Detta började som en kommentar till det här inlägget, men började leva sitt eget liv. Jag ber på förhand om ursäkt för eventuella förvirrade formuleringar, men det är sent och jag blev både arg och ledsen när jag skrev det här. 

Jag hatar att köpa jeans. Det är en illasinnad förnedringsprocedur väl så effektiv som Idol. För att ens komma till provrummet krävs det att jag ligger på nivån: "Jamen, inte kan väl benen vara så illa ändå? De kan väl inte se ut som jag tror att de gör." En ganska bra nivå med andra ord. Sedan kommer stunden då byxorna är på, knappen har knäppts, blixtlåset är uppdraget och det är dags att se sig själv i spegeln. Jag tittar, tittar igen och tänker med förtvivlan på det faktum att man ser smalare ut i provrumsspeglar än man egentligen är. Jag får en klump i halsen, försöker tvinga tillbaka ögonbrynen i neutralt läge eftersom jag annars kommer att få rynkor när jag är tjugofem, och fortsätter stirra på spegeln bara för att plåga mig lite. Sedan tar jag av byxorna, hänger tillbaka dem och går ut ur butiken utan att se på någon av de som arbetar där. "Jamen, så illa är det nog inte" har brutalt krossats och kvar återstår bottenlösa hål av självförakt och, på senare tid, en brinnande ilska mot de ogripbara mekanismer som satt regler för hur människor ska klä sig. Vem har sagt att tjejer måste ha så tajta jeans att man knappt får på sig dem, medan killar får ha hur lösa de vill? Jag lovar och svär att på min skola går 90-95% av alla tjejer i jeans eller byxor som ligger slickade längs huden. Hur kan det ha sig att det har blivit så? Om en kille skulle gå i lika trånga byxor som tjejer förväntas göra skulle ett mindre smickrande ord på tre bokstäver flyga genom de flestas huvuden. Iallafall i den lilla stad där jag bor. Och en gång hörde jag en kvinnlig klasskompis totaldissa jeans (tjejers naturligtvis) som var såpass lösa att de veckade sig. Jag är säker på att många andra tänker likadant, utan att fråga sig varför. Visst, det är inte snyggt, det tycker inte jag heller, men det är absolut inte intressant vad jag tycker. Den brännande frågan är varför vi tänker så. Vem bestämmer vad som är snyggt och inte? Egentligen är det avskyvärt att ett luddigt modekoncept har så stor makt över mina tankar. 

Det finns iallafall en sak att vara tacksam för: att jag bara för cirka två år sedan upptäckte att en alldeles för stor procent av mitt kroppsfett låg samlat på utsidan av låren. Tänk om jag hade gjort det när jag gick på högstadiet? I sjuan kanske, när allt var tillräckligt jobbigt ändå? Det hade varit fruktansvärt. Som det är nu är det hanterbart. Det är inte länge tills jag har gått ut gymnasiet och om jag då känner för det är det fullt möjligt att helt byta klädstil och satsa på långa kjolar. För trots att jag vet att allt är möjligt vet jag inte om jag vågar tro att jag någon gång ska bli helt fri från det här. Jag kan bara hoppas.

Här är en läsvärd krönika. Jag har själv funderat på samma sak, tankar som triggades av en artikel som jag läste för några månader sedan. Den handlade om (nu minns jag inte om det fortfarande var på idéstadiet eller om det faktiskt fanns någonstans) att utveckla pissoarer där man kunde spela ett spel som gick ut på att träffa rätt med strålen. Men snälla någon. Låt ett toalettbesök vara avkopplande. Någon gång kanske man bara ska tänka.

Är det inte ganska paradoxalt att nu, när böcker och artiklar om självförverkligande aldrig har varit fler, har vi aldrig har haft mindre tid att bara tänka. Bekanta oss lite med vårt eget huvud. Visst, yoga, mindfullness, qi gong och allt vad det heter har heller aldrig varit mer populärt, men där handlar det, som jag har uppfattat det, mer om att tömma huvudet på tankar. Fula tankar. Stressiga tankar. Antingen tränger man bort dem med multimedial underhållning eller blåser man bort dem med en imaginär själslig vind. Vad är vi egentligen rädda för?

