En novell kan inte födas ur ingenting. Men när inspirationens (nu gjorde jag det igen, skäms) källor är torra som Sahara, varifrån hämtar man fröet till berättelsen? Var hittar man det lilla gnistrande kornet som man bara måste få tag på och plantera? Det är dagens fråga. Visst, det är nog en aning bortskämt att sitta och vänta på att novellen ska landa i ens knä, nyutskriven på blankt A4-papper, Times New Roman storlek 12 radavstånd 1,5, men varför ska det vara så svårt just nu? Jag har vetat att vi ska skriva en novell sedan början av december. 

Kanske är det för att min lärare så gärna vill att klassen ska delta i skolans novelltävling, men hon kommer inte att tvinga någon.
Icke desto mindre finner jag mig sittande med ett halvdussin vissna novellplantor som knappt hunnit veckla ut hjärtbladen och trettioen dagar kvar tills inlämningsdatumet. Hur ska ett frö jag ännu inte hittat, hinna gro, växa och blomma på den korta tiden? 

Omöjligt? Nej. Ingenting, eller i varje fall mycket lite, är omöjligt. 

Svårt? Ja. Jag misstänker att prestationsångestspöket är ute och rör på sig här i krokarna *tittar bakom ryggen* och jag borde verkligen inte låta det bekymra mig. Men det gör det. Smygande, utan att man ens märker det, kommer små ångeströkpuffar och smiter in i kläderna, håret, huden, hjärnan och hjärtat. Jag borde inte låta ångesten göra så med mig! Snälla någon, jag har deltagit i National Novel Writing Month! Det om något borde ha lärt mig att det första utkastet Inte. Ska. Vara. Perfekt. 

Tydligen har jag inte lärt mig så mycket som jag tror. Tydligen är det fortfarande lika svårt för mig att släppa kraven. Det enda som går att göra är att försöka iallafall.