Hej, jag är en tjej som ignorerar sin blogg under långa tidsperioder. Men nu har jag något att berätta. Det var nämligen så här att jag åkte bil igår. Bredvid mig satt min kusin och hon började gå igenom sin handväsla eftersom man alltid hittar något oväntat i den, som hon uttryckte sig. Jag ville naturligtvis inte vara sämre utan öppnade ett fack på måfå, stack ner handen, började rota runt och fick tag på något som verkade underligt. Jag drog upp handen. Det var en smörgås. En stenhård torkad smörgås. 

 

Hela bilen exploderade i en våldsam skrattattack medan jag försökte minnas var mackan kom ifrån. Till slut insåg jag att den härrör från Livskraft, där jag en morgon inte orkade smörgåsen utan stoppade ner den i väskan för att äta den senare. Grejen var bara att jag var dum nog att lägga den i ett sidofack...

Jahapp. Så var det dags igen med hela den här karusellen. Jag som trodde att det var över. Men nej. 

 

Jag hade ett par muddar på mig för flera veckor sedan. En vacker dag när jag kom till skolan upptäckte jag att jag bara hade den ena i väskan. Förtvivlat sprang jag runt halva stan där jag olyckligt nog hade gått, och jag letade. Och letade. Men ingenstans fanns mudden och jag gav upp och höll den för att vara försvunnen. Men så, igår morse, när jag skulle lägga ned min frukost (det är en lång historia) i sidofacket på min laptopväska såg jag något vitt, stickat och väldigt bekant. Febrilt rev jag och slet i huvudfacket för att se om den andra mudden, som snällt varit oförsvunnen, fanns där. Det gjorde den. Alltså var det den försvunna mudden som låg i sidofacket.

 

Varför lär jag mig aldrig att se efter i alla sidofack innan jag letar på alla andra ställen? 

Ni vet ju den här lilla vendettan sidofacken har med mig. Den har pågått ett tag nu, men det betryggande har varit att jag alltid har vetat ungefär vilken taktik facken har: att gömma mina saker. Men icke längre. Nu har de illasinnade kreaturen kommit på ett nytt sätt att terrorisera mig!

 

Låt oss nu leka låtsasleken. Låtsas att du precis har stapplat i mål efter skolans terminliga konditionstest. Du flämtar för ditt liv och ser förmodligen ut som en apa, men det spelar ingen roll för du får höra din tid och blir euforisk. Den är drygt två minuter bättre än förra gången och du har inte gått ett enda steg, inte ett enda. Innan benen ger vika dunsar du ned på din väska, som står vid sidan av mållinjen tillsammans med de andras. "Jag har inget i den som kan gå sönder", tänker du. När du kan höra något överhuvudtaget förutom dina andetag lägger du märke till ett svagt pysande som kommer någonstans ifrån, ganska nära. Du studerar de andras väskor noggrant, utan att upptäcka något. Av någon anledning får du bilden i ditt huvud att pysandet kommer från en cykelhjälm som långsamt imploderar. Sedan tänker du inte mer på det, för du är segerrusig och sjukt nöjd och stolt. Efter en välförtjänt dusch öppnar du ett av väskans sidofack och ryggar tillbaka. Där är fullt av något beige görj och du tänker "Nej, nu har schampoflaskan läckt." Men du har ingen schampoflaska. Det har du inte haft med dig till idrotten på minst sex månader eftersom du alltid glömmer den i duschen. Du petar misstänksamt på gegget och upptäcker att det inte är geggigt utan alldeles torrt. Torrt. Då ser du den. Torrschampoburken. När du lyfter den är den betydligt lättare än sist och en misstänkt sötsmulig doft sprider sig kring facket. "Nää", tänker du. "Inte igen."

 

Du har alltså lyckats sätta dig så att väskan tryckt ner toppen på sprayburken och tömt nästan allt innehåll i sidofacket. En välkänd resignation slår sig till ro i din mage. Du suckar. 

 

...

Senare samma kväll ringde farmor. Hon hade hittat nycklarna. I sidofacket på sin väska.

...

Jag borde verkligen göra en kategori för alla mina inlägg om sidofack.

Håll till godo!

Under många dagar hade hon känt en tilltagande obehaglig stank i sitt sovrum. Det var en sådan stank som inte trängde sig på, utan bara försynt gjorde sig bemärkt vid inträdande av sagda rum. Egentligen var hon inte fientligt inställd till luktens varande, då hon med rätta ansåg att alla ting hade rätt att existera, i synnerhet sådana ting som ej erfordrade att hon lyfte sin lättjefulla bak ur soffan för att göra något åt dem. Ja, det innefattade i stort sett alla saker utom jordbävningar, eldsvådor och ond bråd död. 

Icke desto mindre började stanken så sakteliga att besvära henne och en vacker dag gjorde hon ett drastiskt dåd: hon tömde papperskorgen. Nöjd med sin prisvärda gärning ansåg hon saken utagerad och det var den också, ända till hon med irritation insåg att stanken stannade i sovrummet. Nu var hon uppretad till svindlande höjder hon aldrig förut uppnått. Denna retfulla, gäckande lukt måste bringas över ända! Hon måste hitta dess källa!

Hon vände ögonen åt vänster. Hon vände ögonen åt höger. Hon lyfte på en bunt papper. När ingen av dessa ansträngande sökanden bar frukt resignerade hon inför det oövervinnerliga. Så förflöt några sysslolösa dagar och fredagen kom. Fredagen var idrottsdag och följaktligen packade hon, som den plikttrogna elev hon var, sin stora idrottsväska och bar den nerför trappen. När hon omsider hade slutat intaga sitt morgonmål och skulle ta upp väskan för att gå ut, stannade hon till med alla sinnen på helspänn. Något var fel. Något fanns där som inte skulle finnas. Det var Stanken. Sakta gled ett ljus upp ur hennes oanvända hjärnas tröga dimmor. Kanske kunde lukten komma från väskan? 

Eftersom vår hjältinna är ytterst försiktig och aldrig gör något överilat resonerade hon i långeliga tider med sig själv innan hon bestämde vad som var att göra med den tickande bomb väskan var. Slutligen kom hon fram till att hon skulle vänta med att söka igenom den tills hon satt på bussen, emedan tiden var knapp och en upptäckt av luktkällan skulle erfordra vidare åtgärder i form av deponerande i närmsta papperskorg eller något annat liknande.

Väl på bussen började hon metodiskt söka i väskan. Vis av skadan började hon med sidofacket där datorladdarsladden så länge gömt sig och där hon hittat sin lypsyl som hon trott tagit evig semester. Och där, där i sidofacket, under paraplyet som hon inte begrep varför hon hade i väskan i februari, där låg en plastpåse. En våg av Stank strömmade upp mot henne och hon var tvingad att vända bort huvudet. Inuti påsen fanns de sorgliga resterna av det som en gång varit ett mandarinskal men nu liknade pälsen på en trollhund. På samma gång lättad och äcklad lyfte hon påsen i ena hörnet och lutade sig ner till den lilla papperskorgen vid sidan av bussätet, troligtvis avsedd för mindre provokativa sopor än det hon nu ämnade slänga dit. 

"Sådärja," tänkte hon, inte utan ett visst mått av självgodhet, "nu är det bussen som får lukta möglig apelsin."

Så slutar denna del av Sagan om Sidofacken, men er luttrade berättare betvivlar att vi sett Sagans slut än.