Bannlys oväntade vargflockar

Jag håller på att läsa Novellpriset i litteratur, som är en samlingsvolym med noveller skrivna av elever i årskurs fem, sex, och sju, till Funtasie-bokklubbens novelltävling. Många av dem är imponerande om man betänker hur unga författarna är och jag kunde verkligen känna igen mig i flera. Men något som är ofta förekommande i dessa noveller är att de har abrupta slut som inger en känsla av ofullständighet. Början kan vara fantastisk, mitten spännande, men så kommer slutet och det känns som att allt rinner ut i sanden eller klipps tvärt av.
 
Det kan naturligtvis vara så att novellerna hade en bestämd maximilängd och att författarna märkte att oj, nu måste jag avsluta det här på tre meningar, hur gör jag det? 
Eller är det en erfarenhetsfråga. När jag gick i sjuan skulle vi skriva en berättelse (jag minns inte vad temat var, men jag skrev om ett ridläger) och jag visste inte alls hur jag skulle avsluta det hela så jag lät ett flygplan kapat av terrorister krascha in i sjukhuset där alla befann sig, så att de dog. Då kände jag inte till något om dramaturgi och trodde att det bara var att skriva om något som hände en vanlig tjej (jag skrev uteslutande om tjejer). Haha, nu kommer jag ihåg en annan berättelse, jag tror att jag skrev också den i sjuan, om en ung kvinna som skulle tälta under vintern uppe på ett fjäll. Hon blev uppäten av vargar när jag blev less på henne. Det var förresten samma huvudperson som bytte namn från Inga till Irma mitt i berättelsen, något jag inte märkte förrän jag hade lämnat in den och fått tillbaka den. Läraren hade inte kommenterat det. 
 
Men åter till ämnet. Det jag egentligen ville säga är att det är viktigt att slutet på berättelser är tillfredsställande. Det är bra om deus ex machina inte används i någon större utsträckning, inga terrorplan eller vargar med andra ord (om de inte har förebådats, det vill säga. Inga/Irma kan ha farit till fjällen för att övervinna sin rädsla för vildmarken, blivit varnad för vargar, hört ylande men trott att det var vinden, etc. Eller något.). Och det här behöver jag verkligen, verkligen tänka på. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

*Kan innehålla spår av nonsens.

RSS 2.0