden i min hand, den är sand som rinner och försvinner mellan mina orörliga fingrar. Jag betraktar den bara, ser hur ytan obevekligt sjunker. 

Dikteländet. Där jag bor. Om jag på något enda sätt skulle kunna fånga och beskriva tiondelen av den vanmakt jag känner inför min oförmåga att producera en vettig text skulle jag vara nöjd för alltid. Jag hoppas att jag lyckades dölja min förtvivlan när läraren undrade hur det gick för mig. Där jag bor. Där jag bor. Där jag bor. Jag kommer att behöva flytta långt bort när den här dikten pressats ut ur mitt motvilliga sinne, som var som pressas ur en finne tills blodet tränger fram. Jag kommer aldrig mer att kunna se på min älskade hembygd med samma ögon igen. Där jag bor. Inte blir det bättre av att den duktiga människan bakom mig i klassrummet satt och diskuterade sina ofelbara strofer med sin kamrat. Även om jag mot förmodan, vett och sans skulle hinna färdigt ikväll vill jag ändå inte läsa upp dikten, ty den kommer att vara mot de andra som ett dagisbarns teckning mot Mona Lisa och resten av klabbet på Louvren. Där jag bor. 

Barn, bli inte som jag. Gör Edra läxor i tid även om det tar emot. Jag menar det.