Mycket av det som är mitt dagliga skolliv har jag vant mig vid, precis som de nya skorna som först gav mig nästanskavsår men nu bara finns där, som en naturlig del av mig. Det hugger inte lika mycket i hjärtat nu när jag kommer ut från toaletten och upptäcker att de andra i klassen gått till matsalen utan mig. Även om jag tar illa vid mig när de andra pratar om saker de alla tänker göra tillsammans får det mig inte längre att känna ett desperat hål i bröstet. Men det finns en sak som jag innerligt hoppas att jag aldrig kommer att betrakta med likgiltighet: att sitta ensam i matsalen.

 

De gapande stolarna kring mig har mer substans än mig och självmedvetenheten är så stor att  jag känner mig lika brännmärkt som osynlig. Som i ett nu försvinner all kunskap om hur man stoppar in maten i munnen. Fingrarna vet inte hur de ska skära köttet och sticka gaffeln i det. Alla sätt att göra det på är fel och de som sitter vid borden bredvid har stickande blickar som dissekerar mitt klumpiga bordsskick.  Jag sneglar på alla benpar som raskt marscherar förbi och jag vill, vill, vill att de ska sakta in vid mitt bord. Benhårt hindrar jag ögonen från att vandra upp mot våra skåp. Står det någon i klassen där ska de minsann inte ana att jag kanske känner mig ensam. 

 

Mer ben passerar och äntligen kommer den efterlängtade räddningen. En vilt främmande tjej frågar om det är ledigt och hennes gäng tar upp resten av bordet. De vet inte om att de är mina mänskliga sköldar, men jag är riktigt tacksam för deras närvaro och stillsamt äter jag resten av maten, nu när jag minns hur man gör. 

 

Tro inte att jag klagar. Jag är inte alls mobbad, bara förbisedd. Det är nog lika mycket mitt fel som någon annans.  Visst gråter jag ibland när ingen ser och undrar hur det kunde gå på det här viset, men i det stora hela fungerar det. Det är mer den här känslan att: "Jaha, det blev inte bättre än så här." Ett slags tyst accepterande av något jag inte kan förändra. Om jag ska vara ärlig vet jag inte om jag vill förändra något. Det skulle betyda att jag blev sårbar igen, att jag skulle försöka men misslyckas och på nytt känna besk förtvivlan och bitterhet. Situationen som den är nu är iallafall uthärdlig. En del är jättetrevliga och sociala när vi är ensamma och ofta är faktiskt samtalen sådana att jag vet vad de handlar om. Ibland deltar jag till och med, med en viss framgång. 

 

Förr ansåg jag mig höra till en liten grupp av människor i klassen och jag trodde till och med att vi kunde bli vänner. Sedan, jag kan inte sätta fingret på när, var det som att de andra kopplade in turbon och plötsligt upptäckte jag att jag var frånåkt. Nu är jag inte så nära någon att vi kommer att ha någon kontakt efter gymnasiet, annat än ett lagom artigt hej om vi ses på stan. Nu blir jag nästan förvånad om någon börjar prata med mig. Nu är jag en egen grupp även om jag går, sitter och står med andra. Men det är bra så. Jag klarar mig. Det är inte ens ett år kvar. 

Nu tog mitt tålamod slut, efter en timme, tjugo minuter och trettiosex sekunder.

 

Telias kundservice vann förstapriset i tidningen Mobils årliga kundtjänsttest.

"Ett trevligt och proffsigt bemötande, bra webb och utmärkt hantering av mejlfrågor gör att Telia tar hem förstaplatsen i årets kundtjänsttest", skriver tidningen Mobil (5/2011) i motiveringen varför Telia har årets bästa kundtjänst - både på telefonen och på webben.

Så här lyder motiveringen i sin helhet:

"Telia har gjort en imponerande uppryckning från förra årets resultat - inte minst när det gäller webben. Telenor och Tre, tätt följda av Tele2, har i allt väsentligt lika välfyllda webbplatser, men Telia har lyckats göra informationen överblickbar och lätt att hitta - även om man inte vet exakt vilka begrepp man ska söka efter. Det går snabbt att komma fram på telefon, och nästan lika snabbt att få svar på en fråga via mejl. Telia är tyvärr inget undantag från den nedåtgående trenden när det gäller kunskap i telefonsupporten, men ett trevligt och proffsigt bemötande, bra webb och utmärkt hantering av mejlfrågor gör att Telia tar hem förstaplatsen i årets kundtjänsttest."

 

Men nu (se förra inlägget) passar jag på att blogga istället. 

 

Det var något jag skulle skriva, något viktigt eller möjligtvis halvkul, men jag kommer inte alls ihåg vad det var. När jag fixat min telefon som jag ringer om kan jag blogga från den och då kanske uppdateringsfrekvensen blir lite högre. Eventuellt. Om ni har otur. Nåväl, jag skulle ju kunna berätta att jag har köpt tillbaka en bok från Second Hand som jag glömt att jag lämnat dit fö- Nää. Exakt i detta ögonblick kom jag ihåg att den boken inte alls kommer från Second Hand utan från vårt förråd av gamla böcker som ingen längre läser. Eländes minne. Det håller sig borta i hela mitt liv, men passar på att titta förbi enkom för att förstöra en god historia. Tack. Tack så hemskt mycket. Och tack du datoriserade kvinna som för hundrasjuttiofemte gången välkomnar mig till Telia Sonera. Om inte annat har jag lärt mig hur man uttalar "Sonera". Tonvikten ska vara på o:et(som uttalas å) och inte på e:et som jag trodde. Uttal har aldrig varit min starka sida. Eftersom jag läser väldigt mycket är det många ord som jag har läst innan jag har hört dem och följaktligen bildar jag mig en egen uppfattning om hur de låter. Ord som jag kan komma på på rak arm är placebo, notis och ett som jag har på tungan men som inte kommer fram. 

 

"Det är fortfarande många som ringer..." Men snälla någon, de som ringer nu har väl enligt allt sunt förnuft inte förtur mot en som har suttit i kö i snart en timme! Kom igen nu Telia. Jag vill åtminstone ha pausmusik!

Alltså, (egentligen kan jag inte med folk som börjar allt de säger med alltså, men alltså det spelar egentligen ingen roll) när man skriver. Varför är det så att man (läs: jag) inte kan komma fram till något vettigt hur många timmar jag än sitter, förrän kvällen innan skoluppgiften/krönikan/reportaget ska lämnas in? Så är det också med allt annat i livet. Större delen går ut på att sega sig omkring och göra ingenting. Var är DISCIPLINEN? Var är den? Hallå? *ropar åt garderoben till (där är så ostädat att disciplinen skulle ha kunnat gömma sig i flera år utan att jag märkt något)* Alla de där stunderna då man inte gör något produktivt allt brukar jag betrakta som parenteser. "Jag-ska-baraparenteser". Problemet är att mitt liv verkar till större delen bestå av sådana. Och jag gillar parenteser (som ni kanske märkt). Det är faktiskt ett riktigt stort elände om man tänker efter. Problem nummer två är att man (läs: jag) sällan verkligen tänker efter före eller ens under tiden. (Jag skulle vilja krypa under tiden när jag slöar, för att sedan komma tillbaka till den samma sekund som jag började slöa och göra något vettigt istället.)

 

OBS! NEDAN FÖLJER SAMMA INNEHÅLL PÅ MINDRE FÖRVIRRAT SPRÅK. 

 

Att skjuta upp saker till sista sekunden är tyvärr min grej och det känns inte bra att tillbringa så mycket tid som jag gör till att slöa istället för att göra något vettigt. Var är min självdisciplin någonstans?