Jag vet inte om jag vågar inte göra mer nu. Stilmallen verkar ha blivit schizofren; koder försvinner och den förhandsgranskar när jag trycker på "Publicera". Jag har inte en aning om vad som kan ha hänt.

Det har inte undgått mig att denna blogg snart fyller år. Det har inte heller undgått mig att det hastverk till design jag nu har inte ser riktigt bra ut. Men, tyvärr har alla läxor och andra projekt inte heller blivit undangångna av mig. Vi får se.

Det är mycket möjligt att saker och ting kommer att se en aning konstiga ut framöver här på bloggen. Saker kommer att vara felplacerade eller till och med saknas. Jag tänkte bara varna samtliga inblandade.

Mycket av det som är mitt dagliga skolliv har jag vant mig vid, precis som de nya skorna som först gav mig nästanskavsår men nu bara finns där, som en naturlig del av mig. Det hugger inte lika mycket i hjärtat nu när jag kommer ut från toaletten och upptäcker att de andra i klassen gått till matsalen utan mig. Även om jag tar illa vid mig när de andra pratar om saker de alla tänker göra tillsammans får det mig inte längre att känna ett desperat hål i bröstet. Men det finns en sak som jag innerligt hoppas att jag aldrig kommer att betrakta med likgiltighet: att sitta ensam i matsalen.

 

De gapande stolarna kring mig har mer substans än mig och självmedvetenheten är så stor att  jag känner mig lika brännmärkt som osynlig. Som i ett nu försvinner all kunskap om hur man stoppar in maten i munnen. Fingrarna vet inte hur de ska skära köttet och sticka gaffeln i det. Alla sätt att göra det på är fel och de som sitter vid borden bredvid har stickande blickar som dissekerar mitt klumpiga bordsskick.  Jag sneglar på alla benpar som raskt marscherar förbi och jag vill, vill, vill att de ska sakta in vid mitt bord. Benhårt hindrar jag ögonen från att vandra upp mot våra skåp. Står det någon i klassen där ska de minsann inte ana att jag kanske känner mig ensam. 

 

Mer ben passerar och äntligen kommer den efterlängtade räddningen. En vilt främmande tjej frågar om det är ledigt och hennes gäng tar upp resten av bordet. De vet inte om att de är mina mänskliga sköldar, men jag är riktigt tacksam för deras närvaro och stillsamt äter jag resten av maten, nu när jag minns hur man gör. 

 

Tro inte att jag klagar. Jag är inte alls mobbad, bara förbisedd. Det är nog lika mycket mitt fel som någon annans.  Visst gråter jag ibland när ingen ser och undrar hur det kunde gå på det här viset, men i det stora hela fungerar det. Det är mer den här känslan att: "Jaha, det blev inte bättre än så här." Ett slags tyst accepterande av något jag inte kan förändra. Om jag ska vara ärlig vet jag inte om jag vill förändra något. Det skulle betyda att jag blev sårbar igen, att jag skulle försöka men misslyckas och på nytt känna besk förtvivlan och bitterhet. Situationen som den är nu är iallafall uthärdlig. En del är jättetrevliga och sociala när vi är ensamma och ofta är faktiskt samtalen sådana att jag vet vad de handlar om. Ibland deltar jag till och med, med en viss framgång. 

 

Förr ansåg jag mig höra till en liten grupp av människor i klassen och jag trodde till och med att vi kunde bli vänner. Sedan, jag kan inte sätta fingret på när, var det som att de andra kopplade in turbon och plötsligt upptäckte jag att jag var frånåkt. Nu är jag inte så nära någon att vi kommer att ha någon kontakt efter gymnasiet, annat än ett lagom artigt hej om vi ses på stan. Nu blir jag nästan förvånad om någon börjar prata med mig. Nu är jag en egen grupp även om jag går, sitter och står med andra. Men det är bra så. Jag klarar mig. Det är inte ens ett år kvar. 

