Visste du att...



...Tidsams framtvingade entusiasm överstiger rimlighetens gräns med 759 miljoner ENHETER! 


Det är frågan

Ytterdörren är låst, jag är ensam i hela huset, och ändå låser jag badrumsdörren. Tvångstanke eller gammal vana? 


Mobileo

Ibland saknar jag att ha en knapptelefon. Den var bra att ha på skolan eftersom man kunde smsa med den under bordet utan att man behövde titta, och på så sätt passerade kommunikationen obemärkt trots lärarens vakande ögon. Nu är jag inte längre på ett ställe där lärarna bryr sig om man håller på med mobilen, så det jag saknar mest är T9-ordlistan; världens åttonde underverk. Där fanns ord som hästkista, Hitlerbebis, nazistparkering och rubrikens legendariska mobileo (som min tråkiga smartphone autokorrigerar till mobilen). Det bästa (värsta?) ordet jag minns är ett som jag själv hittade när jag skulle skriva Wii, nämligen zigenarpack. Det får mig att undra vem som suttit och skrivit ordlistan. Jag är nämligen bergsäker på att jag själv inte använt och lagt till det uttrycket. 

Här skulle det ha varit en rolig slutkläm. Istället kommer en gåta: vad är det för likhet mellan detta inlägg och en dansk gris? 


Hem till gården

Idag är en ljusgrön dag. De plötsliga vindkasten berättar om kommande skurar, men där jag sitter filtreras solstrålarna genom asplöven och mossan är varm under mig. Vårens fågelsångskaskader har avklingat, men å andra sidan hörs mycket lite av det skrovliga trasttjattret, så ljudbilden är angenäm. Mina händer är brunfläckiga av jord som fastnat i kåda medan jag sågat upp en fallen tall. Nu under tiden jag skriver börjar förtrupperna till regnet invadera min vilostund. Solen äts sakta upp av molnen och vinden ryter i trädkronorna.  Idag var en ljusgrön dag. 


Detta gör mig irriterad

Så, jag har gett mig på att försöka skriva en zombieapokalyps. På två sidor. Utomordentligt, verkligen! Nejdå, det går säkert bra. Jag är optimist så länge det är mer än tre dagar kvar till inlämningstiden.

Men iallafall, jag skulle söka på någon form av tips för att skriva sådant där eftersom jag aldrig har gjort det förr, och av någon konstig anledning (förhalningförhalningFÖRHALNING) kom jag in på wikihows "Create an Epic Fantasy Story", eftersom det precis var vad jag letade efter. Och där i avsnittet om olika varelser hittade jag följande guldkorn:
"Races don't just appear, how and why were they created? (Do they have stories about being created by their god(s), do they agree with evolution, were they the result of some experiment by some other race...?)"

Alltså, eventuell övernaturlig skapelse avskrivs som berättelser, medan evolutionen presenteras som ett faktum man kan hålla med om.

Läs om stycket ovan.

Detta är fantasy det handlar om! Påhittade världar olika vår egen! Fantasiberättelser! Så det ska nu enligt artikelförfattaren vara otänkbart att på fullt allvar använda skapelse som sättet att frambringa varelser i en fantasivärld (säg hej till Tolkien, Lewis och många fler!).
Tillåt mig att retirera till en avlägsen grotta och leva på regnvatten tills antingen världen eller jag går under. Vi kan inte samexistera i detta universum.


Jag svär på att det är en konspiration

Musik är verkligen en fantastisk företeelse. När den är som bäst sveper den in själen i ett svårgripbart rus och lockar fram känslor och stämningar som jag knappt visste fanns där inne. Den skänker vila, inspiration, ny kraft och manar fram halvglömda minnen från huvudets mest undangömda garderober. Men det finns en baksida
av det skinande guldmyntet. 
 
Hela dagen har jag tvingats lyssna på refrängen av "What if". Alltså, Rysslands Eurovision-bidrag från i år. Max två gånger har jag hört den, men av någon outgrundlig anledning bestämde sig min hjärna för att sätta den på repeat. Bara refrängen. Nonstop. Till slut bleknade den bort. Självklart märkte jag det inte och kunde således inte uppskatta tystnaden, men jag tror ändå att det blev lugnt ett litet tag. 
 
Sedan skulle jag leta instruktioner för hur man lägger till nya penslar i gimp, så jag hamnade på youtube. Kollade på en tutorial. Kastade en slö blick på sidovideorna. Och vad ser jag? "What if"-videon ligger där och ler ett sånt där leende som man får när man precis ska försätta sin schackmotståndare i matt. "Dina rekommendationer" står det så prudentligt under videon. Rekommendationer mitt arsle. Har jag ens sett den på youtube har jag förträngt det för länge sedan. Och så började tortyren igen. 
Bevis. Vad i hela Greklands budgetunderskott gör videon där? 
 


