Jag får inte glömma assonanserna

Tiden tickar hur den vill och aldrig nån'sin står den still. 

Här har ni gnälltjat och skitprat om en konstart som fördömer mig och glömmer mig och försvinner från fingrarna när jag bäst behöver den. Hur kan det ha sig att du kan va' bra på att skriva så vingarna lyfter och seglar på vindar av rim och toner? Jag behöver inte miljoner av präktiga poem. Låna mig ett enda och ack, jag ska va' tacksam och aktsam med anaforer och allitterationer. Låna mig ett enda, låt mig få känna en stund av triumf. 

Jag kommer aldrig att kunna skriva en spoken word-dikt om "Där jag bor". Snälla någon, det ämnet kräver ett innehåll! Jag kan inte göra som jag gjorde ovan och haspla ur mig lite ordbajs. Eller så kan jag börja: "Där jag bor skrivs inga ämnesdikter..." och sedan dra iväg med något som inte handlar om någonting. Det känns dock lite fel och fegt. Jaja, we'll see, preciouss. Allt brukar ordna sig i slutändan. 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

*Kan innehålla spår av nonsens.

RSS 2.0