Nu tog mitt tålamod slut, efter en timme, tjugo minuter och trettiosex sekunder.

 

Telias kundservice vann förstapriset i tidningen Mobils årliga kundtjänsttest.

"Ett trevligt och proffsigt bemötande, bra webb och utmärkt hantering av mejlfrågor gör att Telia tar hem förstaplatsen i årets kundtjänsttest", skriver tidningen Mobil (5/2011) i motiveringen varför Telia har årets bästa kundtjänst - både på telefonen och på webben.

Så här lyder motiveringen i sin helhet:

"Telia har gjort en imponerande uppryckning från förra årets resultat - inte minst när det gäller webben. Telenor och Tre, tätt följda av Tele2, har i allt väsentligt lika välfyllda webbplatser, men Telia har lyckats göra informationen överblickbar och lätt att hitta - även om man inte vet exakt vilka begrepp man ska söka efter. Det går snabbt att komma fram på telefon, och nästan lika snabbt att få svar på en fråga via mejl. Telia är tyvärr inget undantag från den nedåtgående trenden när det gäller kunskap i telefonsupporten, men ett trevligt och proffsigt bemötande, bra webb och utmärkt hantering av mejlfrågor gör att Telia tar hem förstaplatsen i årets kundtjänsttest."

 

Men nu (se förra inlägget) passar jag på att blogga istället. 

 

Det var något jag skulle skriva, något viktigt eller möjligtvis halvkul, men jag kommer inte alls ihåg vad det var. När jag fixat min telefon som jag ringer om kan jag blogga från den och då kanske uppdateringsfrekvensen blir lite högre. Eventuellt. Om ni har otur. Nåväl, jag skulle ju kunna berätta att jag har köpt tillbaka en bok från Second Hand som jag glömt att jag lämnat dit fö- Nää. Exakt i detta ögonblick kom jag ihåg att den boken inte alls kommer från Second Hand utan från vårt förråd av gamla böcker som ingen längre läser. Eländes minne. Det håller sig borta i hela mitt liv, men passar på att titta förbi enkom för att förstöra en god historia. Tack. Tack så hemskt mycket. Och tack du datoriserade kvinna som för hundrasjuttiofemte gången välkomnar mig till Telia Sonera. Om inte annat har jag lärt mig hur man uttalar "Sonera". Tonvikten ska vara på o:et(som uttalas å) och inte på e:et som jag trodde. Uttal har aldrig varit min starka sida. Eftersom jag läser väldigt mycket är det många ord som jag har läst innan jag har hört dem och följaktligen bildar jag mig en egen uppfattning om hur de låter. Ord som jag kan komma på på rak arm är placebo, notis och ett som jag har på tungan men som inte kommer fram. 

 

"Det är fortfarande många som ringer..." Men snälla någon, de som ringer nu har väl enligt allt sunt förnuft inte förtur mot en som har suttit i kö i snart en timme! Kom igen nu Telia. Jag vill åtminstone ha pausmusik!

Alltså, (egentligen kan jag inte med folk som börjar allt de säger med alltså, men alltså det spelar egentligen ingen roll) när man skriver. Varför är det så att man (läs: jag) inte kan komma fram till något vettigt hur många timmar jag än sitter, förrän kvällen innan skoluppgiften/krönikan/reportaget ska lämnas in? Så är det också med allt annat i livet. Större delen går ut på att sega sig omkring och göra ingenting. Var är DISCIPLINEN? Var är den? Hallå? *ropar åt garderoben till (där är så ostädat att disciplinen skulle ha kunnat gömma sig i flera år utan att jag märkt något)* Alla de där stunderna då man inte gör något produktivt allt brukar jag betrakta som parenteser. "Jag-ska-baraparenteser". Problemet är att mitt liv verkar till större delen bestå av sådana. Och jag gillar parenteser (som ni kanske märkt). Det är faktiskt ett riktigt stort elände om man tänker efter. Problem nummer två är att man (läs: jag) sällan verkligen tänker efter före eller ens under tiden. (Jag skulle vilja krypa under tiden när jag slöar, för att sedan komma tillbaka till den samma sekund som jag började slöa och göra något vettigt istället.)