Längtan

Känner ni det någon gång som att ni skulle vilja ha en egen värld? Ett Narnia i garderoben dit man kan smita från vardagen in till förtrollade skogar med jublande fågelsång som bärs av varma vindar? Ett land där man springer över blomsterängar där morgondimman hänger kvar, där ens skira klänning fladdrar kring ens daggvåta vader och där, precis i det ögonblick solen bryter horisonten, man känner en obekant tyngd på ryggen som visar sig vara ett par stora, vita, skimrande vingar? Ett land där man sedan svävar strax under molnen och blickar ut över en värld full av underbara överraskningar, av vattenfall och djupa skogar, av höga berg och skriande örnar, av vida oceaner och stolta stävande skepp som bryter bränningarna på väg från fjärran land? 
 
Det vill jag. Precis här och precis nu. Det må vara barnsligt, men jag längtar så mycket efter något av det jag ovan beskrivit att hjärtat närapå värker. Vet inte varför. Men det enda sätt varpå jag kan komma ens nära något av det är genom mina ord. Genom att beskriva och berätta en historia och en värld så att det känns som om jag nästan är där. Så jag skriver och skriver. För det är det enda jag kan göra. Egentligen är verkligheten inte alls hemsk, men jag vill inte vara här. Jag vill vara på en plats där allt kan hända. Där naturlagarna inte gäller. En plats där jag kan göra precis vad som helst. För här är jag fånge, här är jag begränsad, här befinner jag mig i en döende värld. Varje soluppgång är en soluppgång närmare undergången och varje blomma, varje grönskande träd, kommer oundvikligen att dö. Allt är förgänglighet. 
 
Jag vill läsa. Jag vill läsa Narnia, Den Oändliga Historien, och framför allt vill jag läsa Ringarnas Herre. Jag behöver en ordentligt stor dos av vacker och vemodig och världsfrånvänd fantasy. Jag vill förlora mig i syskonen Pevensies, Bastians och Frodos äventyr och våndor och aldrig mer hitta tillbaka. 
 
Och jag vill drömma. Jag vill drömma en av mina återkommande drömmar om vatten, där jag simmar utan att bli blöt, dyker utan att drunkna och är lika hemtam som en fisk. Och jag vill drömma en sådan dröm där jag hoppar och svävar allt högre och högre, där jag är viktlös som syre och kan flyga var jag än vill. Där ingenting bekymrar mig eller stör mig. Där jag är fullkomligt oövervinnerlig. 


Det är en betoningsfråga

Finns inga snygga studentskor någonstans. Och med studentskor menar jag studentskor, inte studentskor. Fattar ni är ni antingen jättedåliga eller jättebra. Själv är jag bara less.



Snyft

Sitter på bussen. På andra sidan mittgången sitter mitt ex med sin nuvarande flickvän. Det är riktigt, riktigt pinsam stämning här. Jag menar, vårt förhållande var ömt och passionerat och varade betydligt längre än de flesta förhållanden är i den åldern. Eller ja, tekniskt sett är vi fortfarande tillsammans, för varken han eller jag har gjort slut. Mitt hjärta har ständigt varit blödande sedan vår gnista slocknade och att nu höra hans röst är som att få en niosvansad katt på ryggen. Han är till denna dag min enda sanna kärlek och jag betvivlar att jag någonsin kommer att hitta en annan.

Vi var fem år gamla när vi var "ihop".



Never say no to GuldAdam

Är det bara jag som tycker att GuldAdam är läskig? Som att något otäckt lurar under helylleytan? Han påminner lite om pandan i Never Say No to Panda-reklamen (youtuba det),snäll och mysig tills han inte får sin vilja fram. Såhär tänker jag mig att ett möte med GuldAdam skulle se ut:

GuldAdam: hej där, jag vill köpa ditt guld.
Jag: eeh tyvärr, jag har inget guld med mig.
GuldAdam: ...
Smeksam sång från ingenstans: just you know why,
Jag *backar ett par steg*: måste nog gå!
Sång: why you and I,
GuldAdam *stirrar tomt på mig*: ...
Sång: Will by and by...
GuldAdam sliter av mig handväskan, hoppar på den och kastar den nerför rulltrappan.
Jag *snyftar*: jag hämtar guldet! Jag lovar!
GuldAdam: ...



Oviktigt om sömn

Då och då ser man uttryck som "fuldansa", "fulgråta", och "fulgoogla". Själv brukar jag fulsova. På bussen. Ni vet, den där sortens sömn när man vaknar med värkande nacke, grusiga ögon, halvöppen mun och någon bredvid sig som man inte har en aning om hur den kom dit. Sedan när man kommer in på en toalett och ser sig i spegeln upptäcker man att håret ser ut som ett skatbo där det har varit upptryckt mot rutan. 
 
