Grusvägen utanför mitt fönster blänker som var den av glas. Här dansar ingen Cecilia, men jag skulle knappast bli förvånad om ett ljudlöst svävande tåg dök upp ovanför den. Egentligen är verkligheten ganska tråkig. Där är blänkande vägar ett resultat av reflekterande solstrålar på vattnet mellan gruskornen och ljudlösa svävande tåg är lika långt borta som Japan, ungefär. Där har gräsmattorna antagit olika nyanser av brunt och fågelsångerna är av talgoxar och kråkor. Där samlas dammet på golven och den bleka höstsolen avslöjar de livlösa, fluffiga råttorna som förökas snabbare än man tror. Men där är också nylagad köttsoppa, och den bör jag göra rättvisa med detsamma. Imorgon börjar nämligen november och en skrämmande skrivresa.