Och precis som att man inte bara kan vinna ett krig, utan man måste städa upp efter det också, så kan man inte bara skriva en bok, man måste skriva om den också. För mitt första utkast suger. Det är inte ens klart än, genom att jag bestämde mig för att jag tvunget skulle ha med en annan synvinkel också. Men nu får det vila ett tag. Tills jag kommer hem i alla fall. (Haha, jag har börjat skriva isär 'iallafall' som jag brukar skriva ihop, för att få tre ord istället för ett. NaNoWriMo-skada!) 

 

Jag har insett att man inte kan (eller man och man, jag kan inte i alla fall) redigera ett monsterdokument på 86 och växande sidor, i Word. Det är ett Sisofysarbete som är nog att till och med avskräcka mig från att ta mig an det. Så därför tänker jag ladda hem trialversionen av Scrivener, och om jag gillar det ska jag köpa det. Man får nämligen 50% rabatt om man vunnit NaNoWriMo och jag är inte den som är den när det gäller rabatter. De är till för att utnyttjas! Om jag gillar det vill säga. 

 

Sedan ska jag slappna av och umgås med min familj. De har knappt sett röken av mig nu i november när alla kvällar spenderats framför datorn och nästan hela helgerna med. Jag tror att de är lika lättade som jag över att det är slut. Visst, jag har fortfarande jobb kvar, men jag har inte längre en pressande deadline. 

 

Och skolarbetet. Det står ensamt och övergivet i ett hörn och gråter. Fast kanske inte, det är ju skolarbete. Det har förmodligen sprungit till lärarna och skvallrat om min brist på engagemang och slickat sig om sina vassa rovdjurständer vid tanken på att få sluka mig när jag intet ont anande kommer för att ta itu med det. 

Nu är det gjort. Nu är det klart. Nu är det över. 

 

Mina damer och herrar, jag har vunnit NaNoWriMo 2012!

 

 

3:53-5:39 är ljudet av de sista skrivminuterna och ögonblicket när jag såg ordräknaren slå över från 49999 till 50000.  

Hej och hå! Jag ligger fortfarande lite efter, men tar in dag för dag och håller nu långsamt på att närma mig början till slutet. Hjälp, vad konstigt det kändes att skriva det där! Jag har levt med denna historia och dessa karaktärer i drygt ett halvår och det känns absurt att deras historia plötsligt skulle finnas på papper. Men om allt går som det är tänkt och jag inte spyr sedan jag har redigerat klart den här berättelsen kommer det åtminstone en uppföljare. Historien är nämligen inte färdig när denna bok är färdig. Men jag får se. Till slut blir det bara en. Det allra mest spännande är att jag är på väg att avsluta en bok. En hel, lång bok. (Nåja, lång är väl att ta i.) Det har jag aldrig förr gjort och jag vill verkligen göra det! Det är verkligen en upplevelse att sitta och forma denna berättelse. 

Ligger back. Bra. Eller inte. Men jag vet fortfarande hur slutet ska vara. Misströsten icke, mina älskade.

Panik. Panik. Panik. Jag insåg att det är ynka tio dagar kvar till det fruktade körkortsprovet! Jag vill verkligen inte. Jag kan ju seriöst inte köra bil! Vad inbillar sig min trafikskollärare egentligen? Allvarligt, jag är livsfarlig och skulle inte vilja möta mig själv på vägen. 

 

Nåväl. Boken. Det går bra! Jag ligger i fas och löser de flesta problem jag stöter på längs vägen. Handlingen är betydligt bredare än jag trodde att den skulle bli och det känns som att det löser sig i slutändan. Dock vet jag inte varför en av sidopersonerna väljer att stötta huvudpersonen. Vad drivs han av? Varför väljer han inte att chilla med sina vänner istället för att hjälpa sin chef med hennes problem? (Det är absolut ingen romans på gång. Det skulle vara att våldföra sig på personerna ifråga.) Och precis nu insåg jag en viktig fråga. Varför har inga av mina namngivna personer en partner? Ajsing bajsing. Jag borde fixa några sådana innan det blir orealistiskt. Fatima skulle kunna få ha någon. Hon är så ovillig att berätta något om sig själv så hon skulle kunna ha en hemlig partner utan att jag eller någon i boken vet om det. 