Men! För någon dag sedan snyggsov jag faktiskt på bussen. Det händer ytterst sällan och aldrig när man känner sig så där dyngtrött, men det är alltid lika roligt att obemärkt flyta in i sömnen och lika odramatiskt vakna med munnen stängd, nacken och axlarna avslappnade och ögonen fräscha. Det är det odiskutabelt bästa sättet att börja en skoldag på. 


Ekorre på Redbull

När man helt plötsligt känner ett starkt inre tvång att göra armhävningar vet man att man har fått en rejäl sockerkick efter eftermiddagsfikat. 


Hajapp, små funderationer

-Kunder som behagar pallra sig ut ur butiken 13:28 när stängningstiden är 13:00 gör inte en stackars sommarjobbare glad.
...
-Körkortsteoriboken innehåller mängder av onödiga kommatecken. "Avståndet till den mötande ska vara så stort, att du hinner genomföra omkörningen på ett säkert sätt." Ungefär var tredje mening innehåller något överflödigt komma och jag är rädd att det inverkar negativt på min inlärning. Det är meningen att jag ska förstå hur man gör omkörningar, men istället stör jag mig på språket. Samtidigt är det svårt att koppla bort den lilla polisen inombords som pekar på allt den tycker är fel. Hur gör djur?
...
-Boken The Basics of Language: Second Edition av R. L. Trask var för mig en bladvändare i stil med Hungerspelen. Med risk för att låta som en översentimental fjolla: att läsa den kändes som att komma hem. Trots mitt stora språkintresse har jag aldrig tidigare läst en bok om språk och upplevelsen var fantastisk. Som att tända ljuset i ett rum man tidigare bara sett i ficklampssken. Egentligen borde boken få många egna inlägg men det känns som att allt skulle urarta i överentusiasmerat superlativmissbrukande och det förtjänar ingen läsare att utsättas för.
...
-Fortfarande ligger Anna Karenina halvläst på mitt nattduksbord. Jag tappade liksom sugen när saker slutade hända och jag blev lite irriterad på Levin, som inte kan ta tummen ur arslet och prata med sin älskade, vad hon nu hette. Ryska namn har en benägenhet att bli ihopblandade med varandra.
...
-Vädret. Behöver jag säga mer?


Jag får inte glömma assonanserna

Tiden tickar hur den vill och aldrig nån'sin står den still. 

Här har ni gnälltjat och skitprat om en konstart som fördömer mig och glömmer mig och försvinner från fingrarna när jag bäst behöver den. Hur kan det ha sig att du kan va' bra på att skriva så vingarna lyfter och seglar på vindar av rim och toner? Jag behöver inte miljoner av präktiga poem. Låna mig ett enda och ack, jag ska va' tacksam och aktsam med anaforer och allitterationer. Låna mig ett enda, låt mig få känna en stund av triumf. 

Jag kommer aldrig att kunna skriva en spoken word-dikt om "Där jag bor". Snälla någon, det ämnet kräver ett innehåll! Jag kan inte göra som jag gjorde ovan och haspla ur mig lite ordbajs. Eller så kan jag börja: "Där jag bor skrivs inga ämnesdikter..." och sedan dra iväg med något som inte handlar om någonting. Det känns dock lite fel och fegt. Jaja, we'll see, preciouss. Allt brukar ordna sig i slutändan. 




En glasögonorm lurar i buskarna

Idag tittade jag in en sväng på Specsavers för att be dem fixa ett fel på min pappas glasögon. Jag fick felet fixat och ett trevligt bemötande på köpet (nej, det här inlägget är inte sponsrat av dem) och utöver de två sakerna fick jag även en fundering med mig hem i bagaget. I butiken jobbade, såvitt jag kunde se, tre kvinnor och en man i varierande åldrar (jag hoppas pluralformen på "åldrar" motverkar det eventuella syftningsfel jag gjorde) och alla var de glasögonbärare. Varför?
Är det ett lustigt sammanträffande?
Bär även de med korrekt syn glasögon, för att göra reklam för dem?
Upptäcker man som optiker små synfel hos sig själv och hos kolleger, som andra aldrig skulle ha sett? 
Eller får bara personer med glasögon ansöka om jobb på den butiken?

Jag har ingen aning.


Överlåtelse

Ingalunda faller löven sakta från trädens missbelåtna grenar. Det förlorade hopp som höll dem kvar har brustit och därför är löven fria och villiga att lämna sina sjungande platser högt i det blå och lägga sig till ro på marken. 




O, var finns den källan där han dricker ur hoppets flod?

