Alltså, (egentligen kan jag inte med folk som börjar allt de säger med alltså, men alltså det spelar egentligen ingen roll) när man skriver. Varför är det så att man (läs: jag) inte kan komma fram till något vettigt hur många timmar jag än sitter, förrän kvällen innan skoluppgiften/krönikan/reportaget ska lämnas in? Så är det också med allt annat i livet. Större delen går ut på att sega sig omkring och göra ingenting. Var är DISCIPLINEN? Var är den? Hallå? *ropar åt garderoben till (där är så ostädat att disciplinen skulle ha kunnat gömma sig i flera år utan att jag märkt något)* Alla de där stunderna då man inte gör något produktivt allt brukar jag betrakta som parenteser. "Jag-ska-baraparenteser". Problemet är att mitt liv verkar till större delen bestå av sådana. Och jag gillar parenteser (som ni kanske märkt). Det är faktiskt ett riktigt stort elände om man tänker efter. Problem nummer två är att man (läs: jag) sällan verkligen tänker efter före eller ens under tiden. (Jag skulle vilja krypa under tiden när jag slöar, för att sedan komma tillbaka till den samma sekund som jag började slöa och göra något vettigt istället.)

 

OBS! NEDAN FÖLJER SAMMA INNEHÅLL PÅ MINDRE FÖRVIRRAT SPRÅK. 

 

Att skjuta upp saker till sista sekunden är tyvärr min grej och det känns inte bra att tillbringa så mycket tid som jag gör till att slöa istället för att göra något vettigt. Var är min självdisciplin någonstans?