För första gången i mitt liv har jag lyckats solbränna mig i ansiktet. I april. Skickligt av mig! Det skulle inte göra så mycket om det inte vore för att nedre halvan av min panna är röd och övre halvan blek. Troligtvis har det bättrat sig till imorgon så att jag slipper se allmänt konstig ut på skolan. Men jag fick iallafall ligga och sova i solen, på ett liggunderlag på isen. Det var faktiskt värt det att bränna sig. 

Annars har jag haft det bra och varit glad. Dessutom räddade farfar och jag ett liv idag, helt oförhappandes. När vi gick mot ladugården kom en höna nedspringande från skogen med ett moln av fjädrar efter sig och försvann bland några tunnor. Jag såg ingenting mer än hönan, men bestämde mig för att leka spårare och hittade massor av lösryckta fjädrar och rävspår i skogsbrynet. Den stackars hönan hade krupit in under en skottkärra där farfar en stund senare hittade henne. Stackarn hade blivit biten, men det var bara några hudsår så hon kommer nog att klara sig. Vi har satt henne enskilt, ty höns har en otrevlig vana att hacka på varandras sår så att de aldrig läker. 

Hönors hud är intressant. Den är verkligen inte alls likadan som människors utan sitter nästan inte fast vid köttet, utan den kan glida lite fram och tillbaka över det, något jag upptäckte när jag undersökte hönans sår. Visserligen har jag varit med vid slakt och vet att skinnet är jättelätt att dra av, men jag har aldrig riktigt reflekterat över det (jag ber om ursäkt om någon är äckelmagad). På tal om äckelmagad, jag läste de första sidorna av Här ligger jag och blöder här på Internet innan jag åkte. Jag är inte alls pevlig när det gäller blod, men beskrivningen av huvudpersonens avsågade tumspets fick mina ryggmuskler att  krulla ihop sig. Hu, när doktorn filar på benet som sticker fram... Icke desto mindre är jag fast besluten att läsa boken eftersom jag har hört från flera håll att den både språkligt och innehållsmässigt ska vara bra (och det jag läste verkar lovande, även om ryggmusklerna inte håller med mig, men de är så obefintliga att deras röst inte räknas). Sedan var det något om något pris den fått, men jag kommer inte riktigt ihåg vad det var. 

Nämen oj, vad jag har skrivit på. Tänk så det kan gå när fingrarna får rå'. AAAAAARRRRRRRRGGGGGGGGGGGHHHHHHHHH estraddikten! Där jag bor... äter vi snor. Räcker det så? Jag drar en djup suck, fylld av sorg och förtvivlan. Jag har inte skrivit ett enda dugg på den eländiga dikten. Jaja, nu ska jag inte hetsa upp mig över det. Den ska ju inte läsas upp förrän på torsdag. 

Den som kan gissa vad jag gör på onsdagkväll får en virtuell peng.