Bannlys oväntade vargflockar

Jag håller på att läsa Novellpriset i litteratur, som är en samlingsvolym med noveller skrivna av elever i årskurs fem, sex, och sju, till Funtasie-bokklubbens novelltävling. Många av dem är imponerande om man betänker hur unga författarna är och jag kunde verkligen känna igen mig i flera. Men något som är ofta förekommande i dessa noveller är att de har abrupta slut som inger en känsla av ofullständighet. Början kan vara fantastisk, mitten spännande, men så kommer slutet och det känns som att allt rinner ut i sanden eller klipps tvärt av.
 
Det kan naturligtvis vara så att novellerna hade en bestämd maximilängd och att författarna märkte att oj, nu måste jag avsluta det här på tre meningar, hur gör jag det? 
Eller är det en erfarenhetsfråga. När jag gick i sjuan skulle vi skriva en berättelse (jag minns inte vad temat var, men jag skrev om ett ridläger) och jag visste inte alls hur jag skulle avsluta det hela så jag lät ett flygplan kapat av terrorister krascha in i sjukhuset där alla befann sig, så att de dog. Då kände jag inte till något om dramaturgi och trodde att det bara var att skriva om något som hände en vanlig tjej (jag skrev uteslutande om tjejer). Haha, nu kommer jag ihåg en annan berättelse, jag tror att jag skrev också den i sjuan, om en ung kvinna som skulle tälta under vintern uppe på ett fjäll. Hon blev uppäten av vargar när jag blev less på henne. Det var förresten samma huvudperson som bytte namn från Inga till Irma mitt i berättelsen, något jag inte märkte förrän jag hade lämnat in den och fått tillbaka den. Läraren hade inte kommenterat det. 
 
Men åter till ämnet. Det jag egentligen ville säga är att det är viktigt att slutet på berättelser är tillfredsställande. Det är bra om deus ex machina inte används i någon större utsträckning, inga terrorplan eller vargar med andra ord (om de inte har förebådats, det vill säga. Inga/Irma kan ha farit till fjällen för att övervinna sin rädsla för vildmarken, blivit varnad för vargar, hört ylande men trott att det var vinden, etc. Eller något.). Och det här behöver jag verkligen, verkligen tänka på. 


Olika typer av beskrivningar ( detta inlägg är en mycket liten del av en stor, stor vetenskap)

Här är det första inlägget i min skinande nya kategori "Skrivtips". Jag har gått ett varv kring den alldeles nyss och speglat mig i lacken och känt en blandning av stolthet och ängslan slå sig till ro i magen. Stolthet, för att det är något visst med en helt ny kategori (för så fånig är jag) och ängslan, för att jag egentligen inte alls är särskilt duktig på att skriva och inte ska tro mig om att kunna ge några tips. Men nu är det så här att jag inte tipsar dig. Inte din kompis eller din mamma heller. Utan jag tipsar mig själv! För ibland får man en snilleblixt och man inser helt självklara sammanhang som restrerande världsbefolkning vetat sedan de var två år gamla. Känslan är fantastiskt, men dagen efter undrar jag vad jag egentligen upptäckte. Så därför behöver jag skriva ned alla dessa fantastiska insikter för min egen skull. 
 
"Han hade ett besynnerligt sätt att avsluta varje mening med ett andfått halsskratt och hon tyckte att det var sliskigt och närapå äckligt."
 
"Han hade ett besynnerligt sätt att avsluta varje mening med ett andfått halsskratt, som kom henne att förstå varför han fortfarande levde ensam."
 
Ignorera det eventuella syftningsfelet i mening två och ponera istället skillnaderna mellan dem (och låt helst bli att störa er på att jag talar till er istället för mig själv, som jag tidigare sagt att jag egentligen gör). Den första meningens bisats är vad jag kallar "Nivå Ett"-beskrivning. Adjektiv. Någon tycker något. Den andra meningens motsvarande del är en "Nivå Två"-beskrivning. Det sägs aldrig rent ut vad kvinnan tycker om mannens (o?)vana, men det kan utläsas ur sammanhanget. Beskrivningarna i huvudsatsen utgörs fortfarande av adjektiv, men de kan man, om man vill, ändra till Nivå Två-beskrivningar. Risken finns att det eventuellt blir för mycket, men det avgör man själv. 
 
I min ännu inte riktigt färdigskrivna bok ligger beskrivningarna huvudsakligen på Nivå Ett på grund av tidsbristen, men det kommer att gå snabbt att ändra när jag kommer till omskrivningfasen.


  • Fredrik Backmans blogg
  • RSS 2.0