En novell kan inte födas ur ingenting. Men när inspirationens (nu gjorde jag det igen, skäms) källor är torra som Sahara, varifrån hämtar man fröet till berättelsen? Var hittar man det lilla gnistrande kornet som man bara måste få tag på och plantera? Det är dagens fråga. Visst, det är nog en aning bortskämt att sitta och vänta på att novellen ska landa i ens knä, nyutskriven på blankt A4-papper, Times New Roman storlek 12 radavstånd 1,5, men varför ska det vara så svårt just nu? Jag har vetat att vi ska skriva en novell sedan början av december. 

Kanske är det för att min lärare så gärna vill att klassen ska delta i skolans novelltävling, men hon kommer inte att tvinga någon.
Icke desto mindre finner jag mig sittande med ett halvdussin vissna novellplantor som knappt hunnit veckla ut hjärtbladen och trettioen dagar kvar tills inlämningsdatumet. Hur ska ett frö jag ännu inte hittat, hinna gro, växa och blomma på den korta tiden? 

Omöjligt? Nej. Ingenting, eller i varje fall mycket lite, är omöjligt. 

Svårt? Ja. Jag misstänker att prestationsångestspöket är ute och rör på sig här i krokarna *tittar bakom ryggen* och jag borde verkligen inte låta det bekymra mig. Men det gör det. Smygande, utan att man ens märker det, kommer små ångeströkpuffar och smiter in i kläderna, håret, huden, hjärnan och hjärtat. Jag borde inte låta ångesten göra så med mig! Snälla någon, jag har deltagit i National Novel Writing Month! Det om något borde ha lärt mig att det första utkastet Inte. Ska. Vara. Perfekt. 

Tydligen har jag inte lärt mig så mycket som jag tror. Tydligen är det fortfarande lika svårt för mig att släppa kraven. Det enda som går att göra är att försöka iallafall.


Att sätta punkt.

Ända sedan i morse har jag tänkt plita ner ett inlägg. Inte för att jag har något speciellt att delge, utan mer för formens skull. Men ja, som det förmodligen märks har det inte blivit av. Punkt. Korta och torra meningar skall det vara. Punkt. Annars. Kan. Någon. Tro. Att. Jag. Är. Oseriös. Det är jag inte. Således vore det en världsomstörtande katastrof om någon trodde det. Punkt. Man får inte avsluta en mening med någonting annat än punkt. Då är man en fjortisbloggare. Nedan följer ett poem till punktens lov. 

O, vackra
o, ljuva
o stämningsfulla 
punkt. 

Du visa
och höga,
rena, klara 
punkt. 

Du giver
åt alla
en outgrundlig
frid

Ack, sköna,
perfekta,
vidunderliga
punkt. 

Låt oss massproducera skönhetens och visdomens kärna. Till världens berikande. 
..........................................................................................................................................
......................................................................................................................
........................................................................................................................................



Pip sade pippin

Alla barnen lekte i regnet
utom Sixten, 
han träffades av blixten.

Alla barnen hoppade ut från stupet
utom Eva
för hon ville leva.

Alla barnen kom hem från skogen
utom Jan, 
han fastnade i en gran.

Alla barnen bodde fint
utom Mia,
hon bodde i en stia.

Alla barnen fick apelsiner
utom Jon, 
han fick en citron.

Alla historier är av mig, 
utom den första
för den är av Gösta.

Haha, vilket nödrim. Det var inte ens ett rim! Evad. Jag tror inte ens att någon Gösta varit inblandad i hittapåandet av den första alla barnen-historien, men det kan man aldrig vara säker på. 

Angående ordet "evad", (jag måste förmodligen ta upp det här eftersom det är ett sällan använt och rätt så utdöende ord) så är det den bokstavliga svenska motsvarigheten till engelskans "whatever". Jag måste medge att det engelska utrycket ligger bättre i munnen, men icke desto mindre (nevertheless) använder jag för mitt samvetes skull det svenska. Inte vill jag medverka till utarmning av det svenska språket. Nu ska jag fika, apropå ingenting.


Jag ville skriva något vackert

Men de retfulla ordens hånskratt klingade allt svagare och jag kunde inte längre se dem. Jag visste att de var utom räckhåll och jag hade inte styrkan att kalla dem tillbaka. Om jag hade det, om jag bände dem efter min vilja och tvingade in dem i meningar där de inte ville vara, skulle jag då skriva något vackert? Eller skulle det bli plastigt och hårt som mina okänsliga händer? Jag sänkte blicken från de ouppnåeliga stålgrå bergen där jag visste att orden bidade sin tid. En dag skulle de komma tillbaka och rinna från mina lyckliga fingrar igen. En dag skulle de förstå att utan mig skulle de för alltid tumla runt i ett meningslöst och ensamt universum. För ensamma är orden svaga. Ihoptvingade är de själlösa. Men kärleksfullt sammanfogade på sina personliga platser är de perfekta.

Tidigare inlägg

  • Fredrik Backmans blogg
  • RSS 2.0