Vi har ett speciellt förhållande. Jag har förut berättat om datorladdarsladden och nu har historien i det stora hela upprepat sig. När vi hade skolbio köpte jag en liten kaka Marabou Polka som jag inte åt upp. Den stoppade jag ner i kappfickan efteråt, men sedan stod den inte att finna varken i väskan, kappfickorna eller skåpet. Jaha, tänkte jag lite ledset, nu har jag tappat den på gatan. Det vore just likt mig. Det här var för cirka tre veckor sedan och nu när jag skulle ta upp en bok ur ett av väskans sidofack var chokladkakan helt plötsligt där! Ett litet glädjetjut undslapp mina läppar och alldeles av sig själva dansade fötterna en liten svängom. Jeg begriper inte hur jag har kunnat missa att den var där! Förmodligen har det varit papper i vägen så jag inte sett den. Evad, nu är den återfunnen och trots den något pinsamma situationen är jag ändå glad. En chokladkaka är alltid en chokladkaka och det känns en liten aning bättre att ha haft den i ett sidofack hela tiden än att ha tappat den på gatan. Det enda ledsamma med historien är att kakan troligtvis snart kommer att vara försvunnen på riktigt, om jag inte ser till att tappa bort den igen. Jag ska titta om det finns några fler sidofack.