 

We'll see, preciousss. Jag är i alla fall vid gott mod och har passerat ordantalet där jag gav upp i fjol. Hurra!

Det rullar på. Dock råkade jag ut för extremt sega karaktärer som inte ville göra något annat än att gå runt och prata, men för att väga upp det hela hittade jag en ny delhandling som kommer att raisa the stakes (förlåt, det blir så här när man tillbringar för mycket tid på NaNoforumen) ännu mer. Det här ska bli så roligt! Om ni kikar i menyn hittar ni, en bit ner, en ordräknarwidget som talar om hur mycket jag har skrivit på min bok. För närvarande ligger jag före och det kan behövas eftersom jag längre fram i november kommer att behöva råplugga körkortsteori. 

 

 

Dag ett på NaNo nudå och jag är före i mitt wordcount! Och klockan är inte ens tio på förmiddagen! Det känns bra, det känns bra, det känns jättebra! 

Nu är det så här att jag är fullständigt aspeppad. Sista  året på gymnasiet får man nämligen göra ett projektarbete och jag ska skriva en bok! Inte en bra bok dock. Kanske inte ens en slutförd bok. Men skriva ska jag! Mina lärare tror att själva huvudgrejen med mitt projektarbete är den andra halvan av det, att göra några studier kring kreativitet, men icke sa Nicke. De är förda bakom ljuset allesammans och vet inte att själva bokskrivandet är det jag egentligen kommer att syssla med. Det känns otroligt bra allting. På bussen hem idag satt jag och arbetade med lite karaktärsutveckling, alltså inte bara hur personerna var utan även varför de var som de var. Till slut berättade karaktärerna själva för mig vad de hade upplevt och det var riktigt intressant! 

 

Det är väldigt viktigt, tycker jag, att olika personer har olika röster. De får inte låta likadana, för då blir berättelsen platt och tråkig. Det är ett av mina mål med detta bokskrivande, att verkligen få till realistiska karaktärer och trovärdiga dialoger. En författare jag särskilt skulle vilja framhålla inom detta område är Jane Austen, vars böcker befolkas av tredimensionella människor, som lever, andas, älskar och sörjer. Och dialogerna sedan! Vissa avsnitt i Pride and Prejudice får mig nästan att dra efter andan, så gnistrande är de. Kommer jag upp till en femtedel av den nivån är jag fullständigt nöjd. Relationer är också något jag skulle vilja nosa närmare på, men först måste jag bestämma hierarkin i världen personerna ska röra sig i, så att jag vet vilka som ska känna vilka. 

En annan stor fråga är om jag ska skriva i presens eller i imperfekt och i första person eller i tredje person. Tredje person imperfekt känns mest naturligt, men min grundidé var att låta huvudpersonen berätta sin historia, vilket skulle innebära första person imperfekt. Jag tror faktiskt att jag stryker presens helt, det är inte riktigt min starka sida (tror jag, jag har aldrig hanterat det riktigt i någon längre text (när har jag ens skrivit en längre text?))

 

Det ska bli riktigt spännande det här! Jag hoppas att jag ska ha tid att låta er bloggläsare följa med på resan. Tåget avgår den första november! Vi syns på perrongen!

-Fortfarande lyckats lura förkylningen. Jag hoppas att den inte kikar över min axel nu...

-Börjat skriva en saga som hela tiden sliter i förtöjningarna och vill rymma till novellformatet.

-Insett att min skola består av(ofrivilliga?) exhibitionister. Inga detaljer.

-Inte gjort ett enda prov! Hur är det möjligt?

-Hunnit ändra mig cirka femtio gånger angående medverkan i ett visst arrangemang.

-Hört det alldeles underbara citatet i rubriken, yttrat av en exalterad klasskamrat på engelskalektionen under en het debatt om djurförsök.

-Inte skrivit mycket alls på NaNo:n. Tragik i kubik utan komik.