Musik är verkligen en fantastisk företeelse. När den är som bäst sveper den in själen i ett svårgripbart rus och lockar fram känslor och stämningar som jag knappt visste fanns där inne. Den skänker vila, inspiration, ny kraft och manar fram halvglömda minnen från huvudets mest undangömda garderober. Men det finns en baksida

av det skinande guldmyntet. 

 

Hela dagen har jag tvingats lyssna på refrängen av "What if". Alltså, Rysslands Eurovision-bidrag från i år. Max två gånger har jag hört den, men av någon outgrundlig anledning bestämde sig min hjärna för att sätta den på repeat. Bara refrängen. Nonstop. Till slut bleknade den bort. Självklart märkte jag det inte och kunde således inte uppskatta tystnaden, men jag tror ändå att det blev lugnt ett litet tag. 

 

Sedan skulle jag leta instruktioner för hur man lägger till nya penslar i gimp, så jag hamnade på youtube. Kollade på en tutorial. Kastade en slö blick på sidovideorna. Och vad ser jag? "What if"-videon ligger där och ler ett sånt där leende som man får när man precis ska försätta sin schackmotståndare i matt. "Dina rekommendationer" står det så prudentligt under videon. Rekommendationer mitt arsle. Har jag ens sett den på youtube har jag förträngt det för länge sedan. Och så började tortyren igen.