 

OBS! NEDAN FÖLJER SAMMA INNEHÅLL PÅ MINDRE FÖRVIRRAT SPRÅK. 

 

Att skjuta upp saker till sista sekunden är tyvärr min grej och det känns inte bra att tillbringa så mycket tid som jag gör till att slöa istället för att göra något vettigt. Var är min självdisciplin någonstans?

Nu när jag läste det sista inlägget jag har skrivit upptäckte jag att vi tydligen skulle till stugan. Bara så att ni vet: vi åkte aldrig dit. Vi åkte till mammas släkt istället och hälsade på. Vi träffade gammelmormors, hennes syster och hälsade på många andra släktingar på kyrkogården: gammelmormors man, hennes föräldrar och deras syskon och många andra. Det är så roligt att träffa gammelmormor, hon är snart 93 år och fortfarande helt klar i huvudet, humoristisk och väldigt, väldigt snäll. Hon har till och med bättre koll på födelsedagar och dylikt än vad mormor har. 

 

Annars då? Ja, det är gråmulet idag och det regnar av och till medan livet står still. Är det vad jag vill? Ska det vara så här tills jag är död som en sill? Är sillen mer död än t. ex. makrill? Många frågor jag inte har svaret till. Typiskt, nu blev det två "till". Men det gör ingenting, alla makrillar lever och mår bra och ingen har ens en hjärnblödning. Jag hoppas dock att det ändras om ett par veckor, för då ska vi på vår årliga fiskesemester i Norge. Semester är att överdriva en aning, för den där resan brukar inbegripa att rensa fisk tre på natten, stupa i säng och sedan äta korv och makaroner fort, fort, fort medan man håller koll på när tidvattnet vänder. Den brukar inbegripa att bylta på sig fem lager kläder exklusive flytväst (förutom ett år då man kunde fiska i t-shirt) och känna hur skuldrorna bränner som eld efter att man har dragit spöet upp och ned i flera timmar, och att få svidande saltvatten i småsår på händerna. 

Jag älskar det. 

Så imorgon bitti ska vi tydligen åka till stugan. Nice, nice, javisst. Bara det inte är lika mycket mygg som förra gången, ty det var outhärdligt! Så fort man gick ut flockades horder kring en, i tjocka, täta moln. Dessutom kom de ondsinta kreaturen in i stugan på något outgrundligt sätt. Räcker det om jag säger att jag behövde lägga en tröja över huvudet för att kunna sova? Okej, det var på småtimmarna. Men ändå. Önska oss lycka till!

Nyss läste jag igenom delar av arkivet (så egotrippad är jag) och upptäckte att: "Hjälp, vad jag kan skriva högtravande ibland!" Alltså, det är kanske inte SÅ farligt, men när man läser det man skrivit för några månader sedan verkar det faktiskt ganska snobbigt i mina ögon. Så ja, här kommer en liten ansvarsfriskrivning (det är tydligen det "disclaimer" heter på svenska (ännu en ansvarsfriskrivning: det var google översätt som tyckte att det var så)): jag är inte snobbig. Iallafall inte jättesnobbig. Jag råkar bara tycka om att använda ord som således, emellertid, ehuru, ånyo och så vidare. Dessutom gillar jag språk och gillar att prata om språk. Och jag benämner det iallafall inte "lingvistik". 

Det är det, folk. I framtiden kanske jag får tänka på att slänga in en särskrivning här och där. Men nej. Det var ett skämt. Haha. Jättekul. 

Nej men, allvarligt nu. Någon trevlig läsare får gärna ryta ifrån om det ser ut som att mina hästar blivit högre än de är. 

Att det ska ta sådan fasansfull tid att göra om bloggdesignen lite! Ändå var det ingenting särskilt komplicerat. De som är duktiga på sådant här är verkligen beundransvärda! Som tur är ska jag läsa webbdesign till hösten och jag hoppas att något av det man lär sig kommer att fastna. Det är en aning pinsamt att det tar mig runt tjugo minuter att bara byta header...