Jag önskar att det fanns något socialt accepterat sätt att uttrycka den glödheta ilska som – nej. Det finns faktiskt ingen ilska i mig. Det finns ingen riktig ilska, den som åstadkommer något slags skillnad, den som ställer sig på barrikaderna och får med sig folket, den som ger kraft att orka lyfta en hel bil, den som blir den första ringen på vattnet som skapar en tsunami. Det finns ingen ilska i mig som har en riktning, som blir en kraft till förändring. Det finns bara en hjälplös och patetisk ilska som skriker ut i intet och inget hellre vill än att få respons och bekräftelse. Det finns bara en ynklig ilska som gnyr och krafsar med mjuka sladdriga fingrar på ett stenhårt och kallt samhälle. Det finns bara den sorts ilska som man bemöter med en likgiltig axelryckning. Den ilskan kan inget annat än att gnaga på sig själv till dess den är ett enda stort blödande sår. 

 

Jag önskar att jag spelade i ett death metalband. Under de korta minuterna på scenen, bland rök, vrål och berggrundstunga riff, skulle jag kanske kunna låtsas att jag bär på rätt sorts ilska. Och att jag faktiskt kan åstadkomma något med den. 

 

Men jag spelar inte i något band alls. Så jag ska löjklmkdävlkasjd'giwjr'g¨päalksdmvnnkv oijgäalksdvm xcm lökmzädkvlä m cz'sdoaprgäoijaöklvz,.vm